VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.

 

MER OM TRÄNING EFTER UTBRÄNDHET

Jag märker att det finns en föreställning om att träning alltid är bra – eller för att vara mer specifik – att träning alltid är bra när man är utbränd. Att träning hjälper den utbrända. Att träning stärker. Att man måste träna när man är utbränd.

Det finns studier som visar att träning har positiva och viktiga effekter på hälsa och välmående. Vi vet att träning och rörelse kan hjälpa den som har en depression eller har ångestproblematik. Men vi får inte glömma att det inte gäller för alla.

Och vi behöver fråga oss själva hur vi värderar ordet ”träning”. Vad är träning? Vad räknas inte som träning? Vilken värdering lägger vi i det?

Jag kan gå till mig själv.

När jag blev sjuk i utmattningsdepression 2012 så sjukskrev min läkare mig med omedelbar verkan och förbjöd all fysisk och psykisk belastning. Jag fick i princip bara gå hem och bädda ner mig.

Under året som följde så fick jag ofta höra att jag borde träna. För träning ”hjälper ju”.

Men för mig blev det bara ännu sämre. När jag försökte träna så blev jag sängliggandes i ett par dagar av ansträngningen. Och eftersom ”alla” sa att träningen är så himla viktig att hålla i så blev det förknippat med press och ångest. Jag kände mig redan djupt värdelös, och att då försöka tvinga sig själv att vilja träna förstärkte känslan eftersom jag inte klarade av det.

Jag fick länge mjölksyra av att gå uppför en trappa, och fick pausa för att vila. 24 år gammal kunde jag  inte ta mig upp för en hel trappa utan paus. Då är rådet att träna ganska svårt att möta.

Det är nu viktigt att poängtera att jag inte säger att vi ska sluta träna när vi blir sjuka (utbrända), jag menar att vi bör vara försiktiga med hur vi uttrycker oss, vilka råd vi ger och framförallt att välja hur vi formulerar träning.

För en utbränd person kan det vara träning att gå ner till soprummet och ta hissen tillbaka. För en utbränd kan det vara träning att ta en dusch, klä på sig och till och med tvätta håret. För en utbränd kan det vara träning att stå upp en timme och laga mat.

Jag som ex-utbränd hade önskat att vi pratar mer om rörelse än om träning, och att vi framförallt värderar all form av rörelse, yoga, trädgårdsarbete, lek, promenader, rörlighetsträning och vardagsmotion lika högt som tunga intervaller, crossfit och allt det där som ger blodsmak.

om att träna efter utbrändhet

Som bilden ovan. Det var 24 september 2012, ganska precis 3 månader efter att jag blev sjukskriven. Jag blev inbjuden av en bekant från Hedemora att komma och rida.

Vi bokade ett datum några veckor fram och jag såg till att inte boka in något alls varken dagarna innan eller efter. Ägnade många timmar och dagar åt att mentalt förbereda mig, planera hur jag skulle ta mig med kollektivtrafiken och bokade en tid som inte gjorde att jag behövde gå upp tidigt.

När dagen kom samlade jag ihop alla krafter som fanns, tog mig till tvärbana och pendeltåg, lyckades åka fel trots all planering, blev upphämtad på fel station, ryktade hästen, satt upp, red ungefär en kvart i skritt, hoppade av, ryktade av och gick till busshållsplatsen och grät av utmattning.

De följande två dagarna var jag sängliggandes och utan reserver på energikontot. Det var min version av träning där och då.

 

NÄR SKA MAN SÖKA HJÄLP?

Den senaste tiden har det kommit en del frågor relaterade till psykisk ohälsa och när man bör söka hjälp. Hur söker man hjälp? Har alla rätt att söka hjälp?

Jag minns själv hur svårt det kändes att söka hjälp när min kropp började säga ifrån. Faktum är att första gången jag hade en panikångestattack var hösten 2010.

Jag visste inte att det var panikångest då och jag visste verkligen inte att jag hade kunnat få hjälp eller att det var en stark indikation på att något var fel inom mig. Jag blev sjuk i utmattningsdepression i juni 2012. Min kropp och psyke började säga ifrån på många sätt redan 2008.

Under åren som följde innan jag faktiskt blev sjuk så var det många gånger kroppen försökte tala om för mig att något var fel.

När jag var själv hemma kunde jag sitta i timmar och stirra in i väggen utan att märka att tiden gick eller hur länge jag suttit. Jag blev plötsligt laktosintolerant efter att min mage brakat ihop som över en natt. Jag var ofta helt håglös, nedstämd och tyckte inte att något var roligt.

Ofta gick jag som på autopilot, fick minnesluckor och var inte riktigt närvarande.

Såhär i efterhand kan jag se att jag borde ha sökt hjälp redan 2008 när jag kom hem från mitt år i USA och den psykiska misshandeln jag utsattes för där. Jag hade troligtvis en depression under den tiden utan att förstå det själv.

Jag borde även ha sökt hjälp redan 2010 efter den första panikångestattacken för att få hjälp att förstå att jag inte mådde bra. Jag borde även ha få sökt hjälp tidigare än jag gjorde under våren 2012 när kroppen och psyket bit för bit sade ifrån och ”lade ner”. 

Det är inte lätt att söka hjälp. Det är lätt att vara efterklok.

När jag tänker tillbaka på min egen situation så spelar bristen på kunskap och information in. Jag visste knappt vad ”utbränd” var, jag hade ingen kunskap om depression eller att man kan söka hjälp för att man mår dåligt i själen och hjärnan. Ingen jag kände hade berättat om liknande upplevelser och ingen fångade upp mig och ställde frågor om mitt psykiska mående.

Jag har skrivit det förr och skriver det igen. Ju mer vi pratar om psykisk ohälsa, om hur vanligt det är och berättar om våra erfarenheter, desto mer information och kunskap når ut. Skammen blir mindre och fler vågar ta steget att söka hjälp, tidigare.

Och ju tidigare den som behöver kan få hjälp desto tidigare kan den bli frisk och hitta tillbaka till välmående igen.

Trots att vi pratar om psykisk ohälsa ofta så skulle jag ändå vilja göra ett försök att visa hur extremt vanligt det är. Och jag behöver er hjälp!

Om du som läser någon gång upplevt psykisk ohälsa på något sätt (depression, utmattning, utbrändhet, stressrelaterade besvär, ätstörningar, ångest, panikångest etc) så skriv JAG i kommentarsfältet. 

Det vore så oerhört snällt om vi kan hjälpas åt och visa att psykisk ohälsa är så oerhört vanligt och ingenting att skämmas för. Och hjälp finns att få.

Tusen tack för att ni hjälper till!

PS! Det går självklart bra att vara anonym om så önskas.