JAG ÄR I TYSTNADEN IGEN!

Ni som hängt med ett tag känner till min problematiska relation till det här med tystnad. Jag mår så fantastiskt bra av tystnad – och har så svårt att vara i den när jag mår dåligt. Så fort jag är ångestriden, har en svacka i livet eller när jag var sjuk så blir den skrämmande och för påfrestande.

Jag har skrivit mer om det HÄR och HÄR.

Innan sommaren så tappade jag tystnaden igen. Pluggade in hörlurarna med ljud och distraktion så snart jag klev utanför dörren oavsett om det var för en promenad eller färdvägen till jobbet. Det var helt enkelt för obekvämt att vara i tystnaden så jag undvek den så gott jag kunde, orkade inte riktigt.

Men efter semestern så har jag hittat tillbaka! Nu har jag aldrig hörlurarna i och är trygg i tystnaden igen. Det är så intressant hur en sådan liten grej direkt avslöjar något om mitt mående. Nu vilar jag i tystnaden igen, den är läkande.

pt-fia-tystnad_-3 pt-fia-tystnad-a

Jag vet att vi har pratat om det här många gånger tidigare, men hur ser er relation till tystnaden ut just nu? Kan ni lära något om ert mående genom ert beteende kring tystnad?

 

VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.

 

FRÅGOR OM UTBRÄNDHETEN

Det kom en hel drös med frågor efter det här inlägget om min väg tillbaka från utmattningsdepression.
Här är äntligen svaren!

01. Om du skulle göra om din resa med facit i hand, hade du då kämpat lika hårt? Eller vilat mer i att tiden läker? Vad hade du gjort mer/mindre av?

Så intressant fråga! Med tanke på hur jag lever och mår idag så känner jag att det var värt allt och att jag hade gjort om det igen. När jag ser tillbaka så har jag svårt att förstå att jag inte bara gav upp, eller rättare sagt, hur jag kunde resa mig igen varje gång som jag faktiskt tillfälligt gav upp. Om jag hade väntat på att tiden skulle läka mina sår skulle jag inte ha kommit såhär långt i mitt mående idag, det är jag helt övertygad om. Min resa tillbaka till en frisk vardag har varit lång och innehållit stora mängder bakslag och stunder av hopplöshet, men att ge upp var aldrig ett alternativ på riktigt. Vad som än drabbar en i livet så behöver man tillslut försöka fortsätta ta sig framåt, vad är alternativet.

I mitt fall så behövde jag också förändra beteenden, stärka mina svagheter och dåliga självkänsla, lära mig att sätta gränser, bli tryggare i mig själv och göra många förändringar för att komma ur mitt destruktiva beteende. Det kräver mycket av en och är ett jobb i sig. Hade jag inte gjort det så hade jag sannolikt gått tillbaka till den banan som jag gjorde mig sjuk.

02. Efter hur lång tid började du jobba?

Jag var sjukskriven i ett år på olika nivåer vilket gjorde att jag kunde hålla igång framförallt bloggen. Var sjukskriven på 100% första 6 veckorna men efter det pendlade det mellan 75%-50%. Det var oerhört viktigt för mig att få fortsätta med något som kändes normalt och som jag kändes tryggt. Började arbetsträna (i egen regi i och med egen företagare) efter 1 1/2 år då jag hyrde en kontorsplats tre gånger i veckan. I början gick jag dit, var där i några timmar och låg däckad i sängen resten av dagen och dagen efter. Ibland var jag inte där alls och tillslut kunde jag successivt börja komma tillbaka till någon form av fungerande vardag.

03. Hade du svårt med många intryck, tex att va i en mataffär? Hur ”övade” du isf på att klara det?

Verkligen! Det var vidrigt. Jag är fortfarande ljudkänslig och sänker alltid ljud som står på. Blir lätt störd av ljud och kan t.ex. inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver det här inlägget. Mitt stora problem var att jag aldrig ville vara i tystnad, så först behövde jag bli trygg i tystnaden. Sedan hade jag en del knep för att klara av vardagliga saker. Valde bort rusningen i tunnelbanan och cyklade istället, övade på att gå till affären mitt på dagen när det var som lugnast, undvek stökiga miljöer, undvek att träffa för många människor samtidigt, gjorde en sak i taget (som att stänga av podcasten i öronen när jag skulle handla eller bara prata i telefon och inte samtidigt göra andra saker)

veckans utmaning sluta multitaska-2

04. Vad gjorde att dina armbågar blev skadade?

Ett PT-pass som var inspirerat av crossfit (med hundratals repetitioner) och som min kropp helt enkelt inte klarade av.

05. Du nämner att kosttillskott hjälpte dig mycket. Kan förstå att du inte nämner vad för att det kan anses individuellt men det hade varit väldigt intressant att veta vad som hjälpt dig?

Precis, vill inte påverka någon eftersom det är så oerhört olika. Är man utmattad så kan det vara värt att fundera på om något tillskott kan hjälpa eftersom man kanske har svårt att få i sig det man behöver och att kroppen kan ha svårt att ta vara på det den får. Min upplevelse är att min kropp behövde hjälp av några olika tillskott i olika perioder av återhämtningsperioden.

06. Tack för ett bra inlägg! Själv har jag varit sjuk i tre år och får inte igång träningen, har till och med svårt att ta dagliga promenader, tycker själv att jag är så stark i dag att jag borde kunna komma igång, men viljan finns inte… även om jag tänker på det flera gånger i veckan… Skulle behöva draghjälp.

Fundera över vad det är som få dig att inte vilja. Du skriver att du borde komma igång men att du inte vill. Det r oerhört svårt att motivera sig till något man inte vill eller har lust till. Kan du hitta motivation till någon form av rörelse eller aktivitet? Kanske till något som inte är att ”gå och träna” utan något som du gillar och bonusen är att du rör på dig? Vad vinner du på att träna och röra på dig? Prova att göra något litet och reflektera över vad det gör med ditt mående. Kanske kan den superkorta promenaden ändå göra att du känner dig lite piggare för stunden och får frisk luft i lungorna – och då blir värt det?