LÄSARFRÅGAN OM BARN OCH UTMATTNING

Skulle gärna vilja höra mer om hur du känner inför barn med en utmattning i bagaget! Själv börjar jag längta efter barn men är lite rädd. Har kommit långt sen min utmattning men vissa saker sitter kvar. Tex. Lättare till ångest och trötthet med mera. Hur känner du kring det? Att orka ha en bebis? Rädsla för förlossningsdepression osv. Behöver lite pepp och mod från någon som gjort samma resa men ligger lite före!

Tack för din fråga! Jag förstår verkligen dina tankar och rädslor. Jag har tampats med precis samma. Ett par år vi bestämde oss för att försöka få barn så skrev jag om min rädsla för just det du beskriver (läs det inlägget HÄR).

Jag var livrädd för att att inte kunna bli gravid, för att min kropp kanske inte skulle orka med en graviditet, att jag inte skulle klara av den första tiden med en liten bebis och livrädd för att bli sjuk igen i och med påfrestningen som spädbarn och småbarnsår innebär.

När vi sedan bestämde oss för att försöka så hade känslan av att vara livrädd övergått till en stor respekt. Jag känner mig inte livrädd eller rädd längre, men jag är väldigt medveten om att jag med tanke på min bakgrund med utmattningsdepression kan påverkas mer och kanske ligger i riskzonen för t.ex. en förlossningsdepression.

Men jag är också tryggare nu. Jag vet att så länge jag inte tar mitt mående för givet och är medveten om att jag ibland kan behöva planera om utifrån min dagsform, ber om hjälp när det är övermäktigt och är ärlig med framförallt Kim så vågar jag lita på att det kommer att gå bra.

Min barnmorska vet om min historia och har redan berättat om olika sätt att få hjälp om det skulle bli aktuellt, vilket känns tryggt.

Just nu så känner jag mig trygg, samtidigt som jag har en enorm respekt för att det inte går att förutse någonting av det som kommer. Jag kanske faller ner i ett mörkt hål efter förlossningen, vår bebis kanske får kolik eller blir sjuk, jag kanske inte kommer att klara av att kombinera bebis med mitt jobb och allt kan ju skita sig.

Men jag väljer att lägga det i bakhuvudet och inte på något sätt ställa in mig på att det kommer att bli jobbigt. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka att göra det bästa av det.

På något sätt så känns det också stärkande att jag och Kim har gått igenom min utmattningsdepression tillsammans. Dels så vet han hur han ska stötta och hjälpa mig om jag skulle börja gå åt fel håll igen och dels så gjorde den tiden och erfarenheten oss så enormt starka tillsammans. Och vi är två personer som ska få ett barn tillsammans och kan hjälpas åt med allt.

Och innerst inne så vet jag också att min sjukdom och allt som kom med den har gjort mig till en starkare, klokare, sundare och vettigare person som har bättre förutsättningar att bli en bra och välmående mamma än den jag var innan.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

ORDBAJS 8731

Den senaste veckan har min kropp känts lite konstig. Liksom lite i obalans rent fysiskt. Hungern tar aldrig slut, benen känns trötta på ett ovanligt sätt och kvällarna tas över av en tung trötthet.

Jag har upplevt yrsel flera gånger och vart på gränsen till blodsockerfall på eftermiddagarna trots mellanmål. Mitt i allt detta har jag vart pigg, glad och orkat ta löpturer flera kvällar. Inte för att springa fort eller träna hårt utan tagit mig runt sjön för att det är så förbaskat skönt och givande.

Så det enda jag kan summera det som är någon slags obalans. Hur kan man annars känna sig pigg, glad och mentalt stark samtidigt som man omges av en blöt trötthet och är stundtals lite yrslig?

Jag vet att det är den senaste tidens höga tempo som börjar ta ut sin rätt. Såklart, det blir ju alltid så när bristen på återhämtning finns där.

För som jag många gånger nämnt, hur roligt livet än är, hur många härliga sociala aktiviteter och hur mycket spännande saker som än sker så kan det slå över.

Även om det ”bara” är sociala grejer, roliga grejer och stärkande grejer så blir det också för mycket till slut. Ja, jag hör det själv. Jag behöver dra i bromsen nu. Vila på kvällar och helger och jobba på jobbet. Låta helgerna vara obokade en tid framöver. Tackar mig själv för att jag är mer uppmärksam nu för tiden.

Min och Kims överenskommelse om att vila, vara spontana och bara han och jag några kommande helger kommer minst sagt lägligt. Vi behöver det båda två.

fiakim

,. helgens roligaste blir att börja kika på hur våra ”Save the date” -kort inför bröllopet ska se ut. Yeey!!!

 

 

INSIKTER OM VILAN

Som jag skrev tidigare så har det vart ett oerhört högt tempo hos mig de senaste månaderna. Arbetsbelastningen har ökat, det händer grejer, en del dagar springer jag runt på flera oika platser, har ett nytt kontor med mycket liv och rörelse och många olika arbetsuppgifter.

Som ”ex-utbränd” eller vad jag ska kalla mig själv så behöver jag hela tidern påminna mig om att jag är mer känslig för intryck och hög belastning än andra.

Att jobba i en stressad miljö med många människor tar mer på mina krafter än en frisk persons, att springa runt på olika möten en arbetsdag gör mig tröttare än en annan och att leverera på topp fler arbetsdagar kräver mig på en längre återhämtningsperiod.

Det är helt enkelt så jag lever nu, med ”uträndheten i bakfickan”. Ständigt närvarande men inte alltid skrämmande.

Under min vila i påskas insåg jag hur högt tempot faktiskt varit de senaste månaderna och hur mycket det tagit på mina krafter. Jag sov till halv tolv och utan att bli utvilad, hjärnan gick vissa stunder på högvarv och vissa morgnar fick jag tillbaka den där känslan av ”utbrändhetströtthet”.

Alltså talade kroppen tydligt om för mig att ”okej, tempot har vart högt och det har fungerat men nu är det du som bromsar rejält”, och eftersom jag lyssnade på kroppen, planerade in en längre återhämtning och satte ett stopp för den här intensiva perioden så fungerar det. Jag känner mig redan betydligt mer balanserad än för ett par veckor sedan.

Det är ju det som är det svåra att lära sig.

Att förstå att även en ex-utbränd kan arbeta intensivt en period utan att falla dit igen – det krävs bara välplanerad tid för återhämtning efter, och kanske det viktigaste av allt: att det finns ett start och ett stopp för den intensiva perioden och att det är under en begränsad tid.

Då fungerar det. Så fort vi glömmer återhämtningen, prioriterar bort sömnen, vilan och bara kör på, länge – det är då det kan gå åt skogen, oavsett hur hälsosamma vi har varit innan.

Vila är det hårda arbetets tvilling. De hör ihop och behöver balanseras för att vi ska må bra och orka.

Release_Ptfia-26

,. en bild som jag tog på Erik i somras när vi fotade boken. 

 

 

  • 1
  • 2