OM ATT LÄRA KÄNNA TYSTNADEN

Jag har skrivit en del om min problematik med tystnad flera gånger genom åren. För snart tio år sedan handlade det om att jag inte vågade vara i tystnaden eftersom jag då tvingades möta sådant som var jobbigt.

Perioden innan jag blev sjukskriven för utmattningsdepression var jag aldrig i tystnad. Det var podcast, socialt umgänge, underhållning, musik och ljud konstant. Under en lång period (vi pratar år) bar jag runt på datorn med serien Vänner som snuttefilt.

Det fick aldrig vara tyst.

Samma sak under sjukskrivningen och vägen tillbaka. När jag började försöka komma tillbaka övade jag på att våga vara i tystnaden. Det kunde handla om ett par minuter till en början. Eller att sätta ljudet på paus under ett toalettbesök.

Små små steg för att klara av det.

Tystnaden var skrämmande för att den tvingar en att möta sitt nuläge. När det är tyst är det svårt att dölja sina rätta känslor.

I mitt fall var det sorg, krisen av den psykisk misshandel jag utsattes för i USA, ångest och en del annat krafs som tenderade att trycka på så snart det blev tyst och lugnt.

Åhja, det jag ska komma till är att det nu, äntligen, verkar ha vänt på riktigt. Jag har länge jobbat på att möta tystnaden och kan numera trivas i den.

Och nu verkar jag ha tagit nästa steg. Jag kommer på mig själv med att omge mig med tystnad så ofta det går. Jag sitter ofta och jobbar i tystnad. Cyklar till och från jobbet utan lurar i öronen. Går min morgonpromenad utan något att lyssna på. Är hemma utan att dra igång några ljud.

Och det är så behagligt. Och läkande. Och återhämtande.

Det låter kanske som en bagatell men för mig är det stort. Och det får mig att känna en oerhörd tacksamhet för mina framsteg.

Det var inte länge sedan som tystnaden gav ångest och var en självklar påminnelse om hur fruktansvärt dåligt jag mådde innerst inne. För första gången på tio år så jag numera trygg i tystnaden.

Hurra!

tystnad

Morgontrött och glad på en tyst promenad i slutet på september

Läs inlägget om hur min verklighet var då HÄR.

Och HÄR berättar jag om en första seger när det för första gången blir tyst i huvudet.

 

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

GOOD MIND

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg som kan älska att stänga in mig i tystnaden och bara vara i mitt eget sällskap med jämna mellanrum. Det finns stunder då jag kryper upp i soffan med bästa filten, något ätbart och bara njuter av det jag känner för där och då och alldeles ensam. Dessa stunder ger mig kraft och energi och fungerar som en form av batteriladdare där jag sitter i bara mitt eget sällskap.


 

,. igår fick jag en sådan kväll efter jobbet och kände mig som en ny människa redan innan nattens sömn. 

.