INSIKTER OM VILAN

Som jag skrev tidigare så har det vart ett oerhört högt tempo hos mig de senaste månaderna. Arbetsbelastningen har ökat, det händer grejer, en del dagar springer jag runt på flera oika platser, har ett nytt kontor med mycket liv och rörelse och många olika arbetsuppgifter.

Som ”ex-utbränd” eller vad jag ska kalla mig själv så behöver jag hela tidern påminna mig om att jag är mer känslig för intryck och hög belastning än andra.

Att jobba i en stressad miljö med många människor tar mer på mina krafter än en frisk persons, att springa runt på olika möten en arbetsdag gör mig tröttare än en annan och att leverera på topp fler arbetsdagar kräver mig på en längre återhämtningsperiod.

Det är helt enkelt så jag lever nu, med ”uträndheten i bakfickan”. Ständigt närvarande men inte alltid skrämmande.

Under min vila i påskas insåg jag hur högt tempot faktiskt varit de senaste månaderna och hur mycket det tagit på mina krafter. Jag sov till halv tolv och utan att bli utvilad, hjärnan gick vissa stunder på högvarv och vissa morgnar fick jag tillbaka den där känslan av ”utbrändhetströtthet”.

Alltså talade kroppen tydligt om för mig att ”okej, tempot har vart högt och det har fungerat men nu är det du som bromsar rejält”, och eftersom jag lyssnade på kroppen, planerade in en längre återhämtning och satte ett stopp för den här intensiva perioden så fungerar det. Jag känner mig redan betydligt mer balanserad än för ett par veckor sedan.

Det är ju det som är det svåra att lära sig.

Att förstå att även en ex-utbränd kan arbeta intensivt en period utan att falla dit igen – det krävs bara välplanerad tid för återhämtning efter, och kanske det viktigaste av allt: att det finns ett start och ett stopp för den intensiva perioden och att det är under en begränsad tid.

Då fungerar det. Så fort vi glömmer återhämtningen, prioriterar bort sömnen, vilan och bara kör på, länge – det är då det kan gå åt skogen, oavsett hur hälsosamma vi har varit innan.

Vila är det hårda arbetets tvilling. De hör ihop och behöver balanseras för att vi ska må bra och orka.

Release_Ptfia-26

,. en bild som jag tog på Erik i somras när vi fotade boken. 

 

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

FRÅGESTUND MED KIM.

Har det varit svårt att se någon ände i hela sjukdomsförloppet? Visste eller trodde du att det skulle bli bättre med tiden allt eftersom Fia tillfrisknade? Var du beredd att ”vänta ut” sjukdomen?

Jag var beredd att vänta ut sjukdomen och var positivt inställd till att Fia någon gång skulle bli frisk. Självklart blir allting enklare när en ser att utveckling går åt rätt håll. Fia har även varit väldigt klok i att komma tillbaka i lagom takt för att undvika bakslag, vilket jag är tacksam för.

Funderade du på alternativt försökte du någon gång lämna relationen? I sådana fall, vad var det som gjorde att du stannade kvar?

Nej, jag funderade aldrig på att lämna relationen.

Hur mycket kan man kräva av den sjuke att hålla liv i relationen? Hur mycket är ens eget ansvar?

Det går inte att kräva så mycket av en person som vissa dagar inte tar sig ur sängen. Det ligger i mitt ansvar att hjälpa och stötta den jag älskar samt att se positivt på framtiden och hoppas att sjukdomen snart är över, sen gäller det att i grunden ha en bra och stabil relation som klarar påfrestningar som dessa.

Vad har varit det tyngsta under hela sjukdomsförloppet?

Att se Fia i det hemska tillståndet samt all den extra belastning som hamnar på mig då jag även ska sköta en del av Fias åtaganden (inte bara mina egna) och får ta ett större eget ansvar för städning, matlagning osv.

love

Jag själv har stunder då allt bara rasar och jag hyperventilerar och gråter utan att veta när det ska ta slut. När jag har såna stunder så har jag svårt att tänka på någon annan än mig själv och hur jag ska lyckas hålla mig samman och jag känner att det går då ut över min kille.

Hur kan man på ett bra sätt förklara att man ändå älskar personen men att just då är man själv viktigast och man inte klarar av att ta hand om honom också den dagen för man är fullt upptagen med sig själv? Känns som min kille alltid får ta skiten när jag bara rasar ihop men ändå uppskattar jag så otroligt att han faktiskt finns där för mig även om jag är så otroligt dålig ¨på att visa det.

Det gäller bara att vara ärlig och berätta precis det som du skriver; att han är viktigt för dig men att du just i denna svåra stund måste få fokusera på dig själv och att ta dig ur den negativa spiralen. Förhoppningsvis förstår din kille detta och står ut till den dagen du mår bra och kan ge tillbaka lite. Ni blir ju två om det eftersom ni är ett par.

Har du gett dig själv tillräckligt med tid och aktiviteter för att tanka ditt ”må bra-förråd”?

Ja, det tror jag eftersom vi klarade av detta och att det samtidigt stärkte vårt förhållande.

En fråga från min sambo! Hur mycket ska man pusha? Om jag tror mig veta att hon kan mer än hon själv vågar hur kan jag pusha henne utan att det blir en press?

Det är nog bra att pusha lugnt, som jag svarade på en annan fråga så kunde en kommentar från mig ibland tas emot väldigt fel så jag skulle vara försiktig med att pusha för mycket. Den sjuke vet troligtvis bättre vad den klarar av än vad en närstående gör men visst måste gränserna hela tiden flyttas framåt.