LÄSARFRÅGAN

Linda frågar:

Hej bästa Fia! Det är så att jag har en pojkvän som jag är lite rädd håller på att gå in i väggen/ bli utmattad. Han har svårt att sova, väldigt lite ork, lättirriterad, nedstämd, glömsk och tankspridd. Egentligen inser jag nu att min fråga kanske är lite riktad till, din man, Kim… Och det är hur jag ska stötta honom på bästa sätt?

Jag känner mig ofta otillräcklig, trots att jag gör allt jag kan och älskar honom mer än allt annat. Men vad kände Kim fungerade bra under din sjukdomsperiod? Vad kände du att han gjorde bra? Jag tar tacksamt emot alla tips jag kan få!

Svaret:

Tack för att du delar med dig och ber om hjälp. Först vill jag hänvisa till en frågestund som vi hade med Kim 2014, men som fortfarande känns aktuell. Kanske nu mer än någonsin när jag tänker på det.

I den frågestunden besvarar han frågor som ni läsare ställde kring hur det var att leva med någon (mig) som var sjuk i utmattningsdepression. Hur påverkade det honom, vårt förhållande, hans hälsa osv.

Den finns nedan:

Frågestund om att vara anhörig, del 1.

Frågestund om att vara anhörig, del 2.

psykiskohalsa

Som tillägg vill jag även skriva tre punkter från mitt perspektiv här och nu:

1. Var lyhörd. Ansträng dig för att läsa av personens dagsform. Ibland kan de räcka med att fråga om nuläget för att förstå om personen behöver stöd genom att få sällskap, laga mat, få hjälp att komma ut på en promenad eller bara bli lämnad i fred. Och ibland kommer vi som är sjuka att ljuga för att vi inte orkar säga hur det egentligen är, eller för att få vill utge oss för att vara i bättre form än vi är.

2. Om personen som är sjuk verkar pigg, glad, övertaggad och slätar över när du frågar hur hen mår: Se den i ögonen och fråga ”hur mår du, egentligen?”. Det kan hjälpa på så många sätt – och får personen att stanna upp och reflektera innan den gasar igen.

3. Kom ihåg att vi älskar er även när vi inte orkar uttrycka det. Ni som lever med oss under sjukdomen kommer att få ta mycket skit. Ni kommer att få ta hand om oss, ta allt ansvar, finnas där och bli utsatta för vår ångest, sorg, kris, ilska och … allt. Och vi som är sjuka är så ledsna för det, men vi kommer inte alltid att kunna uttrycka det när vi är i sjukdomen. Och oavsett hur mycket skit och sjukdom ni får genomlida, så kom ihåg att det är tack vare er vi orkar fortsätta.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

ÄR DET BARA JAG?

Det är så märkligt – varje gång jag kommer tillbaka efter en längre paus, som från semester eller sjukdom, så fylls jag av ett akut dåligt självförtroende. Jag får katastroftankar, känner mig otillräcklig på jobbet och fylls av övertygelse om att nu är det roliga snart över.

Ibland leder det till dränerande prestationsångest. Ibland vill jag springa ännu fortare för att övertyga mig själv om att jag visst kan det jag sysslar med och ibland får det mig att bara vilja kapitulera och lägga ner allt.

Så jädra onödigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag har att göra eller att jag egentligen är fylld med härlig energi inför hösten, dessa tvivel, känslor och ångest verkar alltid komma efter en paus. Alltid.

pt-fia

Är det bara jag eller är det fler som känner igen sig? Hur hanterar ni detta?

 

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN #5

01.

Hej Fia! Jag har tidigare haft en ätstörning och är väl lite kvar i tänket då jag är rädd för att äta vissa saker, tex vitt bröd, pasta och socker. Hur vet man vad som är en normal portion? Hur ska jag tänka för att sluta vara rädd för att gå upp i vikt?

Det här vågar jag inte svara på. Vill bara be dig att våga be om hjälp igen så du kan bli helt frisk och trygg i din relation till mat. Att känna sig rädd för att äta vissa livsmedel är inte att vara frisk. Det är ett varningstecken att ta på allvar. Om du fick hjälp tidigare, berätta för dem igen och be om hjälp. Eller berätta för någon du litar på så kan den personen hjälpa dig att få hjälp igen. Du förtjänar att må bra och vara frisk. Kram!

qoutes2-2

02.

Hej Fia! Tack för en fin och inspirerande blogg! Jag funderade på ifall du skulle kunna skriva om prestationsångest? Tips på hur man skall tackla det då det upplevs så gott som konstant? I mitt fall så behöver det inte vara ”rationell” rädsla, allt från att ha ett föredrag framför klassen, lämna in en skoltext, tala med främmande människor i sociala sammanhang med mera, innebär att paniken slår till flera veckor i förväg. Har alltid samma känsla att misslyckas och göra bort mig totalt. Skulle vara kul ifall du har några tips!

Den där förbaskade prestationsångesten. Det är fascinerande hur dränerande den kan vara. Jag har skrivit om prestationsångest HÄR och HÄR. Hoppas att det kan bidra! Och en annan påminnelse: En känsla är bara en känsla, inte fakta.

qoutes

03.

Jag har nyligen insjuknat i utmattningsdepression. Jag har läst dina tidigare blogginlägg om depression, tusen tack för alla tips! Jag vill gärna bli bättre på att säga nej eller avboka om jag märker att jag inte orkar. Men vad gör man om ens vänner inte förstår att man är trött och måste vila? Jag skulle ha träffat några vänner idag men var på tok för trött.

Jag grät hela morgonen för att jag insåg att jag inte orkar med allt jag vill. Några timmar senare fick jag panikångest, den andra attacken på två veckor. Motvilligt meddelade jag mina vänner att jag inte kunde komma. Det känns som om mina vänner inte förstår att jag verkligen är trött och inte menar något personligt. Jag skulle så gärna vilja vara social, men bara att gå till affären eller tvätta kläder känns som en utmaning…

Såhär är det: Om det finns människor i ditt liv som inte förstår eller är villiga att försöka förstå din sjukdom och situation så är det inte en vänskap som du behöver. Där du är nu behöver du människor som kan hjälpa dig, stötta och finnas. Du behöver lägga det mesta av din energi och fokus på att bli frisk. Det är det absolut viktigaste.

Vissa dagar kommer du säkert att tycka att det är skönt att träffa dina vänner för att få tänka på något annat och be dem berätta om sig själva, andra dagar kommer du att behöva ställa in med kort varsel eller få avbryta en träff för att du inte orkar mer. Det har ingenting med dem att göra, om de inte kan ta det så behöver du se er relation med nya ögon. Är det genuina vänner om de inte kan finnas för dig under den här perioden?

Att vara sjuk i utmattningsdepression innebär tyvärr att man inte kan vara samma härliga vän som förut, just nu. Som du säger så är ens energi oerhört begränsad och ibland obefintlig. Det kan betyda att relationerna kommer att vara obalanserade en tid, då dina närmaste får hjälpa dig, stötta och lyssna.

Om det är genuina relationer så kommer den andra parten att acceptera det med vetskapen om att du är sjuk och att du skulle göra samma sak för dem.

Läs gärna inläggen nedan där min sambo Kim berättar om just detta och hur han hanterade att vara nära mig som sjuk:

> Kim om att vara närstående till en utbränd, del 1.

> Kim om att vara närstående till en utbrönd, del 2.   

qoutes

04.

Jag går ofta runt och oroar mig över saker och ting. Det kan vara om så små saker som egentligen inte har någon betydelse men jag känner alltid det här ”tänk om” vilket är otroligt påfrestande. Hur lär jag mig egentligen att kontrollera mitt tankesätt? Jag får alltid höra att det bara är att ”tänka annorlunda” men hur börjar jag? 

Det är svårt att säga. Min spontana rekommendation är att prova terapi för att verkligen ge dig själv en chans att bryta det mönstret och bli tryggare i dig själv. Annars kanske du kan börja bryta ner dina tankar själv. Skriv ner vad du tänker kan hända (tänk om ….), skriv sedan ner värsta scenariot som du tror ska hända, skriv ner hur du kan hantera det om det inträffar och tillåt dig helt enkelt att ha en stund där du går igenom det du oroar dig och försöker att se på det på ett objektivt och konkret sätt.

Jag vill även be dig att söka information om GAD -Generaliserat ångestsyndrom. En vän till mig fick nyligen den diagnosen. Nu kan hon äntligen få rätt hjälp och hitta det som får henne att må bra.

qoutes

Läs mer om GAD:

> Ett test för GAD (enbart för att ge en indikation)

> Det här är GAD och det här kan man göra.