LÄSARFRÅGAN

Emma:

Vilken historia och vad skönt att din syster mår bättre. Jag tänker ofta att du har så kloka tankar kring kost och hälsa och du hänvisar ofta till att du inte tror på dieter och att äta allt (men inte alltid), tror du att skulle resonera annorlunda om ni i familjen inte haft den här bakgrunden? Kram

Intressant fråga! Det är såklart jättesvårt att veta, men spontant så tror jag inte det. Linnea blev sjuk när jag var klar med skolan och skulle flytta hemifrån, jag var 19-20 och hade redan en etablerad matrutin. Tänket med att äta allt (eller det mesta) men inte alltid och att inte hålla på med dieter har alltid funnits hemma hos oss under hela uppväxten. Ingen av våra föräldrar har pratat om vikt, att man inte kan äta vissa saker eller bantat – i vart fall inte så att vi har märkt det.

Vi fikade ofta hemma eftersom mamma tycker om att baka och det var aldrig någon stor grej eller att någon skulle påpeka huruvida fika är nyttigt eller ej.

Vi är uppvuxna med husmanskost, träning, fika, utomhuslek, frukost, kvällsmat och att äta när man är hungrig. Kommentarer eller förbud kring maten har tack och lov inte funnits där. Det var först när jag kom upp i mellanstadiet eller högstadiet som jag lärde mig av vänner att det kunde petas i maten och att maten kunde bli ett problem – men det blev det tack och lov inte för mig.

Som Linnea skriver (och framförallt det hon inte skriver men som vi pratar mycket om) så var det inte maten i sig som var problemet eller orsaken. Det blev ännu ett tvång som kom när hon var i sjukdomen.

Läs syrrans berättelse om sin ätstörning här!

 

LÄSARFRÅGOR

Har du sett filmen Earthlings? (finns på YouTube) eller Cowspiracy och Forks Over Knives som finns på Netflix? Undrar bara hur du resonerar kring köttindustrin och djurens välmående samt miljön i och med ditt egna ätande?

Det senaste året har mitt köttintag minskat väldigt. Väljer nästan alltid vegetariskt ute, annars fisk. Hemma lagar vi mer och mer vegetariskt och när Kim ibland vill ha kött så tar jag fisk eller ost istället. Det som jag fortfarande äter ibland är främst ekologisk köttfärs som vi köper från mormor och morfar och ibland kyckling.

Jag älskar att äta vegetariskt och tycker det är enormt viktigt att vi alla tar ett större ansvar i detta, men jag kommer inte att sätta etiketten vegetarian på mig. Helt enkelt för att jag inte vill utesluta något eller sätta upp förbud.

kvällssol-3

Hej! Jag vill bara fråga vad du tycker är ”normal” träning? Hur många gånger i veckan och hur hårt? Är 5 ggr i veckan relativt hårt mer än vad som anses vara normalt? Tacksam för svar!

Det här är svårt för att det är så individuellt. Det finns inte ett rätt svar som passar alla. Generellt så vill jag uppmuntra att inte räkna antalet pass eller antalet minuter så mycket. Kommunicera med dig själv här. När mår du bra? När är du frisk, känner dig stark och skön? Är det att alltid träna tills du får blodsmak eller att varva passen med lågintensiv träning och rörelse i skogen?

Försök att strunta i vad alla andra gör och hitta det som du mår bra av. Och fråga dig själv ”varför” du gör det ena eller det andra. Vad är syftet.

stå på händer pt-fia

Hender det at du kjenner deg ensom? Hvordan takler du eventuelt det?

Jag kände mig ofta ensam i min sjukdom när jag var sjuk i utmattningsdepression. Dels för att jag inte alltid var ärlig med mitt sanna mående och orkade gå in på detaljer och dels för att alla inte kan förstå. Idag upplever jag inte ensamhet på samma sätt som då och det kanske har hjälpt att jag nu vågar vara mer transparent med hur jag faktiskt mår och inkluderar mina nära och kära mer.

utbrändhet

Har du något bra tips för att komma ur en ätstörning?

Sök hjälp. Prata med nära och kära. Berätta precis som du känner, tänker och var ärlig. Våga visa dig svag, för då är du som starkast. Få proffesionellt stöd av en vettig terapeut. Hitta kärnan till varför du hamnade där, vilka omständigheter var bidragande, handlar det om relationen till dig själv, yttre påverkan, självkänsla, kontroll, osv. Det är så lätt att bara fokusera på symtomen, jag tror att det även är viktigt att hitta kärnan. Och fråga dig själv om du innerst inne vill bli frisk. Det behöver komma från dig.

 

SVAR PÅ FRÅGESTUNDEN #5

01.

Hej Fia! Jag har tidigare haft en ätstörning och är väl lite kvar i tänket då jag är rädd för att äta vissa saker, tex vitt bröd, pasta och socker. Hur vet man vad som är en normal portion? Hur ska jag tänka för att sluta vara rädd för att gå upp i vikt?

Det här vågar jag inte svara på. Vill bara be dig att våga be om hjälp igen så du kan bli helt frisk och trygg i din relation till mat. Att känna sig rädd för att äta vissa livsmedel är inte att vara frisk. Det är ett varningstecken att ta på allvar. Om du fick hjälp tidigare, berätta för dem igen och be om hjälp. Eller berätta för någon du litar på så kan den personen hjälpa dig att få hjälp igen. Du förtjänar att må bra och vara frisk. Kram!

qoutes2-2

02.

Hej Fia! Tack för en fin och inspirerande blogg! Jag funderade på ifall du skulle kunna skriva om prestationsångest? Tips på hur man skall tackla det då det upplevs så gott som konstant? I mitt fall så behöver det inte vara ”rationell” rädsla, allt från att ha ett föredrag framför klassen, lämna in en skoltext, tala med främmande människor i sociala sammanhang med mera, innebär att paniken slår till flera veckor i förväg. Har alltid samma känsla att misslyckas och göra bort mig totalt. Skulle vara kul ifall du har några tips!

Den där förbaskade prestationsångesten. Det är fascinerande hur dränerande den kan vara. Jag har skrivit om prestationsångest HÄR och HÄR. Hoppas att det kan bidra! Och en annan påminnelse: En känsla är bara en känsla, inte fakta.

qoutes

03.

Jag har nyligen insjuknat i utmattningsdepression. Jag har läst dina tidigare blogginlägg om depression, tusen tack för alla tips! Jag vill gärna bli bättre på att säga nej eller avboka om jag märker att jag inte orkar. Men vad gör man om ens vänner inte förstår att man är trött och måste vila? Jag skulle ha träffat några vänner idag men var på tok för trött.

Jag grät hela morgonen för att jag insåg att jag inte orkar med allt jag vill. Några timmar senare fick jag panikångest, den andra attacken på två veckor. Motvilligt meddelade jag mina vänner att jag inte kunde komma. Det känns som om mina vänner inte förstår att jag verkligen är trött och inte menar något personligt. Jag skulle så gärna vilja vara social, men bara att gå till affären eller tvätta kläder känns som en utmaning…

Såhär är det: Om det finns människor i ditt liv som inte förstår eller är villiga att försöka förstå din sjukdom och situation så är det inte en vänskap som du behöver. Där du är nu behöver du människor som kan hjälpa dig, stötta och finnas. Du behöver lägga det mesta av din energi och fokus på att bli frisk. Det är det absolut viktigaste.

Vissa dagar kommer du säkert att tycka att det är skönt att träffa dina vänner för att få tänka på något annat och be dem berätta om sig själva, andra dagar kommer du att behöva ställa in med kort varsel eller få avbryta en träff för att du inte orkar mer. Det har ingenting med dem att göra, om de inte kan ta det så behöver du se er relation med nya ögon. Är det genuina vänner om de inte kan finnas för dig under den här perioden?

Att vara sjuk i utmattningsdepression innebär tyvärr att man inte kan vara samma härliga vän som förut, just nu. Som du säger så är ens energi oerhört begränsad och ibland obefintlig. Det kan betyda att relationerna kommer att vara obalanserade en tid, då dina närmaste får hjälpa dig, stötta och lyssna.

Om det är genuina relationer så kommer den andra parten att acceptera det med vetskapen om att du är sjuk och att du skulle göra samma sak för dem.

Läs gärna inläggen nedan där min sambo Kim berättar om just detta och hur han hanterade att vara nära mig som sjuk:

> Kim om att vara närstående till en utbränd, del 1.

> Kim om att vara närstående till en utbrönd, del 2.   

qoutes

04.

Jag går ofta runt och oroar mig över saker och ting. Det kan vara om så små saker som egentligen inte har någon betydelse men jag känner alltid det här ”tänk om” vilket är otroligt påfrestande. Hur lär jag mig egentligen att kontrollera mitt tankesätt? Jag får alltid höra att det bara är att ”tänka annorlunda” men hur börjar jag? 

Det är svårt att säga. Min spontana rekommendation är att prova terapi för att verkligen ge dig själv en chans att bryta det mönstret och bli tryggare i dig själv. Annars kanske du kan börja bryta ner dina tankar själv. Skriv ner vad du tänker kan hända (tänk om ….), skriv sedan ner värsta scenariot som du tror ska hända, skriv ner hur du kan hantera det om det inträffar och tillåt dig helt enkelt att ha en stund där du går igenom det du oroar dig och försöker att se på det på ett objektivt och konkret sätt.

Jag vill även be dig att söka information om GAD -Generaliserat ångestsyndrom. En vän till mig fick nyligen den diagnosen. Nu kan hon äntligen få rätt hjälp och hitta det som får henne att må bra.

qoutes

Läs mer om GAD:

> Ett test för GAD (enbart för att ge en indikation)

> Det här är GAD och det här kan man göra.