FRÅGESTUND MED KIM.

Har det varit svårt att se någon ände i hela sjukdomsförloppet? Visste eller trodde du att det skulle bli bättre med tiden allt eftersom Fia tillfrisknade? Var du beredd att ”vänta ut” sjukdomen?

Jag var beredd att vänta ut sjukdomen och var positivt inställd till att Fia någon gång skulle bli frisk. Självklart blir allting enklare när en ser att utveckling går åt rätt håll. Fia har även varit väldigt klok i att komma tillbaka i lagom takt för att undvika bakslag, vilket jag är tacksam för.

Funderade du på alternativt försökte du någon gång lämna relationen? I sådana fall, vad var det som gjorde att du stannade kvar?

Nej, jag funderade aldrig på att lämna relationen.

Hur mycket kan man kräva av den sjuke att hålla liv i relationen? Hur mycket är ens eget ansvar?

Det går inte att kräva så mycket av en person som vissa dagar inte tar sig ur sängen. Det ligger i mitt ansvar att hjälpa och stötta den jag älskar samt att se positivt på framtiden och hoppas att sjukdomen snart är över, sen gäller det att i grunden ha en bra och stabil relation som klarar påfrestningar som dessa.

Vad har varit det tyngsta under hela sjukdomsförloppet?

Att se Fia i det hemska tillståndet samt all den extra belastning som hamnar på mig då jag även ska sköta en del av Fias åtaganden (inte bara mina egna) och får ta ett större eget ansvar för städning, matlagning osv.

love

Jag själv har stunder då allt bara rasar och jag hyperventilerar och gråter utan att veta när det ska ta slut. När jag har såna stunder så har jag svårt att tänka på någon annan än mig själv och hur jag ska lyckas hålla mig samman och jag känner att det går då ut över min kille.

Hur kan man på ett bra sätt förklara att man ändå älskar personen men att just då är man själv viktigast och man inte klarar av att ta hand om honom också den dagen för man är fullt upptagen med sig själv? Känns som min kille alltid får ta skiten när jag bara rasar ihop men ändå uppskattar jag så otroligt att han faktiskt finns där för mig även om jag är så otroligt dålig ¨på att visa det.

Det gäller bara att vara ärlig och berätta precis det som du skriver; att han är viktigt för dig men att du just i denna svåra stund måste få fokusera på dig själv och att ta dig ur den negativa spiralen. Förhoppningsvis förstår din kille detta och står ut till den dagen du mår bra och kan ge tillbaka lite. Ni blir ju två om det eftersom ni är ett par.

Har du gett dig själv tillräckligt med tid och aktiviteter för att tanka ditt ”må bra-förråd”?

Ja, det tror jag eftersom vi klarade av detta och att det samtidigt stärkte vårt förhållande.

En fråga från min sambo! Hur mycket ska man pusha? Om jag tror mig veta att hon kan mer än hon själv vågar hur kan jag pusha henne utan att det blir en press?

Det är nog bra att pusha lugnt, som jag svarade på en annan fråga så kunde en kommentar från mig ibland tas emot väldigt fel så jag skulle vara försiktig med att pusha för mycket. Den sjuke vet troligtvis bättre vad den klarar av än vad en närstående gör men visst måste gränserna hela tiden flyttas framåt.

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

ORDBAJS.

Augusti är speciellt för mig av många anledningar. Dels för att det är en av mina absoluta favoritmånader och dels för att det har vart en månad för nya steg och insikter. Det var den här tiden för två år sedan som jag börjar fatta att jag var sjuk.

Att det inte skulle gå att komma tillbaka till jobbet som att ingenting hade hänt efter ”bara” åtta veckor sjukskrivning. Det var då jag valde att gå till en tilldelad psykolog för sista gången för att hon friskförklarade mig just när jag själv började förstå att jag var sjuk.

Förra årets version av augusti bestod av glädje. Jag började jobba från ett kontor tre dagar i veckan och kände mig starkare än på länge. Började känna mig mer och mer normal. Jag provade att träna mer ordentligt och kände att jag nu tagit gigantiska steg framåt, äntligen.

Skrev det HÄR inlägget och kände att nu, nu ska jag fasen klara mig igenom det här.

Idag, 26 augusti ytterligare ett år senare har min sjukdom passerats och jag känner mig genuint frisk. Tillräckligt stark för att känna att jag är mig själv igen. Sitter på ett cafe med en rejäl kanelbulle och skriver. Ser en man i hörnet och tittar in i hans tomma ögon. Ser det han så gärna vill dölja, att han går igenom samma sak.

Känner att jag även om jag är starkare nu så kommer jag aldrig någonsin att glömma de dagarna då livet svek. Jag går sakta vidare men det kommer alltid finnas kvar inuti. Och vi som upplever den här typen av psykisk ohälsa, vi kommer för alltid att känna igen det i varandras ögon.

k

,. foto av Erik Dilexit.

 

 

 

LITE STARKARE.

Idag vaknade jag helt yr efter en intensiv sömn på närmare elva timmar.

Jag har lärt mig att inte lägga någon värdering i det.
Några dagar är jag pigg, skrattar, dansar i köket, bakar och umgås.

Andra dagar är jag tung av trötthet och kliver aldrig riktigt ur sömnen.

Jag har fått lära mig att det är så nu, ingen idé att analysera det för mycket.
Det viktigaste är att jag nu vet att jag är på rätt väg.

Stunderna där något som liknar lust och lycka börjar återkomma och inta mer och mer plats i mitt liv.
Fantastiska underbara känsla, lust & lycka. 

Det mest fantastiska är att jag allt oftare känner att jag har en gnutta energi över som vill förbrukas på träning.

Att känna träningssug för mig som utbränd är som att äntligen komma fram till en toalett när man är sådär äckligt jobbigt sjukt nödig.

Alltså helt jävla underbart!
Träna!

Jag ryser lite på tanken att jag snart kommer att börja träna mer regelbundet igen.

Min våta dröm är nu en vardag där jag tränar tre gånger i veckan.

Jag tränar, promenerar till och från och känner den där bubblande lyckan av endorfiner riktigt pysa ur öronen på mig.

Jag säger då det, ni som är friska och har energi:
NJUT av er träning och träna allt ni tycker är sådär fantastiskt roligt!

Plötsligt kanske det kommer en dag när vi inte kan göra det vi annars tar för givet.

Njut av nuet!

.