DET ÄR VÄL BARA ATT AMMA

Som rubriken lyder: Det är väl bara att amma. Men det tog ett tag att komma på det. De första veckorna så var jag inte så aktiv eftersom jag fortfarande var slut efter blodförlusten osv., men vi kom ändå ut och käkade någon pizza, käkade lunch ute, var på Sickla Köpkvarter osv. Allt gick bra och jag kände mig rätt cool för det mesta.

Men jag gick lite som på nålar och ville helst hinna med det jag skulle utan att hon vaknade. Hon sov ju ungefär två-tre timmar så det var ju lugnt. Men varför tänkte jag så?

Utan att jag fattade det då så tänkte jag väl att det var smidigast att komma hem och kunna amma i lugn och ro, slippa massor med folk och få saker och ting klara medan hon sov. Men det blir ju inte hållbart i längden och en dag föll poletten ner. Det är ju bara att amma.

Det är ju bara att amma. Så lätt egentligen.

pt-fia-amning1

Sedan dess har vi ammat i frisörstolen, i ett viktigt möte, i ett annat möte (båda inkluderade även män), på tunnelbanan, på tvärbanan, på flera restauranger, på kontoret, på middagar, på Sephora när jag fick ögonbrynen fixade och i stolen samtidigt som jag gjorde synundersökning.

Häromdagen promenerade vi hem och stannade till i en galleria för en amningspaus innan vi fortsatte vägen hem. Och skulle det krisa så är det väl bara att plocka fram bröstet även utomhus fast det är kallt och blåser. Varför fattade jag inte det när vi promenerade hem förra veckan och hon vrålskrek och jag körde alla knep (utom just amningen pga. kallt, blåst, vill hem, mörkt osv). utan resultat. Tillslut somnade hon om men jag kände mig som världens sämsta mamma som tog med henne ut på promenad mitt i natten (sjutiden …) när det var kolsvart ute (pga. vinter) och regn.

Men vi tog oss ju hem, hon mår bra och jag har äntligen fattat. Det är ju bara att amma – även om det skulle råka vara svinkallt eller ute bland folk. Det var bara det.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

BERÄTTA OM DIN POST-GRAVID-KROPP!

Alltså, vilken jädra respons på det förra inlägget! Tack snälla ni för all värme och hejarop!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

ptfia-bebis0-2

Som jag skrev så var det inte självklart att jag skulle skriva det där inlägget. Det blir ju väldigt intimt och naket. Blev först förvånad över att så många påpekade att de aldrig läst något liknande – varför pratar vi inte mer om det här?

Men det är ju sant. Det är så mycket prat om graviditeten och förlossningen, men tiden efteråt glöms liksom bort. Vet ni vad som vore coolt?

Att ni berättar om era upplevelser!

Hur kände ni er efter er förlossning? Hur mår era kroppar idag som fött kanske ett, två, fyra barn? Vilka tankar och känslor tampas ni med? Var det något som förvånade er med kroppen efter förlossningen? 

Det vore så ballt om ni vill bjuda på er post-preggo-kropp-berättelse, med några ord eller längre om ni vill. Är övertygad om att vi är många som skulle älska att läsa om fler kvinnokroppar!

För de som vill finns också min förlossningsberättelse att läsa här!

Puss!

 

 

KROPPEN EFTER FÖRLOSSNINGEN

Någon frågade mig hur kroppen känns efter förlossningen och jag kom på mig själv med att säga att den typ känns som vanligt. Och med det menade jag att det faktum att magen är borta, att jag känner mig lätt i kroppen, att jag nu kan promenera med tryck i steget för första gången sedan typ mitten av graviditeten och att allt känns så smidigt som det brukar eftersom magen inte längre är i vägen.

Men å andra sidan så är kroppen inte alls som vanligt, såklart. Jag har funderat mycket på huruvida jag ska skriva det här inlägget eller ej eftersom det både kan vara ointressant och känsligt. Men eftersom många önskat det så kör vi.

Jag gick upp ungefär 13 kilo (vägde mig sällan så har inte exakt koll). Magen pekade mycket framåt och var vad folk sa en typisk ”pojkmage”. Den blev rätt enorm där på slutet.

22 september, 3 veckor innan hon kom (gick 9 dagar över tiden) ↓

ptfia-kroppen-efter-forlossning

9 oktober, tre dagar innan hon kom ↓

10 oktober, två dagar innan hon kom ↓

Första veckan var jag öm i underlivet och väldigt rädd för stygnen, eller ja, rädd för att peta för mycket och förstöra något. Baddade med iskallt vatten efter toabesök och var väldigt försiktig när jag duschade, satt mig ner osv. Upplevde att det här minskade snabbt andra veckan och ömheten försvann. Eftersom jag hade kateter efter förlossningen så har jag (och är fortfarande) öm i urinröret. Känner det ibland när jag reser mig snabbt och det känns ibland obekvämt.

Spände mig i början när jag ammade så fick snabbt en stenhård knöl i vänster axel som jag fortfarande kämpar med. Det värker dagligen och jag försöker lindra med varm vetepåse, cirkulationsövningar, att slappna av när jag bär och ammar, att Kim masserar osv. men den håller i sig för det mesta.

Det absolut jobbigaste var de första dagarna hemma när jag var fruktansvärt svag efter blodförlusten, magmusklerna var icke-existerande, rygg och axlar värkte och mjölken rann till så jag plötsligt fick enorma bröst (eh, enorma för mig som har små bröst i vanliga fall) och hela jag blev som en ostkrok som knappt orkade resa mig ur soffan pga orkade inte hålla uppe min egna kropp.

Avslaget började sina redan efter tre veckor då den värsta blödningen var över och efter det hade jag trosskydd ungefär två veckor till och nu är det i princip helt borta.

Magen var som en påse i början och har sedan dragit ihop sig lite hela tiden. Huden är lösare och magen är överlag mjukare. Det kändes stört omöjligt att magen ens skulle kunna komma i närheten av sitt gamla utseende men nu känns det ändå någorlunda rimligt på sikt. Med tanke på hur stor den var så är det förbaskat coolt att det funkar.

Jag kommer inte i mina gamla byxor (över magen och midjan) riktigt än. Har insett att jag haft en tunn midja så är tveksam till om jag kommer att kunna ha de byxorna igen. Känner än så länge ingen stress över det utan är mer nyfiken på att se hur kroppen kommer att ändras och bli med tiden.

16 oktober, 4 dagar efter förlossningen ↓

8 november, 4 veckor efter förlossningen ↓

Idag, nästan prick 6 veckor efter ↓

Med tanke på att Edith var så stor (53 cm lång och 4420 gr) och att mitt underliv såg ut som två fläskkotletter (Kims beskrivning, hehehehe) när hon pressades ut så är det ett under att det var tillbaka i sin vanliga storlek och form redan typ dagen efter. Kom lindrigt undan med två små bristningar grad två och ett blåmärke på insidan. Det som syddes verkar vara bra gjort och stygnen är inte längre kvar. Däremot så känner jag skillnad. Det kommer in luft när jag till exempel sträckt ut i någon yogaposition med benet uppe och om jag t.ex. tar mig ur sängen med Edith i famnen. Upplever även att utseendet har ändrats litegrann. Och musklerna är såklart inte återhämtade ännu. Jobbar på med knipövningar så gott som dagligen och övar på hålla knipet. Ska på återbesök hos barnmorskan om två veckor.

Magmusklerna verkar ha återhämtat sig bra och när jag kände förra veckan så har de gått ihop så pass att det nu är mindre än ett finger i mellan. Gör ländryggspressar, övar på att aktivera magen när jag reser mig, sitter, står och går och har gjort någon planka.

Och nu känner jag mig nästan helt hundra efter blodförlusten. Blir fortfarande yr ibland om jag reser mig för snabbt från golvet (vi har skötbädden på golvet i badrummet så blir mycket upp och ner per dag), men i övrigt så känner jag mig starkare och starkare för varje vecka. Är så tacksam över att det gått så bra med tanke på att kroppen skakade i panik bara jag försökte flytta ett ben några centimeter någon timme efter förlossningen. Första dagarna efter att vi kom hem så var jag bara hemma och låg i soffan och sängen medan Kim tog all markservice och bytte och lyfte Edith. Tre dagar efter gick vi runt kvarteret (vilket var det längsta för mig sedan förlossningen) och höll på att svimma när vi kom till bilen. Fem dagar efter så gick jag två hundra meter för att äta en pizza och fick frossa och grät av kraftlöshet på vägen hem. Sju dagar efter så gick vi hundra meter till en bänk, fikade, gick sjuttio meter till en annan bänk och sedan hem – och jag lade mig på soffan och hulkgrät att Kim och syrran måste komma och mata mig. Sedan däckade jag två timmar.

Just nu så mår kroppen relativt bra och har återhämtat sig över förväntan. Har dock ont i axlar och är allmänt svag. Längtar tills jag kan börja styrketräna igen. Såhär efter förlossningen så är jag så oerhört imponerad över kroppens förmåga att läka. Det är så förbannat coolt!

Sammanfattningsvis. Kvinnokroppen är SVINCOOL.

 

 

 

  • 1
  • 2