TÄNK VAD LIVET ÄR COOLT

Letade efter inlägg till julens läsning (ett inlägg publiceras varje dag klockan 17.00) i bloggens arkiv och hittade det nedan. Om min rädsla för att inte kunna bli gravid. Och rädslan för hur jag skulle klara av en eventuell graviditet och tiden efteråt i och med att jag var så sjuk i utmattningsdepression.

Och nu sitter jag här, men min dotter som är två månader. Och jag mår bra! Jag mår bra. Jag är inte längre rädd. Min kropp har återhämtat sig väl efter graviditet och förlossning. Jag känner att jag hanterar det nya livet och allt vad det innebär med de förutsättningar som finns. Och bara det att min kropp har läkt så pass att den klarade av att bli gravid är fantastiskt.

Tacksamheten jag känner för detta är enorm.

Här är inlägget som jag skrev 6 oktober 2015, ganska exakt två år innan Edith föddes!

”Nu vill jag dela med mig av något som jag upptar mina tankar allt oftare. Det är en stor rädsla som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera ..

Det handlar om det faktum att jag har vart sjuk i utmattningsdepression, eller som jag brukar säga ”lever med utbrändheten i bakfickan” och det faktum att vi inom något år eller så vill börja försöka skaffa barn.

Kommer jag att kunna bli gravid? Hur kommer jag klara av den första tiden med brist på sömn? Hur kommer min före detta utmattade kropp hantera det faktum att småbarnsåren ofta innebär en hel del stress, fullt ös och brist på egen tid, återhämtning och kvalitativ sömn?

Kommer jag ligga mer i riskzonen för en förlossningsdepression för att jag har haft en depression tidigare?

Gaah …

Visst att jag idag mår bra och lever ett ”vanligt” liv, men det betyder ju fortfarande att jag dagligen jobbar aktivt för att skapa balans, att jag vet mina begränsningar och måste pussla mer med min energi och återhämtning än en frisk person.

Det här är frågor som allt oftare gnager i bakhuvudet och såklart inte går att svara på innan det faktiskt inträffar, men jag kan inte låta bli att tänka på det här. Min största mardröm är att bli sjuk igen för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Blir helt darrig bara jag tänker på det.

Har ni några tankar om detta? Finns det någon som känner igen sig? Har erfarenheter eller ord att dela med er av?

Känner att jag behöver lufta detta och ni brukar vara så bra att bolla med. Kram!”

ptfia-gravid-2

Livet är bra coolt ändå.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

BEHOVET AV ATT PRATA

Jag vågar påstå att vi lever i en tid då många mår mer eller mindre dåligt. En del kämpar med psykisk ohälsa, andra upplever att livet är periodvis tungt och någon kanske har fokus överleva i sin vardag. Och mitt i allt det här så finns ett behov av att prata. Jag märker det hela tiden. Det behövs inte mycket för att någon ska bjuda på en hel livshistoria eller berätta de mest privata och jobbiga saker.

Jag vet inte hur många gånger som jag ställt den vanliga frågan ”hur mår du”, sett personen i ögonen och visat uppmärksamhet, vilket resulterat i att en hel utläggning om jobbiga och dränerande saker som pågår i personens liv. Trots att vi kanske inte känner varandra särskilt väl.

Och alla gångerna då jag träffat någon för första gången på en fest och pratat om något vardagligt för att sedan ställa en fråga om något jobbrelaterat och det visar sig att personen också är/har varit utmattad/utbränd/deprimerad etc. och berättar hela sin historia.

Jag påstår inte att jag gör något magiskt som får folk att prata, jag frågar och lyssnar på svaret. Ställer en följdfråga och lyssnar igen. Det lilla som att faktiskt lyssna gör att man ibland får mer än vad man kanske räknat med. Och det säger mig att behovet av att prata är enormt.

ptfia

Har vi slutat pratat med varandra? Är det en bidragande orsak till att vi mår så dåligt – för att vi sällan får prata om hur vi faktiskt mår, känner eller hur livet påverkar oss?

 

JAG FICK SKRIVA FÖRORDET

Ibland finns det anledning att stanna upp och få känna sig lite extra stolt. När jag öppnade posten igår så hittade jag en sådan anledning. Charlie Eriksson som driver informationsprojektet Aldrig Ensam, som sprider kunskap och bryter tystnaden kring det tabubelagda ämnet psykisk ohälsa bland unga vuxna, har nu kommit ut med en bok – och jag fick äran att skriva förordet!

Det gör mig stolt av flera anledningar. Dels för att det är en viktig bok som tar upp psykisk ohälsa med både Charlies personliga erfarenheter och fakta. Och dels för att jag tänker på tonåringen i mig som drömde om att skriva men som aldrig kom iväg till någon utbildning inom området. Att som självlärd få skriva både egna böcker, i tidningar och nu förordet i någon annans bok gör mig så stolt och glad.

aldrig-ensam-charlie-eriksson-2

Tack Charlie för att jag fick skriva förordet till din bok – och tack för jobbet du gör med Aldrig Ensam!