TÄNK VAD LIVET ÄR COOLT

Letade efter inlägg till julens läsning (ett inlägg publiceras varje dag klockan 17.00) i bloggens arkiv och hittade det nedan. Om min rädsla för att inte kunna bli gravid. Och rädslan för hur jag skulle klara av en eventuell graviditet och tiden efteråt i och med att jag var så sjuk i utmattningsdepression.

Och nu sitter jag här, men min dotter som är två månader. Och jag mår bra! Jag mår bra. Jag är inte längre rädd. Min kropp har återhämtat sig väl efter graviditet och förlossning. Jag känner att jag hanterar det nya livet och allt vad det innebär med de förutsättningar som finns. Och bara det att min kropp har läkt så pass att den klarade av att bli gravid är fantastiskt.

Tacksamheten jag känner för detta är enorm.

Här är inlägget som jag skrev 6 oktober 2015, ganska exakt två år innan Edith föddes!

”Nu vill jag dela med mig av något som jag upptar mina tankar allt oftare. Det är en stor rädsla som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera ..

Det handlar om det faktum att jag har vart sjuk i utmattningsdepression, eller som jag brukar säga ”lever med utbrändheten i bakfickan” och det faktum att vi inom något år eller så vill börja försöka skaffa barn.

Kommer jag att kunna bli gravid? Hur kommer jag klara av den första tiden med brist på sömn? Hur kommer min före detta utmattade kropp hantera det faktum att småbarnsåren ofta innebär en hel del stress, fullt ös och brist på egen tid, återhämtning och kvalitativ sömn?

Kommer jag ligga mer i riskzonen för en förlossningsdepression för att jag har haft en depression tidigare?

Gaah …

Visst att jag idag mår bra och lever ett ”vanligt” liv, men det betyder ju fortfarande att jag dagligen jobbar aktivt för att skapa balans, att jag vet mina begränsningar och måste pussla mer med min energi och återhämtning än en frisk person.

Det här är frågor som allt oftare gnager i bakhuvudet och såklart inte går att svara på innan det faktiskt inträffar, men jag kan inte låta bli att tänka på det här. Min största mardröm är att bli sjuk igen för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Blir helt darrig bara jag tänker på det.

Har ni några tankar om detta? Finns det någon som känner igen sig? Har erfarenheter eller ord att dela med er av?

Känner att jag behöver lufta detta och ni brukar vara så bra att bolla med. Kram!”

ptfia-gravid-2

Livet är bra coolt ändå.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

LÄSARFRÅGAN OM BARN OCH UTMATTNING

Skulle gärna vilja höra mer om hur du känner inför barn med en utmattning i bagaget! Själv börjar jag längta efter barn men är lite rädd. Har kommit långt sen min utmattning men vissa saker sitter kvar. Tex. Lättare till ångest och trötthet med mera. Hur känner du kring det? Att orka ha en bebis? Rädsla för förlossningsdepression osv. Behöver lite pepp och mod från någon som gjort samma resa men ligger lite före!

Tack för din fråga! Jag förstår verkligen dina tankar och rädslor. Jag har tampats med precis samma. Ett par år vi bestämde oss för att försöka få barn så skrev jag om min rädsla för just det du beskriver (läs det inlägget HÄR).

Jag var livrädd för att att inte kunna bli gravid, för att min kropp kanske inte skulle orka med en graviditet, att jag inte skulle klara av den första tiden med en liten bebis och livrädd för att bli sjuk igen i och med påfrestningen som spädbarn och småbarnsår innebär.

När vi sedan bestämde oss för att försöka så hade känslan av att vara livrädd övergått till en stor respekt. Jag känner mig inte livrädd eller rädd längre, men jag är väldigt medveten om att jag med tanke på min bakgrund med utmattningsdepression kan påverkas mer och kanske ligger i riskzonen för t.ex. en förlossningsdepression.

Men jag är också tryggare nu. Jag vet att så länge jag inte tar mitt mående för givet och är medveten om att jag ibland kan behöva planera om utifrån min dagsform, ber om hjälp när det är övermäktigt och är ärlig med framförallt Kim så vågar jag lita på att det kommer att gå bra.

Min barnmorska vet om min historia och har redan berättat om olika sätt att få hjälp om det skulle bli aktuellt, vilket känns tryggt.

Just nu så känner jag mig trygg, samtidigt som jag har en enorm respekt för att det inte går att förutse någonting av det som kommer. Jag kanske faller ner i ett mörkt hål efter förlossningen, vår bebis kanske får kolik eller blir sjuk, jag kanske inte kommer att klara av att kombinera bebis med mitt jobb och allt kan ju skita sig.

Men jag väljer att lägga det i bakhuvudet och inte på något sätt ställa in mig på att det kommer att bli jobbigt. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka att göra det bästa av det.

På något sätt så känns det också stärkande att jag och Kim har gått igenom min utmattningsdepression tillsammans. Dels så vet han hur han ska stötta och hjälpa mig om jag skulle börja gå åt fel håll igen och dels så gjorde den tiden och erfarenheten oss så enormt starka tillsammans. Och vi är två personer som ska få ett barn tillsammans och kan hjälpas åt med allt.

Och innerst inne så vet jag också att min sjukdom och allt som kom med den har gjort mig till en starkare, klokare, sundare och vettigare person som har bättre förutsättningar att bli en bra och välmående mamma än den jag var innan.

 

ÖNSKERUBRIKEN

ÖNSKERUBRIKEN:

Hej! Kan inte du skriva ett inlägg om dina tankar och drömmar kring barn?
Du kommer bli en fantastisk mamma! <3

————————————————————————————————————————

Självklart! Tack, så fint skrivet!

Jag är, och har alltid varit, en väldigt barnkär person. Är en av de där som frågar mycket om barnet, vill höra om förlossningar, hur det går med sömnen och hur både föräldrar och barnen mår. När jag träffar barn i min närhet vill jag umgås med barnen precis som med föräldrarna.

Och finns det en bäbis lånar jag den mer än gärna en bra stund så päronen får lite avlastning, hehe.

fika-pt-fia-sofia-sjostrom-taverna-brillo-kaffe-kanelbulle

,. hade fullt upp med att flörta med Lily igår. 

Kim är precis likadan och tenderar att bli den där som ligger och brottas på golvet med ungarna och är överlag väldigt förtjust i barn, även om han är lite mer diskret än jag.

Eftersom jag har fyra syskon och Kim två så vill vi båda försöka få flera barn. Just nu längtar jag efter att få ägna fritiden åt något vettigt (läs barn). Att få pyssla om och växa med en annan liten person och uppleva föräldraskap.

Sedan kommer det bli ett pusslande för att få ihop vardagen med bäbis och jobb eftersom jag är egen företagare som inte kan eller vill vara 100% mammaledig i ett helt år.

Har pratat en del med vänner som Frida och Anja som nu pusslar ihop bäbisar och företagande. Det är stärkande att se att det går. Jag och Kim får hjälpas åt och han ska såklart även vara pappaledig.

I höstas skrev jag ett inlägg (klicka här om ni vill läsa) om min rädsla för hur jag som vart sjuk i utmattningsdepression ska klara av allt som bäbistid och småbarnsår innebär. Ni gav så otroligt många kloka tankar och erfarenheter som hjälpte massor.

Den rädslan har lugnat sig en del och nu tänker jag att det får lösa sig. Så länge jag fortsätter vara medveten om mina begränsningar, lyssnar på min kropp och vågar be om hjälp så kommer vi att greja det tillsammans.

Sedan har jag stor respekt för att man inte kan ta en graviditet och ett friskt barn för givet. Förhoppningsvis så kommer vi att kunna bli gravida när vi väl börjar försöka. Skulle det inte gå så får vi hantera det då.

sofia sjöström barn

,. två av mina många favoritbarn: Kims systerdöttrar!

 

  • 1
  • 2