VAD VILL NI HA MER AV?

Hjälp mig bli bättre!

Någon gång per år brukar jag be er berätta vad ni vill ha mer av i den här bloggen. Det känns viktigt att få feedback och lyssna in vad ni som läser faktiskt efterfrågar. Det är så lätt att fastna i samma hjulspår eller att tappa inspirationen.

Är det något ni saknar eller vill ha mer av? Något som ni tycker extra mycket om? Något jag skrev mer om tidigare och som ni vill ha mer av igen? Ni kanske har något nytt roligt koncept som ni sitter på?

Alla tankar, feedback, önskemål och ord uppskattas och hjälper mig verkligen!

sofia sjöström ståhl

 

Har även några frågor som ni gärna får svara på om ni vill ↓

» Funkar mobilbilder ibland eller är det alltid bäst med högupplösta snyggbilder?

» Hur ofta vill man se personen (mig i det här fallet) på bild?

» Hur ofta läser du bloggen? Vilka tider på dygnet?

ptfias tio i topp2

Vill även passa på att skriva ett stort TACK för att ni fortsätter läsa, maila och kommentera. Och tack för att det är så tillåtande och vänlig stämning här inne! Ni är fantastiska. Jag är djupt tacksam och hoppas att det lyser igenom.

♥♥♥

 

PODCASTEN OMÄNSKLIGT, AVSNITT 15

I veckans avsnitt av vår podcast Omänskligt pratar vi om något som jag tror att nästan alla upplever, känner igen sig i, råkar ut för eller tampas med. Vi pratar om det här med att ta allting personligt och ständigt bli kränkt över saker och ting.

Hela grejen är jobbig, det är jobbigt att råka ut för det och det är verkligen jobbigt när man inser att man själv håller på med det. Hur hanterar man en kollega som river upp himmel och jord när hen råkade missas på en maillista? Anna berättar om när hennes vän var helt övertygad om att vi hade pratat om henne i podcasten och hur de löste det.

Vi pratar om svårigheten i att skilja på fakta och känsla – vilket ofta kan göra att man tar saker personligt och fastnar i känslan. Hur kan man jobba med sig själv för att inte ta allt personligt? Och hur gör man om man är en känslomänniska?

Och hur gör man när någon i ens närhet mår dåligt och använder det som ett frikort från allt ansvar?

Vi resonerar och diskuterar allt ovan och lite till!

Lyssna i Itunes, podcast-appar eller där poddar finns!
Uppdatering: Då vi bytt publiceringsverktyg så finns podden inte längre hos Acast. Men överallt annars! 

podcasten-omanskligtomanskligt-4

↓ Lyssna direkt här nedan ↓

 

5 ÅR SEDAN JAG BLEV SJUKSKRIVEN

Då är den här. Den femte årsdagen för när jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Eller det är nog egentligen 21a som är rätt datum men jag brukar räkna från midsommar eftersom det var i anslutning till det. Det har alltså gått fem hela år sedan jag gick till läkaren och bröt ihop.

Fem år sedan jag var så trasig, skör och fel ute att det gjorde mig sjuk. Fem år sedan jag tillslut gick till läkaren efter att Kim sagt åt mig på skarpen. Fem år sedan läkaren sjuskrev mig med omedelbar verkan och förbjöd mig från fysisk och psykisk ansträngning. Fem år sedan jag var så inne i min egen misär att jag inte förstod att sjukskrivningen också innebar att jag faktiskt skulle stanna hemma från jobbet direkt efter läkarbesöket, boka av alla kunder och börja den långa resan mot ett friskt liv.

Jag minns att det var först efter ungefär 3 månader som jag började förstå och på riktigt acceptera att jag faktiskt var sjuk. Att det var en sjukdom och att jag inte kunde lura den eller mig själv längre. Och att det var först när jag på riktigt började acceptera mitt tillstånd som jag började gå ner mot botten och blev sjuk på riktigt.

Enda vägen upp är att först gå hela vägen ner. 

Första halvåret var fyllt av panik kring tiden. ”Nu har den här vidrig sjukdomen tagit fyra månader av mitt liv. Och sedan ”nu har det här äckliga tagit åtta månader av mitt liv”. Och sedan blev det 1 år, 2 år och 3 år innan jag på riktigt började känna att jag var på rätt väg.

Nu när det gått 5 år sedan jag blev sjukskriven så märker jag att det känns allt mer avlägset. DET KÄNNS AVLÄGSET. Jag är inte i det på samma sätt längre. Jag tänker inte direkt på utbrändheten när jag mår dåligt, har en stressig period eller är ledsen. Jag har inte samma intresse av att prata om det lika ofta och det händer till och med att jag hoppar över att berätta om det när någon berättar om sitt. För det är inte längre en så stor del av mig att det är ständigt närvarande.

Och kanske det viktigaste av allt – jag är inte längre rädd för att hamna där igen. Tidigare så var jag ständigt livrädd för att en dålig dag eller ovanligt tung trötthet betydde att jag var på väg utför igen. Så känner jag inte längre.

pt-fia

Jag känner mig trygg i att jag på riktigt har byggt om mitt liv efter det här och att jag i och med det som hände tvingades lära känna mig själv.

Jag tror inte att det på något sätt är omöjligt att jag skulle kunna hamna där igen, det är rimligtvis en enormt stor risk – men jag känner att avståndet till den risken ökar litegrann för varje dag som jag fortsätter att utgå från min dagsform, jobba med mig själv och påminna mig om min egen mänsklighet.

5 år. Ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle komma såhär långt.