LÅT OSS PRATA OM PILLER OCH PULVER

Vi har diskuterat det här tidigare och det känns fortfarande – eller kanske ännu mer – aktuellt. Jag vill prata om det här med läkemedel. Eller rättare sagt det här med det i vårt samhälle är helt normalt att äta värktabletter, piller och medicin regelbundet – även för mindre åkommor som tillfällig huvudvärk eller en öm fot.

Så fort vi har antydan till huvudvärk så ska vi snabbt bedöva med en huvudvärkstablett. När mensvärken dyker upp så ska den direkt botas med ett piller och har vi ont i kroppen är det genast voltaren i valfri form. En snabb lösning på ett symtom men inget som närmar sig kärnan till problemet.

Vi har dessutom rutiner med C-vitamin i brustablett, diverse helhetskoncept med piller som ger oss ”allt vi behöver hela dagen”, för att inte tala om alla proteinpulver och dietpiller. Och visst händer det att läkare får utskällningar av sina patienter när de inte vill skriva ut antibiotika eller medicin mot förkylningar och liknande.

Jag förstår att medicinering är bra och även nödvändigt i många fall. Men varför ifrågasätter vi inte pillrens makt över oss oftare? Varför gå direkt till pillret när även små vardagliga åkommor besöker oss? Och hur kommer det sig att vi inte har mer respekt över vad det faktiskt är vad vi stoppar i oss och vad det gör med oss i det långa loppet.

Jag menar att det är något skevt när människor som aldrig har tränat direkt börjar äta proteinpulver innan första gymbesöket och att många av oss äter inte bara ett, utan flera olika sorters piller och värktabletter dagligen. 

När jag blev utredd för mina magproblem så fick jag inte börja med att göra ett test för t.ex. laktos och gluten utan fick först tre olika sorters magpiller utskrivna att börja med. Och under hela min sjukskrivning för utmattningsdepression fick jag argumentera emot medicinering som enda lösning. Läkarna propsade på att jag direkt borde ta anti-depressiva medan jag ville se fler förslag på alternativ och kanske prova andra lösningar först.

Och när jag skadade armbågarna frågade doktorn om jag kunde röra på armen åt olika håll, skrev ut muskelavslappnande utan att kunna motivera varför eller ha en tanke kring vad jag skulle göra med skadan och avrundade mötet med att fråga om jag behövde ha något mer utskrivet.

Är det inte bakvänt? 

 

HEJDÅ TILL PROJEKT TRÄNING

”Projektet träning” – hejdå! Varför har det blivit så förbaskat avancerat och dyrt att göra det mest naturliga i världen? Ge sin kropp rörelse.

ptfia7-9

Människan behöver aktivera sig för att må bra och hålla sig frisk – trivas. Människan behöver få göra av med energi och stoppa i sig energi. Vi behöver utsätta kroppen för sådant som hjälper den att svettas. Vi behöver belasta hjärtat, det stärker. Vi behöver utmana vår styrka och öva på att stärka våra svagheter – allt det där vet vi, ändå är det så förbaskat svårt.

Hur ska vi få bort den epidemi av prestation, press, yta och dåligt samvete som ofta omger ”träning”? Träning är tyvärr inte förknippat med något härligt och enkelt, snarare fyllt av negativa känslor och ångest.

Ett måste. En press. Något som får en att känna sig oduglig. Något som är en kamp. 

Träning. Rörelse. Aktivitet. Oavsett vad vi väljer att kalla det när vi använder vår kropp så är det ju just det vi gör – använder kroppen. Det är vad vi gör när vi gör bicepscurl, dansar skiten ur oss på ett bröllop, bär fyra tunga matkassar, promenerar den där kilometern till stranden i flip flops och när vi klättrar på en stol för att svinga in pryttlarna högst upp  i garderoben.

Ändå värderas ”projektet träning” så mycket högre än den vardagliga rörelsen. 

ptfia7-11

Det blir så mycket fokus på prestation, tillbehör, grejer och utsidan. Vi lägger så mycket kraft på att planera ett pass att orken knappt räcker till för att genomföra det.

Jag har sagt det förut och jag upprepar det igen – vi borde kanske sluta med träning och bara fokusera på att göra rörelse. I alla fall tills vi inser att båda är viktiga. Att inget är bättre än det andra om det är kravfyllt och ger ångest.

 

OM ATT SKAPA SITT BRÅTTOM

Syrran skrev ett så himla bra inlägg i sin blogg om att ”skapa sitt bråttom”. Hon menar att det är så lätt att fastna i hetsen som kommer med att vi har en utstakad vardag, att vi skyndar fast vi inte behöver och att vi lever ganska inrutade liv som man tillslut kan känna att man bara avverkar, utan att vara närvarande.

Läs hennes inlägg HÄR.

ptfia

Känner du igen dig?

Jag gillar verkligen den där meningen – jag skapar mitt bråttom. Inte för att det den säger är bra eller något att eftersträva, men för att den blir en väckarklocka. För många gånger så är det precis det vi gör, vi skapar vår egen stress. Vi går fort av ren rutin fast vi inte har någon tid att passa. Vi kastar oss in i saker, tackar ja utan att förankra det i en själv och fundera på om det passar och om man vill.

Vi planerar sommaren redan efter sportlovet, vi planerar nästa utlandsresa när vi är på en, vi längtar till nästa helg på måndagen och vi suckar längtansfullt efter nästa semesterperiod innan den vi är i är slut.

Bort. Iväg. Framåt. Bort. Iväg. Framåt. Bort. Iväg. Framåt. Bort. Iväg. Framåt. Aldrig stanna. Aldrig vila. Aldrig vara nöjd. Aldrig bara vara. Aldrig inte prestera. Aldrig pausa.

Bort, iväg, framåt ….