LÄSARFRÅGAN OM BARN OCH UTMATTNING

Skulle gärna vilja höra mer om hur du känner inför barn med en utmattning i bagaget! Själv börjar jag längta efter barn men är lite rädd. Har kommit långt sen min utmattning men vissa saker sitter kvar. Tex. Lättare till ångest och trötthet med mera. Hur känner du kring det? Att orka ha en bebis? Rädsla för förlossningsdepression osv. Behöver lite pepp och mod från någon som gjort samma resa men ligger lite före!

Tack för din fråga! Jag förstår verkligen dina tankar och rädslor. Jag har tampats med precis samma. Ett par år vi bestämde oss för att försöka få barn så skrev jag om min rädsla för just det du beskriver (läs det inlägget HÄR).

Jag var livrädd för att att inte kunna bli gravid, för att min kropp kanske inte skulle orka med en graviditet, att jag inte skulle klara av den första tiden med en liten bebis och livrädd för att bli sjuk igen i och med påfrestningen som spädbarn och småbarnsår innebär.

När vi sedan bestämde oss för att försöka så hade känslan av att vara livrädd övergått till en stor respekt. Jag känner mig inte livrädd eller rädd längre, men jag är väldigt medveten om att jag med tanke på min bakgrund med utmattningsdepression kan påverkas mer och kanske ligger i riskzonen för t.ex. en förlossningsdepression.

Men jag är också tryggare nu. Jag vet att så länge jag inte tar mitt mående för givet och är medveten om att jag ibland kan behöva planera om utifrån min dagsform, ber om hjälp när det är övermäktigt och är ärlig med framförallt Kim så vågar jag lita på att det kommer att gå bra.

Min barnmorska vet om min historia och har redan berättat om olika sätt att få hjälp om det skulle bli aktuellt, vilket känns tryggt.

Just nu så känner jag mig trygg, samtidigt som jag har en enorm respekt för att det inte går att förutse någonting av det som kommer. Jag kanske faller ner i ett mörkt hål efter förlossningen, vår bebis kanske får kolik eller blir sjuk, jag kanske inte kommer att klara av att kombinera bebis med mitt jobb och allt kan ju skita sig.

Men jag väljer att lägga det i bakhuvudet och inte på något sätt ställa in mig på att det kommer att bli jobbigt. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka att göra det bästa av det.

På något sätt så känns det också stärkande att jag och Kim har gått igenom min utmattningsdepression tillsammans. Dels så vet han hur han ska stötta och hjälpa mig om jag skulle börja gå åt fel håll igen och dels så gjorde den tiden och erfarenheten oss så enormt starka tillsammans. Och vi är två personer som ska få ett barn tillsammans och kan hjälpas åt med allt.

Och innerst inne så vet jag också att min sjukdom och allt som kom med den har gjort mig till en starkare, klokare, sundare och vettigare person som har bättre förutsättningar att bli en bra och välmående mamma än den jag var innan.

 

DEN DÄR FÖRBANNADE ÅNGESTEN

När klockan ringde klockan 6 imorse så var jag pigg och redo att kliva upp. Ändå gjorde jag inte det. Kims varma rygg lockade mer, så jag låg kvar och somnade om. Hade glömt att ställa om ett alarm så det ringde efter en stund igen och jag somnade om, igen. Det blev som någon typ av utdragen snooze – min värsta start på en dag.

När det väl var dags att kliva ur sängen så var den där pigga känslan som bortblåst och jag dröjde mig kvar i sängen en stund till. Hade svårt att vakna. Sedan följde en sådan där morgon som ofta (läs: i princip alltid) är starten på ångest. Det är som att jag fastnar och inte kommer vidare. Fastnar framför spegeln och blir fulare för varje sekund jag står kvar. Och då går det inte att gå vidare för då känns allt fel. Kläderna byts, håret känns fel, är inte ansiktet väldigt svullet? Och hur trött kan man egentligen se ut. Helvete. Kläderna byts igen.

Jag fastnar med frukosten som inte smakar något. Scrollar på telefonen utan att se. Dröjer. Fastnar. Blir kvar. 

Försöker packa väskan, glömmer något, packar om, kommer på något nytt och fastnar. Glömmer cykelhjälmen, går tillbaka. Får med mig de illaluktande soppåsarna som stått innanför dörren i två dagar och blir kladdig om fingrarna. Svär och undviker att möta blicken i hissen. Dumpar soporna och helst mig själv i sopnedkastet och fortsätter ner i garaget där cykeln väntar.

Idag har den sällskap av tre mopeder som parkerats så fint att de blockerar alla cyklar och jag blir förbannad. Svär och irriterar mig på folk som bara tänker på sig själva och ”ME ME ME” hela jävla tiden. ”Det passar mig att parkera mopeden lite slavrigt här så det blir bra för mig”. Om någon behöver sin cykel imorgon? Deras problem.

Blir så frustrerad att jag knappt kan börja agera. Försöker löjligt nog lyfta bort moppen som blockerar min cykel tills jag inser att den är förbaskat tung, låst och jag är gravid och bör inte lyfta så tunga föremål. Dålig kombination.

Så händer det, som en dålig version av en scen ur SKAM. En dörr öppnas och moppekillarna kommer! En har ironiskt nog bar överkropp och hår som sticker fram under kepsen. Det är nästan som att de glider fram i slow motion sådär som SKAM-William alltid gör. Nonchalanta, obrydda och ägare av världen och garaget vi står i. Två 15 åriga pojkar som inte ser faran i den förbannade ångestfyllda gravida kvinnan.

Jag attackerar direkt de närmar sig och säger något om att det ju var oerhört smart att placera sin moppe just där och tänk till nästa gång osv. OSV. och plötsligt är jag gammal. Jag ser ju hur jag uppfattas i deras ögon. De ignorerar mig, är fortsatt tysta, undviker ögonkontakt och den ena glider upp på mopeden och drar iväg medan den andra släntrar tillbaka till dörren de kom ifrån, troligtvis för att äta en svettig ostmacka i sin bara överkropp och njuta av det där sommarlovet.

Min morgon fortsätter och känslan av ångest, trötthet, fulhet och att det mesta i mig är fel består. Och jag tänker inte ens försöka ändra på nuläget, kanske går det över. Eller så gör det inte det och det är okej. 

 

HEJ FRÅN SOFFAN

Tröttheten som jag beskrev igår var visst inte det enda. Under eftermiddagen började hela jag krokna och fick feber, huvudvärk, halsont och frossa. Försökte först intala mig att det snabbt skulle gå över och att jag kunde bita ihop och köra den här måndagen som planerat, men insåg snart att det inte skulle bli bra.

Det tog emot att boka om då en inspelning stod på schemat och vi snart har deadline, men det känns mer värdefullt att vila några dagar och göra det riktigt bra när jag är pigg.

Det här med att vara sjuk under graviditeten är en ny upplevelse. Märkte det redan när jag blev matförgiftad i mars, så svag man blir! Visst blir man svag av att vara sjuk i vanliga fall också men upplever en stor skillnad nu. Allt verkar ta så mycket mer och återhämtningen tar längre tid. Som att det är svårt att hinna ikapp för att man som gravid redan ligger lite back i energi.

Tar den här dagen till att verkligen vila, sova, äta, dricka och göra absolut ingenting. Det är så lätt att börja jobba med grejer så snart minsta energi kommer tillbaka men idag ska jag låta bli och behålla fokus på återhämtning. Ligger nerbäddad prick här ↓

sjuk-gravid-19

Fick ett sug efter leverpastej på grovt bröd. Och med både vanlig och inlagd gurka. Så jädra gott!

Känner mig lika vissen som rosorna.

Har ni tips på någon bra serie? Är i slutet av en och har bara några avsnitt kvar av Girls sista säsong. Vilka är bra?

Ska fixa ett par mackor till och fortsätta hinka i mig isvatten med citron. Kram!