VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.

 

18 reaktioner på “VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT”

  • Varsányi Tünde skriver:

    Hej! Jag brukar inte kommentera så ofta, men jag är så trötta på allt klagande jag hör om hur mycket press man har på sig här i Sverige. Jag ser inte det… det är möjligheter och lugn som jag hittade här 4

    • A skriver:

      Vet inte, men gör vi kanske en för stor grej av att må dåligt? Livet är ju upp och ner ibland, inte alltid glatt. En acceptans för det och att vissa dager känns sämre och vissa bättre kanske kan hjälpa. Om man inte blir deprimerad såklart och behöver vård,då behövs ju något annat.

      Kanske kan fokus på tacksamhet kan hjälpa. Att försöka tänka på och vara tacksam över allt man har, det ger glädjekänsla i magen. Bara att vara fysiskt frisk är ju ett under egentligen. Och de personer man älskar som man har runt sig (om man har tur att ha det).

      Sen tror jag absolut att sociala medier förstör livet och lyckan för många! Bloggar, fb, insta. Överallt ser man snygga människor med lyckade, fartfyllda liv (inte alltid helt äkta som nån skrev) och många jämför sig och försöker leva upp till det. Tror helt enkelt man ska välja bort nätet och sov. medier om man mår så, forskning har ju visat det också. Att sociala medier gör att man mår sämre psykiskt.

      Intressant fråga dock,intressant perspektiv från dig som kommenterade och inte kom från Sverige. Skriv mer om hur du tänker!

    • ptfia skriver:

      Tack för att du delar med dig av dina tankar!

  • Katerine skriver:

    Bra skrivet! Jag tycker det är så jäkla sorgligt att i princip ALLA mår dåligt! Jag tror precis som dig att redan som liten behöver man lära sig om självkänsla och börja jobba redan då. Och att vi börjar acceptera och utforska fler sätt att leva. Det måste vara okej att plugga när som Hellström i livet eller inte alls. Att välja om man vill bo i villa eller ett tält utan att det är något konstigt. Kanske jobba mindre timmar utan att någon ska ifrågasätta, osv… Det finns ju lika många olika sätt att leva som det finns människor och ju tidigare vi inser det desto tidigare tror jag att vi kan utveckla oss åt det håll vi själva anser värdefullt.

  • Annalena skriver:

    Hej! Här kommer en fundering från en 50+ kvinna. Att dokumentera hela sitt liv på Facebook, Instagram med mera och att ta del av alla andras så kallade ”perfekta” liv skapar den största stressen i människors liv. När jag var 30 hade jag två barn 3 och 1 år. då fanns inte dessa sociala medier och vi hade fullt upp med att leva vårt liv med våra familjer. Vi jämförde oss inte med varandra på samma sätt som nu. Jag jobbade heltid och hann med både barn, jobb och träning. Det jag inte gjorde var att leva mitt liv på ” nätet” och spendera tiden i en fejkvärld som jag anser att det är. Klart det var jobbigt då också att få ihop vardagen men det är ju så livet ser ut vissa perioder i livet. Barn går aldrig i repris så det viktigaste som finns är att prioritera dem före det mesta och inte försöka göra allt under några få år då barnen är små.
    Det är intressant att läsa din blogg och alla funderingar då står inför. Ett tips – ta det som det kommer det går inte att i detalj planera sin förlossning, det blir som det blir och alla har sin upplevelse av att föda barn.
    Mvh Annalena

  • Pernilla skriver:

    Så himla bra skrivet.
    Vi måste bli bättre på att vara oss själva, i ur & skur. Att våga stå upp för oss själva… att våga visa oss sårbara. Livet är inte ett enda svävande rosaskimrande moln. Livet prövar oss, både på gott & ont.
    Jag har börjat öva på att vara ärlig, både mot mig själv & min omgivning. De får inte alltid svaret: -Toppen! när de frågar hur jag mår. Mår jag inget bra, så har jag börjat kommunicera det…. inte för att man skall tycka synd om mig, utan för att jag är ärlig.
    Det är inte alltid så lätt… men övning ger färdighet.

    Kan vi inte sluta att leva som det förväntas av oss & istället börja leva… som vi vill!

  • Viktigt inlägg som alltid hos dig ❤

  • Lisa skriver:

    Fantastiskt skrivet. Det är så jäkla sant, man ignorerar alla signaler och prioriterar att ”lyckas” och leva upp till allas förväntningar framför att ta hand om sig själv. Jag har massor med gånger tänkt att jag behöver uppta terapin igen, men prioriterar jobbet före.

  • Elin skriver:

    Så otroligt viktigt inlägg! Jag tänker precis så här jag med. Det är tragiskt att så många ska må dåligt. Kram till dig! <3

  • Therese skriver:

    Hej Fia! Psykisk ohälsa börjar bli mer okej att prata om men är ändå så svårt. Blev sjukskriven för utmattning för ett år sen och de flesta i min omgivning har haft svårt att prata om det och har inte frågat hur jag mår. De har nästan låtsats som om att allt varit som vanligt. Och nu när jag i våras avslutade min sjukskrivning helt tror i princip alla att jag är frisk. Att jag är gamla Therese igen. Glad och sprallig. När jag förklarar att jag inte mår hundra, att jag inte fungerar som tidigare får jag höra att det sitter i mitt huvud för ingen runtomkring märker det. Så sa min chef till mig i alla fall. Det svåraste med att vara utmattad och att komma tillbaka tycker jag har varit att människor inte förstår att det finns ett före och ett efter för mig. Jag kommer aldrig bli som förr. Som tur är har jag världens bästa sambo och vi ska i oktober bli föräldrar till vårat att andra barn. Precis som du säger i det senaste podd avsnittet är jag stolt över vad min kropp klarat av de sista åren.
    Tack för en fin blogg och en bra podd. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *