NÄR 406 PERSONER KOMMENTERADE ATT DE LIDER AV MATÅNGEST

Den 26 november 2014 skrev jag ett blogginlägg om matångest. Det såg ut såhär:


Jag vill prata om matångest. Det här är en snårig skog att gå i då det finns olika typer av matångest. Vi har den självklart uppenbara där det handlar om ätstörningar och blir en sjukdom, en diagnos.

Sedan finns det den mer ”vardagliga” (konstigt uttryck men missförstå mig rätt) matångesten som tar energi från livet och vardagen. Tankar på mat och ätande som komplicerar relationen till mat.

Det är självklart också ett osunt beteende och kanske i förstadiet till en diagnos men det har ännu inte nått dit. Förstår ni vad jag menar?

Matångest finns i olika uttryck och egentligen är väl alla typer av den på något sätt ett uttryck för något som är inte är sunt eller helt friskt, men jag vill höra er som är på den ”vardagliga” (det dåliga uttrycket igen..) nivån. Som inte upplever att det har blivit en regelrätt diagnos eller ätstörning. Som sagt, försöker uttrycka mig försiktigt för att inte bli missförstådd.

Ni som förstår hur jag menar och upplever detta, berätta om era erfarenheter och relation till detta. Jag vill veta hur vanligt detta är. Vi behöver prata mer om matångesten som finns någonstans i gränslandet.

Om ni vill så räcker det om ni skriver ”jag känner igen mig” eller ”+1” och var anonym om ni vill. Behöver få någon form av siffra på hur många som faktiskt känner sig drabbade av en komplicerad relation till maten.


Det inlägget ledde till att 406 personer berättade. 406 personer som vågade öppna upp sig i mitt kommentarsfält och beskrev sin dagliga ångest över mat och ätande, om sin komplicerade relation till mat och att det påverkade deras liv.

Jag gissar att det här inte har blivit bättre, även om jag såklart önskar det. Låt oss prata om det här igen. Berätta om dig. Var anonym om du vill. Berätta om din relation till mat och ätande.

Stort tack för din tid! ♥

 

LÄSARFRÅGAN

Emma:

Vilken historia och vad skönt att din syster mår bättre. Jag tänker ofta att du har så kloka tankar kring kost och hälsa och du hänvisar ofta till att du inte tror på dieter och att äta allt (men inte alltid), tror du att skulle resonera annorlunda om ni i familjen inte haft den här bakgrunden? Kram

Intressant fråga! Det är såklart jättesvårt att veta, men spontant så tror jag inte det. Linnea blev sjuk när jag var klar med skolan och skulle flytta hemifrån, jag var 19-20 och hade redan en etablerad matrutin. Tänket med att äta allt (eller det mesta) men inte alltid och att inte hålla på med dieter har alltid funnits hemma hos oss under hela uppväxten. Ingen av våra föräldrar har pratat om vikt, att man inte kan äta vissa saker eller bantat – i vart fall inte så att vi har märkt det.

Vi fikade ofta hemma eftersom mamma tycker om att baka och det var aldrig någon stor grej eller att någon skulle påpeka huruvida fika är nyttigt eller ej.

Vi är uppvuxna med husmanskost, träning, fika, utomhuslek, frukost, kvällsmat och att äta när man är hungrig. Kommentarer eller förbud kring maten har tack och lov inte funnits där. Det var först när jag kom upp i mellanstadiet eller högstadiet som jag lärde mig av vänner att det kunde petas i maten och att maten kunde bli ett problem – men det blev det tack och lov inte för mig.

Som Linnea skriver (och framförallt det hon inte skriver men som vi pratar mycket om) så var det inte maten i sig som var problemet eller orsaken. Det blev ännu ett tvång som kom när hon var i sjukdomen.

Läs syrrans berättelse om sin ätstörning här!

 

SYRRAN DELAR MED SIG AV SIN HEMLIGHET

Ända sedan jag började blogga om träning, hälsa och mat för 7 1/2 år sedan så har jag fått frågor om ätstörningar. Först kom det anklagelser om att jag skulle ha det i smyg, eller att jag skulle haft det tidigare, och med tiden övergick frågorna till hur jag kunnat klara mig från att själv bli sjuk när jag jobbar med hälsa, upplever press och får kommentarer om kropp och utseende.

Jag har svarat svävande om att det kanske beror på att jag verkligen försöker vara en sund motpol eller att tack vare mitt jobb så får jag hela tiden lära mig mer om balans och hur man kan bygga en sund livsstil. Typ.

Det riktiga svaret är att jag har levt med en ätstörning så nära inpå. Det har satt någon typ av försvar eller intensivt arbete mot allt det där. Jag mixtrar aldrig med maten. Jag är uppmärksam på mina egna tankar, väljer bort sådant som inte känns sunt och är så oerhört noga med att ta hand om det där friska, för jag och familjen såg på när det sjuka tog över vår syster och dotter.

Under alla dessa år så har det var omöjligt att svara ärligt kring det här. Linnea har inte velat att någon ska veta. Hon har inte velat att människor ska se på henne utifrån sjukdomen och hon har velat glömma. Nu har kommit till en punkt då hon är redo att berätta sin historia och förhoppningsvis så kan det hjälpa andra.

Hon skriver verkligen öppet och ärligt och jag är så stolt över henne och att hon vågar ta det här steget. Älskade syster! ♥

pt-fiaIMG_2960

Läs nedan:

Linneas berättelse! ←

Börja med introduktionen som finns länkat högst upp i de senaste inläggen.