PODCASTEN OMÄNSKLIGT, AVSNITT 16

Den här veckan provar vi ett nytt koncept i podden!

Både jag och Anna får så många mail från er med långa frågor, livsöden och sådant ni ber oss ta upp i podden. Det är både svårt och hedrande att få det förtroendet eftersom det är allt annat än enkelt att ge svar. Vi känner oss begränsade i både tid och text vilket gör att vi nu provar att lyfta era frågor och berättelser i ett avsnitt istället.

Vi kanske inte alltid kommer med en konkret lösning, men förhoppningsvis så kan det kanske bidra till nya tankesätt och hjälpa fler. Många upplever, känner och går igenom samma saker och det mest intressanta är ju det som ni som lyssnar berättar. Det är på riktigt, från verkligheten.

Den här veckan lyfter vi frågor som berör psykisk ohälsa, karriär, personlig utveckling och relationer.

För att det inte bara ska bli ett avsnitt med fråga och svar så passar vi som alltid på att sväva iväg, kroka vidare på ämnet och blandar in både egna erfarenheter och personliga tankar.

omanskligt-4

Lyssna direkt här nedan eller i itunes, din podcast-app eller där poddar finns. 

↓↓↓

Berätta gärna om ni gillar formatet!

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

LÄSARFRÅGAN OM ATT STICKA UT

Hej Fia och tack för underbara tips!

Jag har en släkt där prestige är lika med framgångsrik och bäst, att man har en lång utbildning och jobbar stup i kvarten och tjänar mycket pengar och som går till jobbet trots förkylning och huvudvärk, mycket jämförelser vill säga.
Jag har ett helt ok yrke med en lön jag klarar mig på, valt att utbilda mig till ett yrke inom vården och när jag tog det beslutet så möttes jag inte med värme och leenden utan mest blickar som undrade hur jag kunde utbilda mig till något så lågt…? och hur kan inte välja att jobba 100% ?

Min undran är hur gör du för att sluta jämföra dig och vara nöjd över vad du åstadkommer? Hur gör du för att tackla negativa kommentarer om ditt privatliv? Tycker du också att det är jobbigt att gå din egna väg även om det är det som gör dig lyckligast?

Tack för en så intressant fråga! Det här så både intressant och svårt och jag är övertygad om att många känner igen sig. Det är alltid svårt att gå en väg som skiljer sig från andras och det är oerhört svårt att göra något som inte förväntas eller som sticker ut. Jag är uppvuxen i Hedemora som är en liten ort i södra Dalarna där ”alla känner alla”, men egentligen så känner man knappt någon. Det snackas mycket skit och man behöver inte göra mycket för att bli dömd.

Jag var inte medveten om att jag stack ut eller gick en egen väg när jag var yngre, utan fick lära mig det i takt med att folk kom fram och sade ”men gud, du är ju jättetrevlig och gullig, det har inte jag hört” eller när vänner berättade att andra hade sagt både det ena och andra (”hon tror verkligen att hon är så jävla snygg”) om hur jag var, trots att vi aldrig pratat.

En bästis under högstadiet ville inte längre vara bästis för att jag var ”så lång och smal”. En annan ville inte längre vara vän för att ”jag hade så lätt att prata med killar på fester” och hon var blyg och tillbakadragen.

Ett år efter studenten kom en annan vän och bad om ursäkt för allt skit hon snackat om mig under gymnasietiden (jag var ovetandes) och sa att hon tagit ut sitt eget mående på mig och gjort sitt bästa för att folk skulle ogilla mig. När jag kom hem till min lillebrors student 2012 – och hela PT-Fia-grejen började synas – så var det flera gamla klasskamrater som vek undan blicken när jag hälsade, en fnös mig rakt i ansiktet och en annan tittade bort när jag sökte kontakt.

Ett par år senare fikade jag med en som jag hängde mest med under skoltiden och hon berättade om hur illa de andra tjejerna i vårt gäng pratat om mig till andra sedan jag blev ”PT-Fia”. Och att hon hade dåligt samvete för det.

Som svar på din fråga, det är inte så lätt att gå sin egen väg eller att hantera omgivningen – speciellt inte om när man möts av skitsnack, ifrågasättanden, fördomar osv. För min del har jag ägnat flera timmar av terapin till min uppväxt och en del av det som nämns ovan. Jag har även fått lära mig att man inte kan komma överens med alla, vara vän med alla eller att alla gillar det man gör eller den man är – det är en del av livet.

Jag tror även att det krävs att man vågar välja bort det där som suger energi, annars kommer man bli nertryckt och inte ha kraft till att varken fullfölja sin egen väg eller att njuta av det man faktiskt har gjort. Jag försöker att vara snäll mot mig själv när andra inte är det. Rannsaka mig och mitt beteende när det kommer fram att någon sagt något och se om det ligger något i det.

Och ibland vara både skitledsen och irriterad på att en del människor beter sig illa trots att man inte gjort något för att förtjäna det.

Det finns ett klyschigt citat om att ”den enda som vi har hela livet är oss själva” och kanske kan du hitta kraft i det. Du är den enda som vet vad du mår bra av och det starkaste vi kan göra är att försöka skapa ett liv som vi trivs med. Jag förstår att det är skitjobbigt när ens släkt och familj motarbetar dina val – säkert jobbigare än något annat – men försök att hitta styrkan i att göra det som DU behöver.

Och man får avsluta relationer som inte stöttar eller är nedvärderande, även om det är barnsdomsvänner, familjemedlemmar osv. Och öva på att säga ifrån när någon går över en gräns. Fråga vad de menar när de kommer med kommentarer.

Har ingen passande bild så tog den senaste från nyss ↑

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om det här men vi pausar här för nu. Har ni liknande erfarenheter eller råd att dela med er av? Kram!

 

PODCASTEN OMÄNSKLIGT, AVSNITT 14

I veckans avsnitt pratar vi om prestationssamhället och vad det egentligen gör med oss. Hur länge kan man prestera på livets alla delar utan att gå sönder? Varför är ordet lagom så förbaskat utskällt när det egentligen är det finaste och snällaste ordet vi har?

Vi diskuterar hur en svag självkänsla i kombination med ett starkt självförtroende kan bli destruktivt och kanske farligt och det här med att vara ”den där glada” och framgångsrika – kan den ens må dåligt? Och hur kommer det sig att en del människor som växt upp med trauma, utsatthet och all möjlig skit ändå går stark genom livet, medan någon som haft en till synes enkel och snäll uppväxt drabbas mycket hårdare och mår sämre?

Jag konstaterar att jag blandat ihop min självkänsla och självförtroende under hela uppväxten vilket ledde till psykisk ohälsa. Anna berättar om när hennes lärare sade något som gjorde henne svart i blicken – och som sedan förbättrade hennes liv.

Och varför är det så förbaskat farligt att vara NÖJD??

Lyssna i itunes, Acast, podcast-appar eller där poddar finns!

» Lyssna direkt HÄR! «

podcasten-omanskligtomanskligt-4

» Lyssna direkt HÄR! «