BEHOVET AV ATT PRATA

Jag vågar påstå att vi lever i en tid då många mår mer eller mindre dåligt. En del kämpar med psykisk ohälsa, andra upplever att livet är periodvis tungt och någon kanske har fokus överleva i sin vardag. Och mitt i allt det här så finns ett behov av att prata. Jag märker det hela tiden. Det behövs inte mycket för att någon ska bjuda på en hel livshistoria eller berätta de mest privata och jobbiga saker.

Jag vet inte hur många gånger som jag ställt den vanliga frågan ”hur mår du”, sett personen i ögonen och visat uppmärksamhet, vilket resulterat i att en hel utläggning om jobbiga och dränerande saker som pågår i personens liv. Trots att vi kanske inte känner varandra särskilt väl.

Och alla gångerna då jag träffat någon för första gången på en fest och pratat om något vardagligt för att sedan ställa en fråga om något jobbrelaterat och det visar sig att personen också är/har varit utmattad/utbränd/deprimerad etc. och berättar hela sin historia.

Jag påstår inte att jag gör något magiskt som får folk att prata, jag frågar och lyssnar på svaret. Ställer en följdfråga och lyssnar igen. Det lilla som att faktiskt lyssna gör att man ibland får mer än vad man kanske räknat med. Och det säger mig att behovet av att prata är enormt.

ptfia

Har vi slutat pratat med varandra? Är det en bidragande orsak till att vi mår så dåligt – för att vi sällan får prata om hur vi faktiskt mår, känner eller hur livet påverkar oss?

 

ATT HA MYCKET ATT GÖRA ÄR INTE AUTOMATISKT ATT VARA STRESSAD

Har ni tänkt på hur vi använder ordet ”stress” idag? 

Det är vår tids slit och släng-ord som man stoppar in där det passar. Så fort man har mycket att göra så uttrycker man att det är ”stressigt”. Och många pratar om hur stressade de är lite jämt och hela tiden. Det är som att ha mycket att göra har blivit synonymt med att vara stressad.

En del pratar så mycket om att de är så fruktansvärt stressade att det i sin tur skapar stressen, bara för att fokus ligger på hur stressad man är (eller kanske ”vill” vara?).

Det här kan irritera mig något fruktansvärt. Stress är ett ord som borde behandlas med större respekt. Jag upplever att det är en enorm skillnad på att 1. Ha mycket att göra, 2. Ha för mycket att göra. 3. Vara stressad,

Och det är väl så att om vi fokuserar på att prata om hur stressade vi är och berättar för oss själva och andra att vi är så fruktansvärt stressade så blir vi ju också det.

ptfia

Är nyfiken på era tankar om detta!

Foto: Erik Dilexit

 

SA DU LIVET?

Umgås, anpassa sig, ta över, hjälpa till, sova, sova för lite, sova mer, jobba, laga mer mat, diska, ta sig, förflytta sig, akta sig, ta hand om sig, jobba igen, lösa kriser, släcka bränder, fylla på energi, byta batterier, hantera stress, bli försenad, ändra planering, planera om, hantera, styra upp, styra ihop, se en vän, trösta, ligga och leva.

Ovanpå allt det här ska vi tycka om (ääälska) oss själva, hinna träna, äta, äta nyttigt, äta rätt och äta ekologiskt.

Vi ska hålla oss ifrån frestelser, träna mer, träna bättre och se ut som hälsa. Vi ska hinna duscha efter träningen, hämta barnen och servera mat, vara glada, snygga, strålande och allmänt fantastiska. Orka gå på möte, jobbträff, och vännens superfest. Hinna planera, drömma om framtiden, dagdrömma och uppfostra. Ha egentid, baka bröd och gå en promenad.

En vecka i de flestas liv bjuder på allt ovan. Och åtaganden, skoluppgifter, utmaningar, vardag, livspussel, hänsyn till andra, mat, äta mat, undvika mat, leva, andas, socialisera.

Inser vi hur fantastiska vi är? 

Var snäll mot dig själv den här veckan. Extra, extra snäll.

pt-fia-blogg

Puss!