ORDBAJS 1746492

Nu har jag och Kim vart hemma tillsammans i en vecka. Jag hade romantiserat en hel del kring allt som vi skulle göra och hinna under de här dagarna – hur det gick? Mja. Det blev inte riktigt som mina fantasier, såklart.

Jag hann i vart fall rensa ut och städa badrumsskåpen, vi åt några frukostar på balkongen, såg ljuvliga solnedgångar, gick morgonpromenader, hängde på stranden en dag, gjorde en utflykt en annan och hel del annat mysigt. Men tiden gick också åt till att jag jobbade nästan en hel dag och lite till, Kim blev krasslig och dunderförkyld (och någon bacill letade sig till mig även om jag kom lindrigt undan) vilket gjorde oss båda trötta och småirriterade.

Den där listan jag gjort upp i huvudet med allt som skulle hinna fixas i lägenheten förblir orörd och jag är lite förföljd av en känsla att inte riktigt kunna slappna av och tänker mycket på framtiden.

Verkligheten alltså. Lika självklar och glimrande som den alltid är.

pt-fia-blogg

Första hjälpen mot när en har svårt att slappna av och komma till ro? Pilla med någon blomma. Vattna, dra loss torra blad och känna jorden mellan fingrarna.

Foto: Erik

ORDBAJS FRÅN SOMMARSTUGAN

Såhär några dagar in i semestern så börjar det kännas i kroppen. En trötthet och lunk smyger sig på och utan att det riktigt märks så slutar en att reflektera över tiden och vilken dag det är. Dagarna flyter på och vi gör inte så mycket – eller rättare sagt så gör vi ungefär det som vi alltid gör när vi är här i sommarstugan. Fikar, går morgonpromenaden, vilar i solen, spelar spel igen och igen, tränar, läser, umgås, spejar ut över sjön och ja, äter saker.

Jag vet inte om det är något ovanligt men jag bär på en hel hög med tankar som drabbar mig med jämna mellanrum.

Om livet som förälder. Om hur vi ska få ihop vår nya vardag med mitt jobb som aldrig går att stänga av och logga ut helt från. Om att orka fortsätta ta sig framåt i karriären. Om prestationsångest. Om hur jag vill vara som mamma. Om livet i stort och i smått. De senaste dagarna har jag sneglat mycket på mina duktiga kollegor i bloggbranschen och känt mig liten.

Får påminna mig om att det är semester, sommar och att det är meningen att jag mentalt ska checka ut från bloggbubblan. Och att det jag gör räcker. Men ibland snärjer sig en liten elak tanke fast och suger energi, tanken om att jag inte längre räcker till.

Att det som vart mitt jobb och trygghet så länge inte kommer att räcka längre. Att jag är passé. Jag försöker tala mig själv till rätta och förklara för den där elakingen att det inte är läge.

pt-fia-sofia-stahl-1-34

Nu behöver jag samla kraft och få pausa allt – även prestationsångesten och känslan av otillräcklighet.

 

VI MÅR SÅ JÄVLA DÅLIGT

Vi måste prata om det här nu. Varje dag, överallt, så möter jag personer som mår dåligt. Det är mina närmaste och det är främlingar. Det är en berättelse från någon av er som läser bloggen och det är någon som berättar sin sanning i sociala medier. Det är gymnasieungdomarna jag träffade för några veckor sedan. Det är mina bekanta och det var mig själv för bara några år sedan.

Vi har det bra ekonomiskt och socialt. Vi är trygga, har boende och lever en rimlig vardag. Vi har det bra i teorin. Och vi mår så fruktansvärt dåligt.

Jag och två vänner pratade om det här med 30 års kriser (eller livskriser) tidigare idag och konstaterade hur vanligt det är. Och det är ju inte så konstigt när vi lever som vi gör. Vi kör på, pressar, bokar in, stressar, gör det som förväntas, stänger av, plöjer, strävar efter att uppnå nya mål, upptäcka världen, bli perfekta, se perfekta ut och leva perfekt. Och så kör vi på lite till.

Och på allt detta kommer omgivningens förväntningar, samhällets normer och ramar som man ska passa in i. Vi slår knut på oss själva för att leva som robotar. Utan känslor, utan konflikter. Alltid i hjärnan och det logiska. Och gärna som alla andra, det blir bekvämast så.

Det är inte så konstigt att vi tillslut börjar ifrågasätta vår tillvaro. Vi reflekterar ju aldrig. I allt det ovan så finns det ingen plats för att känna in hur en mår, vad en själv vill och om det här beslutet jag tog då känns bra idag.

När ska vi få plats att ta hand om oss själva när vi är så upptagna med att försöka uppnå det som förväntas av oss. Hur kan så många människor få gå runt och må så fruktansvärt dåligt utan att det händer något. Det är ett problem som är så stort att det är svårt att ens veta vart man ska börja.

Jag kan tro att vi skulle komma en liten bit på väg om vi redan som barn fick lära oss integritet, att säga nej och att stå tryggt i sig själv. Och att vi här och nu får skapa en styrka i oss själva. Vi behöver inte räcka till för alla. Vi är mänskliga. Vi gör så gott vi kan. Det är inte meningen att vi ska leva ett ”perfekt” liv. Det viktigaste en kan göra är att ta sig tiden att fråga sig själv – hur vill jag leva och för vem?

Det kan vara en liten början.