NI VÄLJER ORDET: BALANS

Balans. Balans. Obalans.

Idag är det många som strävar efter balans. Och många som upplever att det är förbaskat svårt. Vad är det egentligen? Är balans att göra exakt lika mycket av precis allting? Eller är det att sträva efter att göra saker på ett mänskligt sätt?

För mig betyder nog balans att påminna sig själv om att det är okej att vara människa. Att prestera mindre. Att våga vila. Att ibland inte ryckas med. Att sträva efter att göra det jag tycker om/måste/ska/borde/vill/osv lagom mycket och lagom lite.

Balans.

Jag ser en tendens i att många säger sig ha balans, men att om en tittar lite närmare så är det kanske balans på ett par områden, men en klar obalans på några andra. Måste man ha balans på allt?

Jag är övertygad om att balans är något man måste jobba för – och att det är något vi behöver påminna oss själva om varje dag. Det är nog tyvärr inte så att bara för att man upplever balans en gång så har man ”fått den” och kan slappna av.

Just precis nu så upplever jag att jag har relativt god balans på flera områden i min vardag. Men jobbet är så ofantligt roligt så det tenderar att ta över lite om jag inte har tån på bromsen.

Och jag tror inte att vi måste mäta allt i exakta mått så noga, balans är kanske en upplevelse. En känsla.

Läs ett inlägg om när jag upplevde obalans Här!

pt-fia

Nu vill jag höra er resonera kring balans. Dela gärna med er av några tankar!

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

VECKANS LÄSARBERÄTTELSE

För två veckor sedan började vi med en ny följetongen här i bloggen, nämligen ”Veckans läsarberättelse”.

Det är alltså någon av er läsare som tar ordet och delar med er.
Vill du bidra med din berättelse?

Maila till [email protected] och märk mailet med ”Veckan läsarberättelse”.

______________________________________

Här är veckans läsarberättelse:

Det var en oktober kväll för ett år sedan, som jag inte kunde somna. Det var en märklig känsla i kroppen. Jag låg och stirrade i taket, vände och vred mig. Jag gick upp på toa. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud från mina föräldrars sovrum, så jag smyger dit. Dörren står på glänt och jag kikar in.

Mamma sitter upprätt i sängen och gråter och slår sig på bröstet. Pappa ligger och halv sover. Jag flyger in i rummet och försöker genast få reda vad som hänt. Jag får inget svar. Jag ser bara mer tårar från mammas kinder och hårdare slag mot hennes egna bröst. Jag blir orolig. Paniken i rummet stiger.

Jag vill bara veta varför min mamma är ledsen. Hon som aldrig gråter. Men mamma kan inte prata. Hon får inte fram ett ända ord, jag ser att hon försöker kommunicera med mig. Men inte ett enda ord får hon fram. Vad ska jag göra för att lösa det här? Jag har panik men håller lugnet.

Jag andas, och försöker få ut min chockade pappa genom rummet. Det är mitt i natten, jag är trött men adrenalinet håller igång mig. Bakom mammas panik, ser jag att ena halvan av hennes mungipa hänger. Ena hennes arm börjar sakta sluta slå och domnar av.

Jag börjar inse, men jag vill inte tro att det är sant. Det får inte vara sant, snälla, inte min mamma. Jag greppar telefonen, ringer 112. I telefonen svarar en kvinna, hon är lugn och frågar vad som hänt. Jag darrar, jag har precis insett, det tar länge innan jag får fram orden jag verkligen inte ville säga.

”Min mamma har nog fått en stroke” viskar jag till kvinnan i telefon med tårar som tränger i ögonvrån. Klockan tickar, det tar tid innan ambulansen kommer. Tio minuter, dom längsta minuterna i hela mitt liv. Jag står där tyst i rummet.

I mitt nattlinne kollade jag ut i mörkret på blåljusen. Dörrarna på ambulansen smälls igen, min mamma åker iväg. Det är mitt i natten och ingen av dom jag brukar ringa när något allvarligt händer är vaken. Alla sover, alla utom jag, inte kunde jag sova något mer den natten.

Vi håller varandras händer. Sist vi höll varandras händer, var det ombytta roller. Då var det jag som låg på sjukhuset, med ett svagt hjärta och näringsbrist. Men jag minns att mamma höll min hand och bad mig varje dag att aldrig ge upp.

Jag lovade henne det. Denna gång var det jag som greppade mammas hand och sa

”Mamma, nu är det din tur att lova mig att aldrig ge upp”.

Sagt och gjort. Idag är vi båda hela och återställda. Ett löfte är ett löfte. Vi båda gav aldrig upp kämpandet mellan liv och död.

Vi hade ju lovat varandra att aldrig ge upp.

en sommarkväll att minnas-39

Läs förra veckans Här!

 

NI BESTÄMMER ORDET

UPPDATERING: Kommentarsfunktionen hade av oklar anledning blivit avstängd till detta inlägg. Detta är nu åtgärdat, så det går bra att kommentera. och gör det gärna. Behöver er hjälp!

Den senaste tiden har inspirationen hittat tillbaka till mig. En stor anledning till det är att jag nu börjar få mer tid till att göra det jag faktiskt är bra på tack vare min koordinator Elin.

Det är som att jag har fått ett nytt jobb tack vare henne. Hon avlastar, styr upp saker, kommer med idéer och gör sitt jobb så bra att jag är helt överväldigad.

Och vad roligt det är att ha en lagkamrat efter 6 år som ensam!

Hur som helst. Jag och Elin har många idéer på hur vi vill förändra och förbättra och en detalj är att jag vill börja med några nya inslag i bloggen. Veckans läsarberättelse som jag berättade om förra veckan var ett, och nu kommer en till:

Jag vill införa en ny typ av inlägg här i bloggen – ni bestämmer ordet och jag skriver ett inlägg utifrån det.

Det kan vara stora ord som ”acceptans”, ”självbild” och ”tacksamhet” till något helt annat som ”sömn”, ”baksida” eller ”lösgodis”. Ni bestämmer, högt och lågt.

Det viktiga är att det är ett enda ord.

sofia ståhl

Så, hjälp mig med ord så skapar jag inlägg utifrån dem. Stort tack på förhand!

Foto av Erik.