BEHOVET AV ATT PRATA

Jag vågar påstå att vi lever i en tid då många mår mer eller mindre dåligt. En del kämpar med psykisk ohälsa, andra upplever att livet är periodvis tungt och någon kanske har fokus överleva i sin vardag. Och mitt i allt det här så finns ett behov av att prata. Jag märker det hela tiden. Det behövs inte mycket för att någon ska bjuda på en hel livshistoria eller berätta de mest privata och jobbiga saker.

Jag vet inte hur många gånger som jag ställt den vanliga frågan ”hur mår du”, sett personen i ögonen och visat uppmärksamhet, vilket resulterat i att en hel utläggning om jobbiga och dränerande saker som pågår i personens liv. Trots att vi kanske inte känner varandra särskilt väl.

Och alla gångerna då jag träffat någon för första gången på en fest och pratat om något vardagligt för att sedan ställa en fråga om något jobbrelaterat och det visar sig att personen också är/har varit utmattad/utbränd/deprimerad etc. och berättar hela sin historia.

Jag påstår inte att jag gör något magiskt som får folk att prata, jag frågar och lyssnar på svaret. Ställer en följdfråga och lyssnar igen. Det lilla som att faktiskt lyssna gör att man ibland får mer än vad man kanske räknat med. Och det säger mig att behovet av att prata är enormt.

ptfia

Har vi slutat pratat med varandra? Är det en bidragande orsak till att vi mår så dåligt – för att vi sällan får prata om hur vi faktiskt mår, känner eller hur livet påverkar oss?

 

SA DU LIVET?

Umgås, anpassa sig, ta över, hjälpa till, sova, sova för lite, sova mer, jobba, laga mer mat, diska, ta sig, förflytta sig, akta sig, ta hand om sig, jobba igen, lösa kriser, släcka bränder, fylla på energi, byta batterier, hantera stress, bli försenad, ändra planering, planera om, hantera, styra upp, styra ihop, se en vän, trösta, ligga och leva.

Ovanpå allt det här ska vi tycka om (ääälska) oss själva, hinna träna, äta, äta nyttigt, äta rätt och äta ekologiskt.

Vi ska hålla oss ifrån frestelser, träna mer, träna bättre och se ut som hälsa. Vi ska hinna duscha efter träningen, hämta barnen och servera mat, vara glada, snygga, strålande och allmänt fantastiska. Orka gå på möte, jobbträff, och vännens superfest. Hinna planera, drömma om framtiden, dagdrömma och uppfostra. Ha egentid, baka bröd och gå en promenad.

En vecka i de flestas liv bjuder på allt ovan. Och åtaganden, skoluppgifter, utmaningar, vardag, livspussel, hänsyn till andra, mat, äta mat, undvika mat, leva, andas, socialisera.

Inser vi hur fantastiska vi är? 

Var snäll mot dig själv den här veckan. Extra, extra snäll.

pt-fia-blogg

Puss!

 

ÅNGEST AV ATT TA DET LUGNT?

”Såå skönt att bara kunna ta det lugnt utan att känna ångest”

En läsare skrev den här kommentaren och den väckte många tankar. Jag är ju medveten om att ”ta det lugnt” inte är helt okej i vårt pressade samhälle. Alltid ska man göra något. Prestera. Göra mer. Men jag tolkar hennes kommentar som att hon alltid upplever ångest om hon tar det lugnt?

Är det så för er? 

Att ta det lugnt och vila, ge kroppen återhämtning eller helt enkelt ta en paus är numera förknippat med något dåligt – att vara lat … vilket är helt sjukt!

Man kan inte alltid vara på, göra och prestera dygnet runt. Vi är inte skapta för det och vi klarar det inte under en längre tid. Det gör att vi gå sönder. Som med allt annat i livet så behöver vi nedvarvning, tid att göra ingenting, stunder att bara finnas till och återhämtning för att ladda och orka.

Utan att ta det lugnt så blir det obalans.

tips på bra böcker-4

 

Låt oss prata om det här. Vad känner ni för att ta det lugnt? Känner ni att ni borde prestera mer än vad ni redan gör? Att det alltid finns något att fixa, att ni är lata om ni inte gör? Ger en kväll i soffan dåligt samvete?