Visar inlägg från "fia-fragar"

LÄSARFRÅGAN OM BARN OCH UTMATTNING

Skulle gärna vilja höra mer om hur du känner inför barn med en utmattning i bagaget! Själv börjar jag längta efter barn men är lite rädd. Har kommit långt sen min utmattning men vissa saker sitter kvar. Tex. Lättare till ångest och trötthet med mera. Hur känner du kring det? Att orka ha en bebis? Rädsla för förlossningsdepression osv. Behöver lite pepp och mod från någon som gjort samma resa men ligger lite före!

Tack för din fråga! Jag förstår verkligen dina tankar och rädslor. Jag har tampats med precis samma. Ett par år vi bestämde oss för att försöka få barn så skrev jag om min rädsla för just det du beskriver (läs det inlägget HÄR).

Jag var livrädd för att att inte kunna bli gravid, för att min kropp kanske inte skulle orka med en graviditet, att jag inte skulle klara av den första tiden med en liten bebis och livrädd för att bli sjuk igen i och med påfrestningen som spädbarn och småbarnsår innebär.

När vi sedan bestämde oss för att försöka så hade känslan av att vara livrädd övergått till en stor respekt. Jag känner mig inte livrädd eller rädd längre, men jag är väldigt medveten om att jag med tanke på min bakgrund med utmattningsdepression kan påverkas mer och kanske ligger i riskzonen för t.ex. en förlossningsdepression.

Men jag är också tryggare nu. Jag vet att så länge jag inte tar mitt mående för givet och är medveten om att jag ibland kan behöva planera om utifrån min dagsform, ber om hjälp när det är övermäktigt och är ärlig med framförallt Kim så vågar jag lita på att det kommer att gå bra.

Min barnmorska vet om min historia och har redan berättat om olika sätt att få hjälp om det skulle bli aktuellt, vilket känns tryggt.

Just nu så känner jag mig trygg, samtidigt som jag har en enorm respekt för att det inte går att förutse någonting av det som kommer. Jag kanske faller ner i ett mörkt hål efter förlossningen, vår bebis kanske får kolik eller blir sjuk, jag kanske inte kommer att klara av att kombinera bebis med mitt jobb och allt kan ju skita sig.

Men jag väljer att lägga det i bakhuvudet och inte på något sätt ställa in mig på att det kommer att bli jobbigt. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka att göra det bästa av det.

På något sätt så känns det också stärkande att jag och Kim har gått igenom min utmattningsdepression tillsammans. Dels så vet han hur han ska stötta och hjälpa mig om jag skulle börja gå åt fel håll igen och dels så gjorde den tiden och erfarenheten oss så enormt starka tillsammans. Och vi är två personer som ska få ett barn tillsammans och kan hjälpas åt med allt.

Och innerst inne så vet jag också att min sjukdom och allt som kom med den har gjort mig till en starkare, klokare, sundare och vettigare person som har bättre förutsättningar att bli en bra och välmående mamma än den jag var innan.

 

FRÅGAN: VILL DU BLI VEGAN?

Anna frågar:

Du verkar ju vara ganska hälsomedveten, köper mycket ekologiskt mm. Hur tänker du kring klimatet, naturen och djuren? Du funderar aldrig på att bli vegan? Kram

Svar:

Ja, skulle säga att jag är hälsomedveten – men absolut inte perfekt på något sätt. Får ibland frågor om jag inte ska bli eller är vegetarian, vegan eller nykterist eftersom jag nästan aldrig dricker ändå och mitt svar förblir detsamma. Jag vill inte sätta etiketter och regler för mig själv av den enkla anledningen att jag inte vill begränsa mig eller känna att jag förbjuder saker.

Däremot så äter och lagar jag mycket vegetariskt och även veganskt (inte lika ofta), men kallar mig inte för något av det och lär mig mer och mer om hur vi/jag kan göra medvetna val som är snälla mot djur och natur.

Jag tor det viktigaste är att vi hittar någon form av balans där vi inte slutar leva men att vi tar ett gemensamt ansvar. Personligen så försöker jag göra små som stora saker för att bli mer miljömedveten.

Köper ekologiskt (dock inte allt), undviker att låta vattnet stå och rinna under t.ex. tandborstning, stänger av lampor som inte används, har inte kylen öppen mer än nödvändigt, cyklar eller går till jobbet och när jag väljer att åka så är det alltid kommunalt. Äter mindre kött, köper närproducerat när möjligheten finns, vädrar kläder, hänger tvätten mer och torktumlar mindre, källsorterar, väljer ofta tåg istället för bil, lagar majoriteten av all mat hemma, lämnar prylar och inredning på loppis, köper en del själv på loppis, skänker eller säljer vidare kläder, använder vattnet som blivit över i någon karaff till att vattna blommorna istället för att hälla ut, köper miljömärkta produkter för tvätt och städning, väljer kaffe som är ekologiskt och fairtrade osv.

ptfia-sofia-stahl-6

Det går att göra många saker i vardagen som bidrar och jag, som många andra gör vårt bästa, även om vi väljer att inte bli veganer.

Det jag vill göra framåt är bland annat att välja mer ekologiskt och naturligt smink, läsa på mer om vad som blivit testat på djur, bli bättre på att sortera värmeljusen ordentligt, bli ännu bättre på att äta efter säsong, köpa mer hållbara kläder av bättre material och rensa ut ännu mer prylar som inte används där hemma och ge vidare och börja odla på balkongen. I framtiden vill jag bo i hus, odla i trädgården och ha höns.

Det finns såklart massor med mer som man kan göra men för att vara realistisk så tänker jag att ett steg i taget är en bra strategi. Och jag är inte en person som går igång på allt eller inget, det gör snarare att jag vill lägga av och blir oinspirerad, oavsett om det gäller träning, mat, att vara miljömedveten osv.

Det vore så spännande att läsa hur ni resonerar kring dessa frågor. Dela gärna med er av era tankar och har ni tips på hur vi kan bli mer miljömedvetna så vore det roligt att inspirera varandra!

 

Bild: Erik. 

LÄSARFRÅGAN OM ATT VARA I NUET

Hej fia!

Tack för en underbar blogg!

Jag undrar hur du gör för att vara mer närvarande i nuet, jag tror att min kropp börjar säga ifrån och om jag inte börjar lyssna på min kropp kommer det sluta med utbrändhet.
Det jag tycker är svårt är hur jag gör för att koppla av, jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att vila och bara hämta krafter.. Hur brukar du göra?

Tusen tack för att du läser! Vilken intressant fråga. Har medvetet valt att avvakta med att svara på den för att jag inte hade ett självklart svar på den och behövde fundera. Hur gör jag gör att vara närvarande och i nuet? Jag tror att det är en kombination av flera saker. Dels så är jag en person som inte oroar mig så mycket framåt utan tar det mesta som det kommer – och oroar mig när saker väl händer, inte så mycket innan. Jag funderar inte heller så mycket på fram eller bak utan det som är det är (med en del undantag där jag ältar såklart).

Och dels så tvingade min sjukskrivning (för utmattningsdepression) mig att bli mer närvarande och vara i min kropp och psyke, här och nu, eftersom mitt mående och dagsform krävde det. Min sjukdom har på ett sätt lärt mig att hitta in i mig själv och att vara närvarande i mig själv och min kropp. Jag märker direkt när jag mår sämre att jag hamnar utanför mig själv och då mår ännu sämre, som en ond cirkel.

Hur vilar man då? Jag tror inte att vila behöver betyda att man ska ligga raklång i soffan för att vila. Det kan snarare bli stressande då många av oss har svårt att koppla av och fokusera på bara en sak idag, vilket gör att man ser på TV med ett halvt öga, scrollar på telefonen och samtidigt håller igång konversationer och kanske intalar sig själv att man vilar.

Vila kan säkert innebära olika saker för olika personer. Jag upplever att jag vilar när jag lägger mig tidigt, lägger nacken på spikmattan och bara blundar en stund för att sedan läsa. Och när jag tar en lugn promenad utan mål och utan att lyssna på något eller prata med någon. Och när jag kan vara hemma i lägenheten och låta det vara helt tyst. Eller när jag har egentid och verkligen låter det vara egentid, dvs struntar i att kolla sociala medier, svara i telefonen osv.

Vad är vila för dig?

Och för att återkoppla till det du säger om att du måste börja lyssna på din kropp. Den insikten är det första steget. Du vet vart du är på väg om du inte gör en förändring. Jag tror att du innerst inne vet vad du behöver göra, men kanske inte vågar för att det kanske innebär att berätta hur du egentligen mår, att du behöver sjukskriva dig, att du måste visa dig svag etc. Det är helt förståeligt och mänskligt. Jag och många andra känner igen oss i det.

Det behöver såklart inte alls vara som ovan, rätta mig om jag har fel. Vet inte riktigt om det här hjälpte. En sista fråga som du kan reflektera över – när i vardagen känner du att du får energi? Och när upplever du att du är helt befriad från stress, tankar, oro och bara finns till?

sofia stahlsofia stahl

Något som alltid får mig avslappnad och närvarande? ↑ Allt som har med sommarstugan och skogen där att göra.  

Ni som läser detta, dela gärna era tankar, det uppskattas alltid jättemycket!

 

Bild: Erik