TÄNK VAD LIVET ÄR COOLT

Letade efter inlägg till julens läsning (ett inlägg publiceras varje dag klockan 17.00) i bloggens arkiv och hittade det nedan. Om min rädsla för att inte kunna bli gravid. Och rädslan för hur jag skulle klara av en eventuell graviditet och tiden efteråt i och med att jag var så sjuk i utmattningsdepression.

Och nu sitter jag här, men min dotter som är två månader. Och jag mår bra! Jag mår bra. Jag är inte längre rädd. Min kropp har återhämtat sig väl efter graviditet och förlossning. Jag känner att jag hanterar det nya livet och allt vad det innebär med de förutsättningar som finns. Och bara det att min kropp har läkt så pass att den klarade av att bli gravid är fantastiskt.

Tacksamheten jag känner för detta är enorm.

Här är inlägget som jag skrev 6 oktober 2015, ganska exakt två år innan Edith föddes!

”Nu vill jag dela med mig av något som jag upptar mina tankar allt oftare. Det är en stor rädsla som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera ..

Det handlar om det faktum att jag har vart sjuk i utmattningsdepression, eller som jag brukar säga ”lever med utbrändheten i bakfickan” och det faktum att vi inom något år eller så vill börja försöka skaffa barn.

Kommer jag att kunna bli gravid? Hur kommer jag klara av den första tiden med brist på sömn? Hur kommer min före detta utmattade kropp hantera det faktum att småbarnsåren ofta innebär en hel del stress, fullt ös och brist på egen tid, återhämtning och kvalitativ sömn?

Kommer jag ligga mer i riskzonen för en förlossningsdepression för att jag har haft en depression tidigare?

Gaah …

Visst att jag idag mår bra och lever ett ”vanligt” liv, men det betyder ju fortfarande att jag dagligen jobbar aktivt för att skapa balans, att jag vet mina begränsningar och måste pussla mer med min energi och återhämtning än en frisk person.

Det här är frågor som allt oftare gnager i bakhuvudet och såklart inte går att svara på innan det faktiskt inträffar, men jag kan inte låta bli att tänka på det här. Min största mardröm är att bli sjuk igen för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Blir helt darrig bara jag tänker på det.

Har ni några tankar om detta? Finns det någon som känner igen sig? Har erfarenheter eller ord att dela med er av?

Känner att jag behöver lufta detta och ni brukar vara så bra att bolla med. Kram!”

ptfia-gravid-2

Livet är bra coolt ändå.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

HUR ANDAS DU?

Stanna upp. Känn in din andning. Hur andas du?

Andas du genom näsan och hela vägen ner i magen? Använd ditt andetag för att landa i din kropp och bli lugnare.

Det här är något jag själv jobbat med de senaste åren. Att andas. Under min utmattningsdepression (och åren före) andades jag inte genom näsan alls. Den var helt avstängd. Andetaget nådde sällan magen och jag hade svårt att dra riktigt djupa andetag.

Såhär i efterhand så förstår jag att det påverkade mig mer än vad jag kanske förstod då.

Andningen hjälper oss på så många sätt. Att andas genom näsan renar luften tack vare flimmerhåren som finns i näsan. Luften hinner värmas upp och färre bakterier når lungorna. Och du har säkert känt att du blir lugnare av att andas genom näsan. Det kan verka stressreducerande och hjälper oss att komma ner i varv.

ptfia

Undersök din andning. Andas du med näsa eller mun? Kan ditt andetag påverka dig i en stressad situation? Hur andas du?

Påminn dig själv om att bekanta dig med ditt andetag då och då.

 

JAG MÅSTE BÖRJA LEVA

Jag låg på yogamattan med solen som smekte kinderna när jag insåg det ”jag måste börja leva”. Det stack till i bröstet och jag ville värja mig mot orden. Vadå leva? Jag lever ju. Det gör jag väl? Eller?

Den där otäcka meningen följde med mig hem från yogan och har tagit plats i mig sedan dess. Jag måste börja leva. Ja …

Det händer att någon frågar mig om jag anser mig vara frisk efter min utmattningsdepression som jag insjuknade i 2012. Jag brukar svara att jag gör mitt bästa för att hålla mig frisk och att jag lever ett friskt liv. För det gör jag ju. Jag arbetar heltid, ibland mer. Jag tränar, vilar, kan utsättas för stress i perioder om jag får återhämtning direkt efter och jag har en fungerande vardag.

Men så insåg jag när de där orden tog form i min skalle: Jag måste börja leva – för att jag är inte riktigt där än. Jag håller mig frisk i mitt friska liv för att jag fortfarande sätter ramar och skapar kontroll.

Det är så mycket som jag undviker och inte gör. Jag har skapat mig en fungerande och frisk vardag för att jag har skapat rutiner som ger balans. Då fungerar allt och jag kan njuta. Men jag undviker gärna sådant som rubbar min balans.

Och jag väljer bort sådant som jag inte riktigt har kontroll över. Sådant som kräver snabba beslut. Sådant som verkar roligt men som kräver en sen kväll när det är arbetsdag efter och är i en stökig miljö. Sådant som sker för spontant. Sådant som kräver mycket social energi.

Fan. Jag måste ju börja leva. För att komma hela vägen så måste jag också våga släppa på kontrollen. Våga släppa fram det där som är livet. Att inte alltid beräkna energi in och ut på kontot. Att inte alltid låta konsekvenstänket bestämma.

Att inte alltid ha kontroll och våga förstå att det inte kommer att göra mig sjuk igen.

ptfia sofia stahl

Texten ovan skrev jag i början av oktober förra året. Läste den nu och insåg att det hänt något. Jag har kommit en bit till sedan den här texten skrevs. Jag är inte längre lika fången i kontrollen av det friska livet. Jag tar ut svängarna mer. Jag vågar chansa.

Ett litet steg som betyder enormt mycket.

 

Bild: Erik Dilexit