ORDBAJS OCH HEJ FRÅN NU

Kom nyligen hem från en intensiv dag. Har en skavande känsla i kroppen som jag inte riktigt kan placera. Ibland kan jag känna mig så fruktansvärt otillräcklig i mitt yrke. I mitt jobb så behöver jag alltid vara aktuell, visa att jag finns och hänga på allt nytt som händer. Blogg och sociala medier ska uppdateras med intressant innehåll, nya projekt ska sättas i hamn, varumärket ska fortsätta byggas och företaget ska gå runt.

Nu är jag mitt uppe i två lanseringar (en är den nya podcasten, en kan jag berätta om snart) med täta deadlines ovanpå allt annat jobb som är just nu. Trots att det är mycket som händer så drabbas jag ändå ibland av att det inte räcker. Det finns alltid någon som gör mer, som är mer aktuell, som har coolare projekt och som har betydligt fler följare. Just i den här sekunden så känns det som att jag aldrig kommer att komma i kapp. Men vad betyder ens det? Och vill jag ens vara coolast, störst och känna ännu mer press? Nej.

Jag har svårt att hinna med i mina egna svängar när det kommer till att trivas och tycka att det jag gör är fullt tillräckligt till att plötsligt drabbas av tvivel och prestationsångest.

Vid lunch var jag glad, trygg och full av tillit. Nu känner jag mig liten och trött med ett stort tvivel i bröstkorgen. Nu ska jag avrunda den här dagen med något snällt. Jobba en timme till, skapa översikt för resten av veckan, äta falafel till middag och se ett avsnitt House of Cards med Kim. Och kramas.

Hoppas ni har haft en skön dag med en skön känsla inom er ♥

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

ÄR DET BARA JAG?

Det är så märkligt – varje gång jag kommer tillbaka efter en längre paus, som från semester eller sjukdom, så fylls jag av ett akut dåligt självförtroende. Jag får katastroftankar, känner mig otillräcklig på jobbet och fylls av övertygelse om att nu är det roliga snart över.

Ibland leder det till dränerande prestationsångest. Ibland vill jag springa ännu fortare för att övertyga mig själv om att jag visst kan det jag sysslar med och ibland får det mig att bara vilja kapitulera och lägga ner allt.

Så jädra onödigt. Det spelar ingen roll hur mycket jag har att göra eller att jag egentligen är fylld med härlig energi inför hösten, dessa tvivel, känslor och ångest verkar alltid komma efter en paus. Alltid.

pt-fia

Är det bara jag eller är det fler som känner igen sig? Hur hanterar ni detta?