VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.

 

FRÅGESTUNDEN, DEL TVÅ.

Undrar vad ni åt för mat i din familj när du växte upp? Var dina föräldrar extremnyttiga? Åt ni någon snabbmat över huvudtaget?

Vi åt vanlig klassisk husmanskost.

Allt från korvstroganoff, biffar och köttfärssås till rödspätta och stuvade makaroner.
Mycket gröt, smörgåsar och ”vanlig svensk mat” till vardags.

Ibland halvfabrikat men oftast hemlagat.
Mamma har alltid bakat mycket så när vi hade besök fikade vi på hennes kakor och bullar.

Varken mor eller far är förtjusta i chips, läsk eller pizza så det fanns aldrig hemma.
På helgerna åt vi ofta fläskfilégryta eller olika pajer.

Sallad har alltid vart en del av middagen och vi har alltid ätit upp våra rester dagen efter.
Vatten eller mjölk till varje måltid.

På lördagarna gick vi till en liten godisbutik och fick välja våra favoriter som vi sedan hade i en skål på soffbordet.

Det har alltid varit väldigt okomplicerat med mat vilket jag är otroligt tacksam för.
Vi har ätit allt och eftersom vi tränat så mycket har vi alltid sett maten som en naturlig och älskad del.

Att folk inte åt eller att det fanns något som hette ”banta” lärde jag mig först i tonåren då det aldrig funnits i vår familj.

Jag är helt enkelt uppvuxen med människor som älskar att äta!

Vem står du närmast i din familj? Hur många syskon har du? 

Jag står väldigt nära mina föräldrar, två yngre syskon och även mormor & morfar som är mina bonusföräldrar.
Jag har två syskon och två äldre halvsyskon.

,. med lillebror.

Svart eller vitt?
Latte eller vanlig kaffe?
Popcorn eller chips?
Utfall eller benböj?
Katt eller hund?
Fingervante eller tumvante?
Ketchup eller senap?
Köttbullar eller korv?

,. fortsättning följer.

.