LÄSARFRÅGAN OM ÖVERTRÄNING

Hej Sofia!
Har du möjlighet att skriva om överträning, ortorexi eller en osund syn på träning. När vet man att det har gått till en överdrift? Hur påverkas kroppen osv?

Självklart! Ja, när vet man egentligen att ens fokus på hälsa, träning och/eller mat har gått till överdrift? Det är en stor och svår fråga. Jag tror att en av de första varningssignalerna är när allt handlar om att vara perfekt. Att kompensera när man gått utanför reglerna man satt upp för sig själv. Att straffa sig när man ”misskött sig”. Att undvika sociala sammanhang för att man inte vill ”förstöra” sin träning eller kost. Att känna att man måste ut och springa bort något man ätit. Att börja ljuga om vad eller när man ätit.

På samma sätt som att träning och nyttig mat kan vara något som stärker, så kan det även vara något som bryter ner. Det går att försöka bli FÖR hälsosam – och det kan leda till psykisk ohälsa. Det sägs att ungefär var tionde person som är sjuk i anorexia dör, men ingen vet hur många som egentligen drabbas. Det man vet är att ätstörningar kan vara livsfarligt.

Du bad mig skriva om överträning, ortorexi och en osund syn på träning. För mig är de tre olika varandra och bor i olika kategorier. En osund syn på träning kan nog de flesta ha, utan att det blir just något mer än så. En osund syn på träning kan egentligen vara både överdriven träning och ingen träning alls. Överträning är något som drabbar många, men som få pratar om. Det är kort sagt när kroppen blir nedbruten av träningen och man upplever symtom som minskad prestationsförmåga, apati och ont i muskler och leder. Bland annat.

Och ortorexi, denna form av ätstörning som ännu inte är en egen diagnos, trots att så många (jag vågar påstå att det är många) om drabbas. Ortorexi brukar beskrivas som ”tvångsmässigt hälsosam” och är en fixering vid allt som är nyttigt och hälsosamt.

Det finns så mycket att skriva om det här och jag fortsätter i flera inlägg. Vi börjar såhär.

Min lillasyster drabbades av ortorexi i tonåren och hon var så förbannat modig och delade med sig av sin historia i våras. Läs hennes berättelse HÄR  och HÄR.

Dela gärna med er av tankar och erfarenheter kring detta!

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

NÄR 406 PERSONER KOMMENTERADE ATT DE LIDER AV MATÅNGEST

Den 26 november 2014 skrev jag ett blogginlägg om matångest. Det såg ut såhär:


Jag vill prata om matångest. Det här är en snårig skog att gå i då det finns olika typer av matångest. Vi har den självklart uppenbara där det handlar om ätstörningar och blir en sjukdom, en diagnos.

Sedan finns det den mer ”vardagliga” (konstigt uttryck men missförstå mig rätt) matångesten som tar energi från livet och vardagen. Tankar på mat och ätande som komplicerar relationen till mat.

Det är självklart också ett osunt beteende och kanske i förstadiet till en diagnos men det har ännu inte nått dit. Förstår ni vad jag menar?

Matångest finns i olika uttryck och egentligen är väl alla typer av den på något sätt ett uttryck för något som är inte är sunt eller helt friskt, men jag vill höra er som är på den ”vardagliga” (det dåliga uttrycket igen..) nivån. Som inte upplever att det har blivit en regelrätt diagnos eller ätstörning. Som sagt, försöker uttrycka mig försiktigt för att inte bli missförstådd.

Ni som förstår hur jag menar och upplever detta, berätta om era erfarenheter och relation till detta. Jag vill veta hur vanligt detta är. Vi behöver prata mer om matångesten som finns någonstans i gränslandet.

Om ni vill så räcker det om ni skriver ”jag känner igen mig” eller ”+1” och var anonym om ni vill. Behöver få någon form av siffra på hur många som faktiskt känner sig drabbade av en komplicerad relation till maten.


Det inlägget ledde till att 406 personer berättade. 406 personer som vågade öppna upp sig i mitt kommentarsfält och beskrev sin dagliga ångest över mat och ätande, om sin komplicerade relation till mat och att det påverkade deras liv.

Jag gissar att det här inte har blivit bättre, även om jag såklart önskar det. Låt oss prata om det här igen. Berätta om dig. Var anonym om du vill. Berätta om din relation till mat och ätande.

Stort tack för din tid! ♥

 

LÄSARFRÅGAN

Emma:

Vilken historia och vad skönt att din syster mår bättre. Jag tänker ofta att du har så kloka tankar kring kost och hälsa och du hänvisar ofta till att du inte tror på dieter och att äta allt (men inte alltid), tror du att skulle resonera annorlunda om ni i familjen inte haft den här bakgrunden? Kram

Intressant fråga! Det är såklart jättesvårt att veta, men spontant så tror jag inte det. Linnea blev sjuk när jag var klar med skolan och skulle flytta hemifrån, jag var 19-20 och hade redan en etablerad matrutin. Tänket med att äta allt (eller det mesta) men inte alltid och att inte hålla på med dieter har alltid funnits hemma hos oss under hela uppväxten. Ingen av våra föräldrar har pratat om vikt, att man inte kan äta vissa saker eller bantat – i vart fall inte så att vi har märkt det.

Vi fikade ofta hemma eftersom mamma tycker om att baka och det var aldrig någon stor grej eller att någon skulle påpeka huruvida fika är nyttigt eller ej.

Vi är uppvuxna med husmanskost, träning, fika, utomhuslek, frukost, kvällsmat och att äta när man är hungrig. Kommentarer eller förbud kring maten har tack och lov inte funnits där. Det var först när jag kom upp i mellanstadiet eller högstadiet som jag lärde mig av vänner att det kunde petas i maten och att maten kunde bli ett problem – men det blev det tack och lov inte för mig.

Som Linnea skriver (och framförallt det hon inte skriver men som vi pratar mycket om) så var det inte maten i sig som var problemet eller orsaken. Det blev ännu ett tvång som kom när hon var i sjukdomen.

Läs syrrans berättelse om sin ätstörning här!