DET FINNS INGET SOM HETER "JAG VAR LITE UTBRÄND"

Nu kan jag inte hålla mig ifrån att kommentera den här ”trenden” där människor använder termen ”utbränd” lite som det passar. För att det kan vara bekvämt.

Har hört så många säga ”jag var lite utbränd” i höstas/våras/igår/osv. Och det gör mig tokig. Och någon sa att hen ville fortsätta som vanligt med livet trots att hen var utbränd. Det går inte ihop för mig.

Om du är utbränd så har du inte ens möjligheten att själv välja om du ska fortsätta med ditt liv som vanligt. För livet och kroppen bestämmer åt dig. Du blir fånge i din sjukdom och i din kropp.

Jag blir så frustrerad. Som att omvärlden inte redan har svårt att ta psykisk ohälsa på allvar. Nu ska jag låta er läsa min text.

Skärmavbild 2016-10-18 kl. 10.20.59 Skärmavbild 2016-10-18 kl. 10.30.40Skärmavbild 2016-10-18 kl. 10.27.19

Läs hela artikeln HÄR!

 

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

MER OM TRÄNING EFTER UTBRÄNDHET

Jag märker att det finns en föreställning om att träning alltid är bra – eller för att vara mer specifik – att träning alltid är bra när man är utbränd. Att träning hjälper den utbrända. Att träning stärker. Att man måste träna när man är utbränd.

Det finns studier som visar att träning har positiva och viktiga effekter på hälsa och välmående. Vi vet att träning och rörelse kan hjälpa den som har en depression eller har ångestproblematik. Men vi får inte glömma att det inte gäller för alla.

Och vi behöver fråga oss själva hur vi värderar ordet ”träning”. Vad är träning? Vad räknas inte som träning? Vilken värdering lägger vi i det?

Jag kan gå till mig själv.

När jag blev sjuk i utmattningsdepression 2012 så sjukskrev min läkare mig med omedelbar verkan och förbjöd all fysisk och psykisk belastning. Jag fick i princip bara gå hem och bädda ner mig.

Under året som följde så fick jag ofta höra att jag borde träna. För träning ”hjälper ju”.

Men för mig blev det bara ännu sämre. När jag försökte träna så blev jag sängliggandes i ett par dagar av ansträngningen. Och eftersom ”alla” sa att träningen är så himla viktig att hålla i så blev det förknippat med press och ångest. Jag kände mig redan djupt värdelös, och att då försöka tvinga sig själv att vilja träna förstärkte känslan eftersom jag inte klarade av det.

Jag fick länge mjölksyra av att gå uppför en trappa, och fick pausa för att vila. 24 år gammal kunde jag  inte ta mig upp för en hel trappa utan paus. Då är rådet att träna ganska svårt att möta.

Det är nu viktigt att poängtera att jag inte säger att vi ska sluta träna när vi blir sjuka (utbrända), jag menar att vi bör vara försiktiga med hur vi uttrycker oss, vilka råd vi ger och framförallt att välja hur vi formulerar träning.

För en utbränd person kan det vara träning att gå ner till soprummet och ta hissen tillbaka. För en utbränd kan det vara träning att ta en dusch, klä på sig och till och med tvätta håret. För en utbränd kan det vara träning att stå upp en timme och laga mat.

Jag som ex-utbränd hade önskat att vi pratar mer om rörelse än om träning, och att vi framförallt värderar all form av rörelse, yoga, trädgårdsarbete, lek, promenader, rörlighetsträning och vardagsmotion lika högt som tunga intervaller, crossfit och allt det där som ger blodsmak.

om att träna efter utbrändhet

Som bilden ovan. Det var 24 september 2012, ganska precis 3 månader efter att jag blev sjukskriven. Jag blev inbjuden av en bekant från Hedemora att komma och rida.

Vi bokade ett datum några veckor fram och jag såg till att inte boka in något alls varken dagarna innan eller efter. Ägnade många timmar och dagar åt att mentalt förbereda mig, planera hur jag skulle ta mig med kollektivtrafiken och bokade en tid som inte gjorde att jag behövde gå upp tidigt.

När dagen kom samlade jag ihop alla krafter som fanns, tog mig till tvärbana och pendeltåg, lyckades åka fel trots all planering, blev upphämtad på fel station, ryktade hästen, satt upp, red ungefär en kvart i skritt, hoppade av, ryktade av och gick till busshållsplatsen och grät av utmattning.

De följande två dagarna var jag sängliggandes och utan reserver på energikontot. Det var min version av träning där och då.

 

LÄSARFRÅGAN

Läsarfrågan:

Jag är lite nyfiken på hur du ser på din utbrändhet, räknar du dig som frisk nu? Eller blir man nånsin det? Jag kämpar med att försöka återhämta mig nu men har så svårt att förstå hur det nånsin ska kännas normalt igen, det är som att nerverna sitter utanpå och vid minsta lilla påfrestning som blir för stor så tippar det över på några minuter. Lättar det med tiden eller är det något man får leva med helt enkelt?

Svaret:

Frisk … jag vet inte riktigt. Min omgivning ser mig nog som frisk. Och jag lever för det mesta ett ”friskt” liv, eller ett ”vanligt” liv med heltidsjobb, sociala grejer på kvällarna ibland, bokade helger, rutiner, träning osv.

Men samtidigt så finns det ett system inom mig där jag hela tiden gör avvägningar för hur mycket jag kommer att orka. Precis som att vara noggrann med sina uttag och insättningar på sitt lönekonto, så är jag lika noggrann med mina uttag och insättningar på energikontot.

Som förra veckan då precis alla kvällarna var bokade med grejer efter jobbet och även helgen innan och helgen som var. Jag klarar av det och hade roligt men det kostar ganska mycket energi vilket gör att jag den är veckan inte har en enda sak planerad på kvällarna efter jobbet.

Behöver helt enkelt den tiden för att vila och ladda.

utbrändhet

Jag har själv svårt att använda ordet frisk, det känns alldeles för läskigt. Det kommer fortfarande perioder då jag blir väldigt sliten och behöver jobba hemifrån eller vara osocial. Det kan visserligen vara att det är alla intryck och socialt umgänge som tröttar ut mig snarare än utbrändheten. Det är svårt att säga.

Jag upplever att det du beskriver lättar med tiden och att tåligheten blir bättre, men vi som en gång vart utbrända kommer nog alltid att vara skörare för belastning än andra.

Å andra sidan kan jag tänka att det egentligen är ganska sunt. En utbränd tvingas lära sig att respektera sin kropps signaler, att sätta gränser och lyssna på sig själv. Det är både snällt och hälsosamt.

Att komma tillbaka efter utbrändhet är svårt eftersom det är en fin balans mellan att lära sig leva på ett nytt, sundare, sätt och strävan efter att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv.

Kram på dig!