OM ATT HITTA TYSTNAD I VARDAGEN

Jag har skrivit många inlägg om tystnad genom åren. Majoriteten har handlat om min rädsla för tystnaden – om hur jag har skyddat mig från den genom att alltid ockupera mig med stimulans. Några av er som följt med länge minns kanske att TV-serien vänner var min snuttefilt i många års tid?

Serien var alltid igång på hög volym när jag var ensam. Den var med mig i duschen, när jag lagade mat, jobbade, vilade och ja, jämt när jag var själv. Så fort jag klev ut så var det hörlurar i öronen. Aldrig tyst, det var för skrämmande eftersom det var så mycket mörker som vill ta sig upp till ytan.

pt-fia media-5

För ungefär ett år sedan så var jag på en yogaresa där tystnad var ett viktigt inslag. Varje morgon innebar tystnad från att vi vaknade till halv elva. Och vid ett tillfälle var det tystnad i 24 timmar i sträck. För några år sedan hade det gjort mig panikslagen. Nu var det något av det bästa jag upplevt. Det bästa sättet för att beskriva det är läkande.

De senaste åren har jag försökt hitta trygghet i tystnaden och kommit en bra bit på väg. Jag märker fortfarande att det första jag gör när jag mår sämre, är stressad eller känner mig ledsen är att fly in i gamla beteenden med för mycket stimulans och för lite tystnad.

Men stora delar av tiden så använder jag tystnaden som återhämtning och en hjälp i vardagen.

tystnad

Nu skulle jag egentligen ha skrivit några konkreta tips på hur jag hittar tystnad i vardagen, men det här blev så långt så vi avrundar här så kommer tipsen i ett annat inlägg på söndag.

Till dess så berätta gärna om er relation till tystnad. En del av er har berättat förut, kanske har det förändrats sedan sist vi pratade om detta? Och för dig som är en ny läsare, reflektera över din tystnad. Är du trygg i den? Är du i tystnad? 

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

LÄSARFRÅGAN

Ellen frågar:

Hej Fia! Vad roligt med inlägget om dina jobb! Har du rest mycket själv i ditt liv? Isåfall undrar jag om du kan skriva ett inlägg om det och berätta mer. 

Svaret:

Vilken rolig fråga! Första gången jag reste själv var när jag flyttade från Hedemora till Washington DC efter studenten. Då lämnade jag allt och alla och flyttade till andra sidan jorden utan att känna någon. Såhär tio år senare förstår jag inte riktigt vad den drivkraften och modet kom ifrån, det var så självklart för mig att ta det steget för att komma bort från det enda jag kände till.

Utöver det så har jag rest själv en del, stort som smått. För några veckor sedan var jag i LA själv, i våras åkte jag ensam på yogaresan till Bretagne och många jobbresor innebär att jag åker själv.

Jag tycker om att resa ensam och vill ibland göra precis det. Både flytten till USA och yogaresan var med kravet att jag skulle göra det ensam. Ville verkligen inte ha med mig någon som jag kände.

Upplever att det ger mycket på ett annat plan och att man blir mindre begränsad. Det är kanske lite märkligt (eller helt självklart) men när jag reser med vänner eller familj har jag betydligt svårare för att fråga främlingar om något, be om hjälp eller ta kontakt med folk än när jag är ensam. Det är också oerhört skönt att få bara vara för sig själv ibland, och inte behöva planera, vara social och ja, anpassa sig.

Sedan är ju nackdelen att man upplever allting ensam vilket kan skapa en viss distans till ens omgivning om man vart borta länge. Det märkte jag främst av när jag kom hem till Hedemora igen efter att ha bott det där året i USA, många relationer kändes inte längre lika självklara då vi var på olika platser i livet efter det året. Men det är nog inte så ovanligt i den åldern, många hittar nya vägar efter skolan.

Bilder från mitt år i Washington DC där jag var Au Pair. 

Funderar du på att resa ensam? Gör det!

Jag rekommenderar det verkligen. Det är utvecklande och ett fint sätt att bygga relationen till sig själv. Du får även öva på att ta alla beslut och lyssna in vad DU vill vilket kan kännas stärkande. Och du kommer alltid att hitta människor som vill hjälpa till, hänga och troligtvis få många nya vänner på vägen. Jag har aldrig känt mig ensam när jag rest själv.

Folk är väldigt välkomnande och andra som reser ensamma verkar hitta varandra.

Jag vill göra många fler resor i min ensamhet trots att jag numera är gift och förhoppningsvis får familj längre fram. Det vore en dröm att göra en vandringsresa själv, kanske den klassiska pilgrimsleden. Och fler yogaresor som är det bästa balsamet jag kan tänka mig.

Berätta om er! Brukar ni resa själv? Vill ni göra det?

 

GLÖM ALDRIG: YOGAN LÄKER

Jag vet inte riktigt när jag tappade yogan, men jag vet att det har påverkat mig negativt. Efter min yogaresa i våras så hittade jag verkligen en rutin med yogan som gav mig så otroligt mycket, både mentalt och fysiskt. Ofta, ibland nästan dagligen, gav jag mig själv en stund på mattan efter jobbet.

Det blev det vardagsplåster som jag skrev om HÄR.

En stund att landa, koppla bort måsten, varva ner och få använda kroppen fysiskt efter dagsbehovet. Och som de gett mig en mjukare kropp och ett mjukare sinne.

Ändå har jag tappat bort det under den här hösten.

Det var efter träningsresan i oktober som jag slutade rulla ut mattan, mest för att underlaget blev för ostabilt för att cykla, så jag började promenera till och från kontoret eftersom jag gärna undviker tunnelbanan. Och eftersom promenaderna tar sin tid så har tiden till yogamattan skuffats undan.

Tidigare vintrar har jag känt att det varit värt att lägga den tiden på promenader eftersom jag då får frisk luft och avkoppling i och med dem, men det har förändrats. Jag behöver yogan mer.

yoga läker

Igår rullade jag äntligen ut mattan igen, för första gången på ett par månader. Och som den läkte stunden. Nu vet jag att jag inte vill prioritera bort dessa stunder och att jag vill investera en cykel som fungerar på Stockholms vintergator.

Och jag påminns än en gång om hur värdefullt det är att utgå från det man behöver här och nu, inte från vad som fungerade förra vintern eller ”alltid annars”.