ETT STARKT SJÄLVFÖRTROENDE OCH EN SVAG SJÄLVKÄNSLA

Jag och en vän pratade om det här med självkänsla och självförtroende. Vi båda har drabbats av psykisk ohälsa (jag utmattningsdepression och hon ätstörningar) och upplever oss ha haft en svag självkänsla och ett starkt självförtroende. Och just det är så intressant.

Jag tror att kombinationen av ett starkt självförtroende och en svag självkänsla kan bli oerhört destruktiv och rent av farlig för en del. Det är så lätt att hamna i en kraftigt obalans där prestationen tar över livet. Att ha ett starkt självförtroende som uppmuntrar en att göra – och våga – saker är bra, men i kombination med den där svaga självkänslan så sätter sig ens värde lätt i det man gör, inte den man är.

Jag och Anna pratade också om det i vårt senaste avsnitt av vår podcast Omänskligt – att om man har en god, snäll och kärleksfull relation med sig själv, kan man då skada, mobba, göra illa och bryta ner sig själv? Nej.

stark-sjavfortroende-svag-sjalvkansla

Psykisk ohälsa kan grunda sig i mycket och utryckas på hundra olika sätt, men jag blir mer och mer säker på att många svar finns i det som är vår kärna och grund. Vår självkänsla och relationen vi har till oss själva.

 

VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.