MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Min förlossning. Hur börjar man ens försöka beskriva det mäktigaste och märkligaste man upplevt? Jag får gå rakt på sak helt enkelt.

Min förlossning smygstartade vid ett på natten, torsdag 12 oktober. Jag vaknade av hunger (som vanligt på slutet av graviditeten) så gick upp för att krafsa i kylskåpet. Väl där kom det en liten blödning (på golvet eftersom jag var naken). Hade läst att man ska ringa till förlossningen vid blödningar i slutet så ringde in till SöS.

Pratade med en gullig barnmorska som frågade om värkar, vattenavgång osv. Nada. Allt jag hade var en blödning. Hon rekommenderade att jag skulle försöka sova och avvakta. Så jag käkade och tänkte att det var falskt alarm.

Men så vaknade Kim vid halv två och undrade vart jag tagit vägen och då hade värkarna dragit igång där ute i köket, mitt i maten. I början så kom de nog var tionde minut ungefär, sedan drog de snabbt igång så vi kom ner till två värkar på tio minuter och strax efter så ökade det till tre värkar på tio minuter – men precis när vi tänkte att det började likna något så klingade det av och dröjde 5-7 minuter mellan värkarna igen.

Vi jobbade på här hemma med värkarna från halv två till sjutiden på morgonen. Jag hängde över köksön, Kim värmde vetepåsen hundra gånger (ljuvligt att ha den i svanken), jag satt på en stol, tog en dusch sittandes på en pall, provade att ligga på yogamattan eftersom soffan och sängen var vidrigt mjuka vilket inte alls var gött osv.

Kim masserade, tryckte och stöttade. Jag andades och försökte vara tung. De där timmarna gick undan och till slut så ville jag in till förlossningen, trött på att vara hemma. Så vi ringde in igen när det var tre värkar på tio minuter sedan strax över en timme tillbaka och fick okej – vi var välkomna in!

Jag minns inte så mycket mer än att jag var så oerhört fokuserad på uppgiften att andas mig igenom värkarna. Har sällan vart så närvarande i livet som under värkarbetet och förlossningen. Allt som fanns var värken, pausen, Kims stöd och rummet vi var i.

Väl inne på förlossningen så blev jag uppkopplad på CTG för att se bebisens hjärtljud och mina värkar. Såklart så stannade värkarna av lite när vi kom in och gick ner till två värkar på tio minuter igen. Och eftersom vattnet inte hade gått så var det inte säkert att vi skulle få stanna. Ville verkligen inte åka hem igen så bad nästan en liten bön om att vi skulle få stanna.

Då bebisens hjärtljud var lite för regelbundna (tydligen så vill de att de går lite upp och ner för att se att hen är aktiv och mår bra) så fick ligga kvar lite längre med CTG för att se att hen började röra sig i magen. Blev undersökt och konstaterades att jag var öppen 3 cm och att livmoderhalsen var helt utplånad och mjuk. Ändå bra tänkte jag!

Efter att vår barnmorska överlagt med sina kollegor så bestämde hon att vi visst skulle få stanna så klockan 09 skrev hon in oss och gav oss ett större rum med badkar eftersom jag svarade så bra på värme som smärtlindring. Det var en sådan lättnad att få bli inskriven. Blev rörd när de satte plastbandet runt handleden och tänkte att snart kommer vårt barn vara här med oss och ha ett sådant här fast pyttelitet runt sin handled.

När vi installerat oss på det nya rummet så fick jag kliva direkt ner i badet. Och så gött det var! Värme som smärtlindring var verkligen en bra grej för mig. Använde vetepåsen från start till mål och det där badet var så skönt att ligga i. Jag som annars inte gillar att bada pga blir för varm låg plötsligt där tills jag fick russinfingrar.

Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och kollade bebisens hjärtljud som nu var som de skulle igen. Och nu såg timmarna likadana ut. Jag jobbade på med värkarna med hjälp av Kim. Han var helt fantastisk som stöd. Masserade, tryckte stenhårt mot mina höfter, påminde om att vara tung i kroppen och smekte pannan. Jag vet inte hur jag hade klarat det utan honom. Bara han försvann ut från rummet för att värma min vetepåse eller hämta saft så blev värkarna på riktigt tjugo gånger svårare att hantera. Hans närvaro blev min trygga punkt.

Jag lutade mig mot honom, hängde på honom så han fick nästan all min kroppstyngd och jag hängde över ståbordet (eller vad det heter) och han masserade svanken och låren. Han fick mig att dricka saft och vatten. Pussade mig i pannan, sa snälla ord och fanns där prick hela tiden.

Och jag upplevde att jag hanterade värkarna bra. Jag andades, var totalt insluten i min egen kropp och kände att smärtan var hanterbar. Jag kunde stå ut och rida igenom de värkar som kom. Efter några timmar och jag började närma mig ca 6 cm så bad jag få testa tens-maskinen – och det var som att jag fått guds alla änglar och allt godis i världen. Att få på tens och trycka upp styrkan när värken kom var som att få ett nytt liv. Plötsligt kunde jag slappna av ännu lite till mellan värkarna, nu hade jag något att svara med när värken kom.

När jag började närma mig 7-8 cm så bad jag att få lära mig lustgasen om jag skulle vilja ha den sen. Var skeptisk till den innan eftersom jag var rädd för att bli för påverkad av den, men ville ändå testa. Och det gick bra! Började på allra lägsta nivån och även om jag kände mig lite småfull bara av den så hjälpte den och var inte obehagligt till en början.

Strax efter att jag börjat med lustgasen så kände jag mig så fruktansvärt trött. Tänkte att jag kanske kunde passa på att sova en stund innan det värsta skulle dra igång så lade mig på sängen. Och precis när jag håller på att somna mellan två värkar så vaknar jag med ett ryck av att vattnet går med en smäll (i mitt huvud låter det som en explosion) och jag blir livrädd! Fy i helvete så rädd jag blev. Och spände mig såklart. Och plötsligt gjorde allt så in i helvetes ont. Jag tappade kontrollen och kände nog inte riktigt att jag kom tillbaka till lugnet jag haft efter det. Smärtorna tilltog. Jag började bli utmattad och tom på kraft eftersom jag inte heller ätit något mer än saft, några mackor och några bitar korvstrognanoff sedan kvällen innan.

Samtidigt så gick vi in i en intensivare fas då jag började närma mig tio centimeter. Och det började trycka på nedåt. Trycket. Oh lord. Så jävla vidrigt. Det där förbannade jävla trycket. Den smärtan går inte att beskriva. Men mer om den sen. Strax innan jag var öppen tio centimeter så avslutade vår första barnmorska sitt skift och vi fick inte bara en ny utan tre personer. En undersköterska, en barnmorska med 30 års erfarenhet och en barnmorskestudent. Så lyxigt!

De kom in med ny energi, var varma, kompetenta och alldeles underbara. Och det kan hända att jag vridit upp lustgasen litegrann så kanske var lite lullig vid det här laget. Men blev så förtjust i det här gänget. De kunde sina grejer. Och det behövdes eftersom jag hade börjat tappa greppet och mest försökte härda ut. Någonstans på vägen hade jag frågat om epidural och vad den gjorde för nytta nu men fått svaret att den kunde hjälpa att ta bort värkarna men inte trycket nedåt och då var det ingen vits. Värkarna kunde jag fortfarande hantera, det var trycket nedåt som var vidrigt – och det är ju tyvärr bara att härda ut.

Så jag fortsatte att krampaktigt trycka på min tensmaskin, få varm vetepåse på diverse ställen och andas lustgas.

Tillslut sa barnmorskan att jag var öppen tio centimeter. Och jag minns fortfarande lättnaden som spreds sig i kroppen. Tänkte att nu är det ju typ klart! Så fel jag hade. Det var nu det vidrigaste började. Trycket nedåt eskalerade. Avgrundsvrålet kom någonstans från djupet och letade sig ut i gasmasken. Vid varje värk så vrålade jag och tänkte att jag kommer inte klara detta. Varför i helvete gick jag med på det här. Varför i helvete tog jag inte all smärtlindring man kan få. Varför i helvete, varför i helvete. Fast samtidigt så tänkte jag ingenting, försökte bara överleva.

Det kändes som att jag krystade i en hel evighet. EVIGHET. Det tog aldrig slut. Och jag fattade inte riktigt hur jag skulle göra. Ett tag kändes det som att barnmorskorna bara tittade på utan att göra något. Som att jag var själv. Insåg efteråt att det såklart inte var så, det var bara det att jag inte fick började krysta än därav att de inte gav några instruktioner om hur jag skulle göra.

Här minns jag inte så många fler detaljer. Det är några få minnesbilder. Och sedan är det bara smärtan. Den tog över fullkomligt. Och jag överlevde bara. Kändes knappt som att jag var aktiv. Åkte bara med kroppen. Försökte ta mig igenom det. Överleva.

Tillslut så instruerade barnmorskan hur jag skulle jobba med krystvärken. Hämta andan tre gånger under en värk och pressa på genom hela värken och trycka på i det sista. Och vilken skillnad det blev! Plötsligt hände det något när jag tryckte på. Jag kände hur bebisen trycktes nedåt och att mitt krystande hade effekt. Det här gav någon ny kraft för tillslut så började jag känna hur hon faktiskt flyttade sig när jag tryckte. Trots det så började jag bli så utmattad att jag inte alls fick någon känsla av att bli någon urkvinna som skulle klara detta. Fick ur mig olika versioner av ”det går inte!” ”jag kommer inte klara detta” och ”INGA SYSKON!!!!!” – och varken Kim eller barnmorskorna gav något gehör. De fortsatte uppmuntra och stötta, tur var väl det.

Här någonstans tror jag också att jag bajsade litegrann. Och jag hängde mig fast i lustgasen som besatt. En livboj. Juste, jag hade en önskan om att föda på något ”aktivt sätt” – typ förlossningspall, stående på alla fyra mot huvudändan eller liknande eftersom det känns mest logiskt att jobba med tyngdkraften, men strax innan jag var öppen tio cm så fick de ner mig på pilatesbollen och strax efter upp i sängen ståendes mot huvudändan och benen bara vek sig. Det var omöjligt att stå så jag födde liggandes på sidan med ett ben i gynställning och en undersköterska som pressade mitt ben mot mig när jag krystade.

Men ja, efter alla värkar, allt krystande, hopplösheten, desperationen, svordomarna i tankarna, det krampaktiga greppet om lustgasen och Kims hand i pannan och barnmorskorna som bad mig sluta krysta, gå igenom ”the ring of fire” för att vara snäll mot mina vävnader och några ögonblick där jag på riktigt trodde att det aldrig någonsin skulle gå, så kände jag att huvudet – eller en bit av det – kom ut, och det gav mig kraft att på något sätt pressa ut resten av kroppen. Och innan jag fattade vad som hänt så var hon ute. Och jag var ärligt talat väldigt påverkad av lustgasen nu så var enormt seg i min reaktion. Plötsligt såg jag bara något stort och tyst ligga på sängen och det kändes som en evighet innan de började massera henne och hon tillslut började skrika. Och Kim frågade vad det blev och de sa att han får se efter själv. Och när han sa att det blev en dotter så kändes det så självklart. Det är självklart. Hon var äntligen, äntligen här!

Här är hon, vår dotter. Edith Linnéa Ståhl. 4420 gram och 53 cm lång. En rejäl bebis!

Jag fick upp henne på bröstet och här är jag rätt borta och minns inte saker så klart. Vi fick ut moderkakan, hon låg på mitt bröst helt kladdig och med massor av hår (!), Kim tog bilder och allt var bra. Vi mådde bra. Hon var ute.

De visade upp moderkakan och konstaterade att den var enorm. Som en tvillingkaka sa någon. Kim frågade om det var okej att han gick ut på toaletten, jag sa självklart allt är lugnt, vi går ingenstans. Så han gick på toaletten och sedan ändrades allt så drastiskt.

Jag blödde. Jag märkte att stämningen i rummet ändrades men hade inte förmågan att försöka förstå varför. Allt var dimmigt och jag höll henne krampaktigt. Plötsligt kom flera personer in i rummet och det blev en febril aktivitet. De tog henne från mig. Någon började sy. Någon annan klappade mig i pannan och frågade hur jag kände mig. En tredje och fjärde kopplade upp mig till olika slangar och dropp. Någon annan assisterade den som tog reda på blodet osv. osv.

Kim lämnade ett rum där allt var frid och fröjd och kom tillbaka till ett med full aktivitet och många fokuserade människor. De gav honom bebisen och fortsatte försöka stoppa blödningen. Jag förstod inte vad som hände men märkte att jag höll på att förlora medvetandet, men lyckades hålla mig vaken med blicken fokuserat fäst på Kim och mitt barn.

Efter vad som kändes som en evighet så lugnade det ner sig och människor började lämna rummet. Jag fick veta att jag snabbt hade förlorat 2 liter blod, att de verkade ha lyckats stoppa blödningen, men att vi behövde vänta och se om jag behövde operation. Och jag fick tillbaka henne på bröstet.

Efter ytterligare någon timme så fick jag äntligen veta att läget var under kontroll, jag behövde inte opereras och vi fick in den berömda brickan med de goda mackorna. Jag hade fått två mindre bristningar av andra graden, vilket de var förvånade över att det var så lindrigt med tanke på att hon var så stor, att jag var förstföderska och inte hade smärtlindring. Så tacksam för att underlivet höll ihop så bra.

Och jag hade en kateter, vi skulle flyttas upp till en annan avdelning och jag skulle få åka rullstol eller säng dit eftersom de inte ville att jag skulle resa mig (kunde inte heller).

En bild från några timmar efter förlossningen ↑. Totalt försvagad av blodförlusten, med kateter i urinröret, tensmaskinen kvar för att lindra eftervärkarna och ingångarna till eventuell dropp kvar i händer och armveck. Och de berömde nättrosorna och en nyförlöst mage. Och vårt älskade lilla barn bredvid.

Här var jag så svag att bara jag försökte flytta ett ben i sängen så började hela kroppen chockskaka i panik och jag blev svimfärdig. Att ens försöka resa mig till sittande eller lyfta armen för att dricka vatten var omöjligt. Kim matade mig, gav dricka med sugrör, gav mig Edith för att amma och roddade med prick allt. Jag låg i sängen och försökte återhämta mig så gott det gick, fortfarande kletig med allt efter förlossningen.

Fick resa mig första gången på förmiddagen dagen efter för att ta en dusch (höll på att svimma när jag lyfte armarna) och oj, livets dusch!

Det finns såklart mycket mer jag skulle kunna skriva men det här är redan så väldigt långt. Vårt barn kom till oss tillslut. Jag är så imponerad över min kropp och min egen insats. Är så förbannat stolt över mig och Kim och vårt samarbete. Jag är så stolt över hur jag hanterade värkarna och tacksam för att vi fick kom in direkt, inte behövde byta sjukhus och att allt gick bra trots den något turbulenta avslutningen.

Livet är så coolt. Och vi är en familj! ♥

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

NU BÖRJAR JAG TRAPPA NER

Så var den här, måndagen 25 september, dagen då jag officiellt börjar varva ner inför förlossningen. Som egen företagare med en anställd och rullande uppdrag så kommer jag inte att kunna vara föräldraledig som i att stänga ner allting i ett halvår eller år, utan vi (jag, min man Kim och Elin som jobbar för mig) får tillsammans lära oss hur vi bäst ska pussla för att få ihop det nya livet med bebis, jobb och föräldraledighet.

Det enda som egentligen vart bestämt sedan en tid tillbaka är att jag från och med idag ska börja rikta fokus från jobb till att varva ner inför förlossningen. Det innebär att jag nu jobbar hemifrån med det som behöver göras och ägnar resterande tid åt vila.

Trodde kanske att det skulle ta några dagar att komma ner i varv men min kropp verkar redan ha fattat grejen och tagit kommando. Har vart så trött hela helgen. Somnade på soffan igår eftermiddag, är helt slut nu trots sovmorgon och lugn förmiddag idag.

Men det är bra, kroppen får visa mig vägen i det här. 

Nu har jag precis kommit in efter en långsamt lunk i skogen och runt bryggorna. Har ätit hasselnötskakor och druckit min besatthet isvatten. Ögonlocken är så tunga att det svider … en powernap i eftermiddag är högsta prioiritet.

pt-fia-gravid

Det är fascinerande ändå – hur kroppen så tydligt visar vad man behöver – det gäller bara att öva sig på att lyssna och följa med.

 

TRÄNINGSTIPS FÖR GRAVIDA

Träningstips för gravida är något av det ni önskar mest just nu. Någon frågade hur jag har tränat genom graviditeten och det har ändå vart rätt likt hur jag tränade innan, men med mer fokus på att bibehålla styrka och smidighet snarare än att bli starkare och hålla igen lite på utmaningarna.

Både precis i början och någonstans där mellan vecka 10-15 (minns inte exakt) så kunde jag knappast träna alls. Järnbristen i kombination med gravidtröttheten slog ut all energi och ett tag var det knappt att jag orkade cykla till kontoret. När blodvärdet återhämtade sig så vände det och jag fick tillbaka kraften och suget efter träning.

Sedan dess gör jag som jag brukar och är väldigt lustbaserad i min träning. Blandar cykel till jobbet med promenader, styrketräning, hemmaträning och yoga utan någon uppstyrd plan och ibland blir det styrketräning en gång i veckan och promenader dagligen, ibland en stund på yogamattan nästan varje dag och ibland flera styrkepass.

Åhja. Nu svävade jag iväg här. Egentligen hade jag bara tänkt tipsa om de två övningarna nedan, inte skriva en halvmeter.

Här är två övningar som jag uppskattar extra mycket som gravid, speciellt nu när det börjar bli tungt. De fungerar såklart precis lika bra för den som inte är gravid och gör gott för rumpa och ben. Testa!

» Musslan!
Lägg dig på sidan med armen under huvudet och benen något böjda. Tippa fram bäckenet en aning så tyngdpunkten är lite framskjuten. Slappna av i benen och ”öppna” (lyft) sakta det översta benet med hjälp av stjärten och höften (tryck inte ifrån med foten). Viktigt att behålla fötterna i samma position hela tiden.  Öppna så mycket du kan, stanna till och håll emot på vägen ner. Upprepa ca 15-20 gånger innan du byter sida.

traningstips-for-gravida-2

» Benspark!

En klassiker som alltid fungerar. Utgå från samma position som den ovan. Lyft benet upp och ner utan att sätta ner foten i mellan. Variera intensitet, vinkel och höjd för att framkalla mjölksyra och trötthet. Testa och ändra tyngdpunkten och att jobba i mindre och större rörelser för ytterligare utmaning.

Upprepa 15-20 gånger innan du byter sida.

traningstips-for-gravida1traningstips-for-gravida0

» HÄR hittar du fler träningstips och övningar!