Visar inlägg från "tankar-o-erfarenheter"

5 ÅR SEDAN JAG BLEV SJUKSKRIVEN

Då är den här. Den femte årsdagen för när jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Eller det är nog egentligen 21a som är rätt datum men jag brukar räkna från midsommar eftersom det var i anslutning till det. Det har alltså gått fem hela år sedan jag gick till läkaren och bröt ihop.

Fem år sedan jag var så trasig, skör och fel ute att det gjorde mig sjuk. Fem år sedan jag tillslut gick till läkaren efter att Kim sagt åt mig på skarpen. Fem år sedan läkaren sjuskrev mig med omedelbar verkan och förbjöd mig från fysisk och psykisk ansträngning. Fem år sedan jag var så inne i min egen misär att jag inte förstod att sjukskrivningen också innebar att jag faktiskt skulle stanna hemma från jobbet direkt efter läkarbesöket, boka av alla kunder och börja den långa resan mot ett friskt liv.

Jag minns att det var först efter ungefär 3 månader som jag började förstå och på riktigt acceptera att jag faktiskt var sjuk. Att det var en sjukdom och att jag inte kunde lura den eller mig själv längre. Och att det var först när jag på riktigt började acceptera mitt tillstånd som jag började gå ner mot botten och blev sjuk på riktigt.

Enda vägen upp är att först gå hela vägen ner. 

Första halvåret var fyllt av panik kring tiden. ”Nu har den här vidrig sjukdomen tagit fyra månader av mitt liv. Och sedan ”nu har det här äckliga tagit åtta månader av mitt liv”. Och sedan blev det 1 år, 2 år och 3 år innan jag på riktigt började känna att jag var på rätt väg.

Nu när det gått 5 år sedan jag blev sjukskriven så märker jag att det känns allt mer avlägset. DET KÄNNS AVLÄGSET. Jag är inte i det på samma sätt längre. Jag tänker inte direkt på utbrändheten när jag mår dåligt, har en stressig period eller är ledsen. Jag har inte samma intresse av att prata om det lika ofta och det händer till och med att jag hoppar över att berätta om det när någon berättar om sitt. För det är inte längre en så stor del av mig att det är ständigt närvarande.

Och kanske det viktigaste av allt – jag är inte längre rädd för att hamna där igen. Tidigare så var jag ständigt livrädd för att en dålig dag eller ovanligt tung trötthet betydde att jag var på väg utför igen. Så känner jag inte längre.

pt-fia

Jag känner mig trygg i att jag på riktigt har byggt om mitt liv efter det här och att jag i och med det som hände tvingades lära känna mig själv.

Jag tror inte att det på något sätt är omöjligt att jag skulle kunna hamna där igen, det är rimligtvis en enormt stor risk – men jag känner att avståndet till den risken ökar litegrann för varje dag som jag fortsätter att utgå från min dagsform, jobba med mig själv och påminna mig om min egen mänsklighet.

5 år. Ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle komma såhär långt.

 

FRÅGOR OM UTBRÄNDHETEN

Det kom en hel drös med frågor efter det här inlägget om min väg tillbaka från utmattningsdepression.
Här är äntligen svaren!

01. Om du skulle göra om din resa med facit i hand, hade du då kämpat lika hårt? Eller vilat mer i att tiden läker? Vad hade du gjort mer/mindre av?

Så intressant fråga! Med tanke på hur jag lever och mår idag så känner jag att det var värt allt och att jag hade gjort om det igen. När jag ser tillbaka så har jag svårt att förstå att jag inte bara gav upp, eller rättare sagt, hur jag kunde resa mig igen varje gång som jag faktiskt tillfälligt gav upp. Om jag hade väntat på att tiden skulle läka mina sår skulle jag inte ha kommit såhär långt i mitt mående idag, det är jag helt övertygad om. Min resa tillbaka till en frisk vardag har varit lång och innehållit stora mängder bakslag och stunder av hopplöshet, men att ge upp var aldrig ett alternativ på riktigt. Vad som än drabbar en i livet så behöver man tillslut försöka fortsätta ta sig framåt, vad är alternativet.

I mitt fall så behövde jag också förändra beteenden, stärka mina svagheter och dåliga självkänsla, lära mig att sätta gränser, bli tryggare i mig själv och göra många förändringar för att komma ur mitt destruktiva beteende. Det kräver mycket av en och är ett jobb i sig. Hade jag inte gjort det så hade jag sannolikt gått tillbaka till den banan som jag gjorde mig sjuk.

02. Efter hur lång tid började du jobba?

Jag var sjukskriven i ett år på olika nivåer vilket gjorde att jag kunde hålla igång framförallt bloggen. Var sjukskriven på 100% första 6 veckorna men efter det pendlade det mellan 75%-50%. Det var oerhört viktigt för mig att få fortsätta med något som kändes normalt och som jag kändes tryggt. Började arbetsträna (i egen regi i och med egen företagare) efter 1 1/2 år då jag hyrde en kontorsplats tre gånger i veckan. I början gick jag dit, var där i några timmar och låg däckad i sängen resten av dagen och dagen efter. Ibland var jag inte där alls och tillslut kunde jag successivt börja komma tillbaka till någon form av fungerande vardag.

03. Hade du svårt med många intryck, tex att va i en mataffär? Hur ”övade” du isf på att klara det?

Verkligen! Det var vidrigt. Jag är fortfarande ljudkänslig och sänker alltid ljud som står på. Blir lätt störd av ljud och kan t.ex. inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver det här inlägget. Mitt stora problem var att jag aldrig ville vara i tystnad, så först behövde jag bli trygg i tystnaden. Sedan hade jag en del knep för att klara av vardagliga saker. Valde bort rusningen i tunnelbanan och cyklade istället, övade på att gå till affären mitt på dagen när det var som lugnast, undvek stökiga miljöer, undvek att träffa för många människor samtidigt, gjorde en sak i taget (som att stänga av podcasten i öronen när jag skulle handla eller bara prata i telefon och inte samtidigt göra andra saker)

veckans utmaning sluta multitaska-2

04. Vad gjorde att dina armbågar blev skadade?

Ett PT-pass som var inspirerat av crossfit (med hundratals repetitioner) och som min kropp helt enkelt inte klarade av.

05. Du nämner att kosttillskott hjälpte dig mycket. Kan förstå att du inte nämner vad för att det kan anses individuellt men det hade varit väldigt intressant att veta vad som hjälpt dig?

Precis, vill inte påverka någon eftersom det är så oerhört olika. Är man utmattad så kan det vara värt att fundera på om något tillskott kan hjälpa eftersom man kanske har svårt att få i sig det man behöver och att kroppen kan ha svårt att ta vara på det den får. Min upplevelse är att min kropp behövde hjälp av några olika tillskott i olika perioder av återhämtningsperioden.

06. Tack för ett bra inlägg! Själv har jag varit sjuk i tre år och får inte igång träningen, har till och med svårt att ta dagliga promenader, tycker själv att jag är så stark i dag att jag borde kunna komma igång, men viljan finns inte… även om jag tänker på det flera gånger i veckan… Skulle behöva draghjälp.

Fundera över vad det är som få dig att inte vilja. Du skriver att du borde komma igång men att du inte vill. Det r oerhört svårt att motivera sig till något man inte vill eller har lust till. Kan du hitta motivation till någon form av rörelse eller aktivitet? Kanske till något som inte är att ”gå och träna” utan något som du gillar och bonusen är att du rör på dig? Vad vinner du på att träna och röra på dig? Prova att göra något litet och reflektera över vad det gör med ditt mående. Kanske kan den superkorta promenaden ändå göra att du känner dig lite piggare för stunden och får frisk luft i lungorna – och då blir värt det?

SYRRAN DELAR MED SIG AV SIN HEMLIGHET

Ända sedan jag började blogga om träning, hälsa och mat för 7 1/2 år sedan så har jag fått frågor om ätstörningar. Först kom det anklagelser om att jag skulle ha det i smyg, eller att jag skulle haft det tidigare, och med tiden övergick frågorna till hur jag kunnat klara mig från att själv bli sjuk när jag jobbar med hälsa, upplever press och får kommentarer om kropp och utseende.

Jag har svarat svävande om att det kanske beror på att jag verkligen försöker vara en sund motpol eller att tack vare mitt jobb så får jag hela tiden lära mig mer om balans och hur man kan bygga en sund livsstil. Typ.

Det riktiga svaret är att jag har levt med en ätstörning så nära inpå. Det har satt någon typ av försvar eller intensivt arbete mot allt det där. Jag mixtrar aldrig med maten. Jag är uppmärksam på mina egna tankar, väljer bort sådant som inte känns sunt och är så oerhört noga med att ta hand om det där friska, för jag och familjen såg på när det sjuka tog över vår syster och dotter.

Under alla dessa år så har det var omöjligt att svara ärligt kring det här. Linnea har inte velat att någon ska veta. Hon har inte velat att människor ska se på henne utifrån sjukdomen och hon har velat glömma. Nu har kommit till en punkt då hon är redo att berätta sin historia och förhoppningsvis så kan det hjälpa andra.

Hon skriver verkligen öppet och ärligt och jag är så stolt över henne och att hon vågar ta det här steget. Älskade syster! ♥

pt-fiaIMG_2960

Läs nedan:

Linneas berättelse! ←

Börja med introduktionen som finns länkat högst upp i de senaste inläggen.