DET ÄR VÄL BARA ATT AMMA

Som rubriken lyder: Det är väl bara att amma. Men det tog ett tag att komma på det. De första veckorna så var jag inte så aktiv eftersom jag fortfarande var slut efter blodförlusten osv., men vi kom ändå ut och käkade någon pizza, käkade lunch ute, var på Sickla Köpkvarter osv. Allt gick bra och jag kände mig rätt cool för det mesta.

Men jag gick lite som på nålar och ville helst hinna med det jag skulle utan att hon vaknade. Hon sov ju ungefär två-tre timmar så det var ju lugnt. Men varför tänkte jag så?

Utan att jag fattade det då så tänkte jag väl att det var smidigast att komma hem och kunna amma i lugn och ro, slippa massor med folk och få saker och ting klara medan hon sov. Men det blir ju inte hållbart i längden och en dag föll poletten ner. Det är ju bara att amma.

Det är ju bara att amma. Så lätt egentligen.

pt-fia-amning1

Sedan dess har vi ammat i frisörstolen, i ett viktigt möte, i ett annat möte (båda inkluderade även män), på tunnelbanan, på tvärbanan, på flera restauranger, på kontoret, på middagar, på Sephora när jag fick ögonbrynen fixade och i stolen samtidigt som jag gjorde synundersökning.

Häromdagen promenerade vi hem och stannade till i en galleria för en amningspaus innan vi fortsatte vägen hem. Och skulle det krisa så är det väl bara att plocka fram bröstet även utomhus fast det är kallt och blåser. Varför fattade jag inte det när vi promenerade hem förra veckan och hon vrålskrek och jag körde alla knep (utom just amningen pga. kallt, blåst, vill hem, mörkt osv). utan resultat. Tillslut somnade hon om men jag kände mig som världens sämsta mamma som tog med henne ut på promenad mitt i natten (sjutiden …) när det var kolsvart ute (pga. vinter) och regn.

Men vi tog oss ju hem, hon mår bra och jag har äntligen fattat. Det är ju bara att amma – även om det skulle råka vara svinkallt eller ute bland folk. Det var bara det.