PODCASTEN OMÄNSKLIGT, AVSNITT 14

I veckans avsnitt pratar vi om prestationssamhället och vad det egentligen gör med oss. Hur länge kan man prestera på livets alla delar utan att gå sönder? Varför är ordet lagom så förbaskat utskällt när det egentligen är det finaste och snällaste ordet vi har?

Vi diskuterar hur en svag självkänsla i kombination med ett starkt självförtroende kan bli destruktivt och kanske farligt och det här med att vara ”den där glada” och framgångsrika – kan den ens må dåligt? Och hur kommer det sig att en del människor som växt upp med trauma, utsatthet och all möjlig skit ändå går stark genom livet, medan någon som haft en till synes enkel och snäll uppväxt drabbas mycket hårdare och mår sämre?

Jag konstaterar att jag blandat ihop min självkänsla och självförtroende under hela uppväxten vilket ledde till psykisk ohälsa. Anna berättar om när hennes lärare sade något som gjorde henne svart i blicken – och som sedan förbättrade hennes liv.

Och varför är det så förbaskat farligt att vara NÖJD??

Lyssna i itunes, Acast, podcast-appar eller där poddar finns!

» Lyssna direkt HÄR! «

podcasten-omanskligtomanskligt-4

» Lyssna direkt HÄR! «

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

BIKTEN OM ÅNGEST

Jag vill prata om ångest. Den där äckliga ångesten som ibland kan dränera en hel varelse på energi. Ångesten som gör att man känner sig minst i hela världen och som man i stunden aldrig kan se ett slut på. Den där ångesten som är så tryckande att det pulserar innanför huden.

Jag upplever ångest i perioder.

Ibland stark prestationsångest – den kommer oftast i samband med inaktivitet som när jag ligger hemma sjuk eller de första dagarna efter en längre semester eller ledighet. Det är något med känslan av att det alltid finns någon som gör mer, är bättre, gör större saker osv som får mig att känna mig blasé och så oerhört liten.

Andra dagar kan jag kliva upp pigg som en sol för att en timme senare falla ner som en sladdrig tunnpannkaka – rakt ner i ett svart ångesthål. Ofta hinner jag inte fatta vad som hände innan hela jag är uppslukad av trögflytande ångestsmörjan och kippar efter luft.

De dagarna är det inte mycket som hjälper. Och då har vi inte ens pratat om den värsta sortens ångest som jag upplevt – panikångesten.

Release_Ptfia-36

.

Jag vill att vi diskuterar ångest i det här inlägget. Berätta om er ångest. När upplever ni den?  Vad gör ni när den tar er? Vad triggar den? Har ni lyckats vända på den?

Passa på att skriva av er om ni vill och har ni tips får ni gärna dela med er. Det här inlägget är tillägnad den förbaskade ångesten helt enkelt.

 

ORDBAJS FRÅN JUST NU

Hej! 

Kom tillbaka hem till Stockholm i fredags och har kramat ur det sista av semestern. Har vart i många olika stadier sedan jag kom hem.  I fredags kväll var jag sur, irriterad och lät det dåliga humöret dränera. Igår förmiddag låg jag som en våt fläck och grät av gravidhormoner och kände att livet är värdelöst, jag är hopplös och att prick allt känns tungt, fel, omöjligt och för svårt.

Igår kväll var jag pigg, glad och tillfreds. Imorse blev jag orimligt besviken och nästan gråtfärdig av att bageriet har stängt för renovering – hade sett fram emot att äta en croissant till frukost i två dagar. Besvikelsen var brutal och aningens … överdriven. Och nu är jag rätt neutral samtidigt som många tankar och känslor flödar på insidan.

Har nära till katastroftänk sedan några dagar tillbaka och försöker att inte gå in i det för mycket.

Gissar att det är ett släng av min vanliga ”prestationsångest efter semester” – känsla som smyger sig på. Den kommer ju nästan alltid efter att jag vart lös och ledig så jag försöker att inte gå in i den känslan för mycket, men det är svårare än vanligt nu när det är så mycket på en gång med bara 58 dagar (typ) kvar till bebis och allt vad det innebär.

Vi avrundar med några bilder från fredagskvällen ↓ Efter att ha blivit lätt oense om vart vi skulle äta (jag fick igenom indiskt tillslut) så belönades vi med den här magiska vyn. Det här är så mycket hemma för mig. Vill aldrig flytta härifrån.

pt-fia-blogg-gravid-2

Tur att han tacklar mina svängningar med ro, även när han inte riktigt förstår dem.

Japp. Det är mitt något obalanserad nuläge. Hur mår du?