Visar inlägg från "traningstankar"

STRAFFAR DU DIG MED TRÄNING?

Jag får dagligen mail av många som vill bli bättre på träning. Många vill träna för att komma igång eller för att ”ta tag” i sig själv. En del vill straffa sig själva och känner att nu får det vara nog – kroppen ska förändras för hen står inte ut. Och en del hatar sin kropp och vill helst byta ut den helt.

Och många tänker att ökad träning och nyttig kost är lösningen.

Jag förstår att man tänker så. Det känns ju logiskt. Att om jag bara tar bort och förändrar det jag inte tycker om så borde jag ju snart trivas? Kanske till och med börja älska mig själv?

Men det fungerar inte så. Om du börjar träna och förändra hur du äter med utgångspunkten att du hatar dig själv och din kropp så kommer det antagligen inte att lösa så många problem.

Risken finns att hur mycket du än kämpar och hur hårt du än anstränger dig så kommer du aldrig att hitta kärleken, för det finns alltid nya saker att hata och nya sätt att straffa sig själv på.

Så istället för att maila tillbaka en random kostplan eller skriva några ord om hur morgonpromenader är bra så är jag så fräck att jag riktar fokus på måendet. Och pratar om att söka styrka för själen och självkänslan och börja inifrån. Att kanske prova terapi eller att börja säga snälla ord till sig själv.

För jag är helt övertygad om att det inte spelar någon roll hur mycket vi än försöker förändra kroppen om inte utgångspunkten är snäll och kärleksfull. Vi kommer inte automatiskt börja älska oss själva bara för att vi är smala/annorlunda/tränar mer/äter nyttigt.

sofia ståhl-2

Vi behöver börja inifrån.

 

DEN BELÖNANDE KÄNSLAN AV RÖRELSE

Jag ska villigt erkänna att det inte alltid känns självklart att stiga upp när klockan ringer i gryningen och morgonens aktivitet väntar. Ofta lockar det att bara rulla runt och sova en halvtimme till – men jag vet också att det inte är värt det.

Jag vet att när jag kommer upp tidigt för att göra någon form av rörelse så mår jag bättre. Min hjärna blir skarpare, jag blir mer effektiv och min kropp är piggare hela dagen. Det kan vara tungt att snöra på sig skorna och ge sig ut i ottan men väl ute är det ju underbart. Såklart!

Det spelar ingen roll om vi kommer till ett träningspass med noll motivation, är på värsta tänkbara humör eller har stress i blodet. Träningen/rörelsen/aktiviteten förlöser alltid.

Det är som att rörelsen och att gå in i det där fokuset som rörelsen kräver får oss att slappna av.

Vi vet ju hur fantastiska vi känner oss efter ett träningspass. Det spelar ingen roll om det är en rask promenad, tunga styrkelyft eller om det är den lugnaste av morgonyoga. Vi kommer alltid att få någon form av endorfiner och skön känsla som belöning.

Så – om du tvekar till att ta dig ut och röra på sig efter den här arbetsdagen eller imorgon bitti. Påminn dig själv om hur du kommer känna dig efteråt. Antagligen alldeles sådär nybakad, stark och stolt.

Du kommer inte att ångra dig.

Foto: Erik Dilexit

JAG MÅR SÅ MYCKET SÄMRE …

… när jag inte är utomhus. Jag har nog vetat det länge men inte riktigt förstått exakt hur beroende min hälsa är av att vara utomhus.

Vill nog påstå att det här med att vara utomhus varje dag är det absolut viktigaste för mitt välmående. Det är det som gör störst skillnad för hur jag känner mig till vardags. Det ihop med att få använda kroppen under dagen.

Jag märkte det så tydligt häromdagen när jag på två dagar nästan inte var utomhus alls. Höll på att bryta ihop av irritation, trötthet, tungt huvud och allmän frustration tillslut. Det regnade två dagar i rad vilket gjorde att jag inte vågade ta cykeln till kontoret i mitt höggravida tillstånd med tanke på halkrisk osv.

Alltså blev det att åka kommunalt till kontoret och sitta eftersom det börjar bli tungt att stå. Väl på kontoret så sitter jag och jobbar, sedan åkte jag taxi till ett event, taxi därifrån till en lång inspelning av podden – där går det inte att ha fläkten igång när vi spelar in eftersom det stör ljudet, vilket leder till dålig luft – därifrån åkte jag raka vägen hem för att käka med vänner, alltså ingen luft eller aktivitet i kroppen den dagen.

Nästa såg ut ungefär likadan minus all taxi och plus att vi fastnade i en bilkö på väg hem från stan. Ingen luft och ingen rörelse. Jag höll på att bli tokig. Det var en sådan befrielse att tillslut få dra på sig regnjackan och ta en promenad och bara andas den där magiska septemberluften som dessutom var extra krispig efter allt regn.

vara-utomhus

Så det är nog verkligen så, det spelar mindre roll hur många spenatfyllda smoothies jag dricker och hur många planerade gympass jag har.

Det är den här vardagliga rörelsen som kommer av att cykla till jobbet, promenera, ta trapporna, sitta på huk, cirkulera med armarna, bära, lyfta och använda kroppen ihop med att få stunder utomhus varje dag som är absolut viktigast för mitt vardagliga mående.

Det gör en enorm skillnad för känsla, humör och typ hela mitt väsen.