Visar inlägg från "tankar-o-erfarenheter"

NU VILL JAG TRÄNA FÖR ATT BLI SNYGGARE

Gud, rubriken på detta inlägg alltså. Men såhär: De senaste snart sex åren så har jag tränat med rehab i fokus. Det låter sjukt när jag skriver det såhär. När jag blev sjuk i utmattniningsdepression så var det först inte tal om någon träning alls eftersom jag inte tog mig ur sängen i början. Sedan blev ”träning” (rehab) typ att ta sig ur lägenheten och sitta på en bänk när hemma.

Efter ett år så anlitade jag en PT som skulle hjälpa mig att komma tillbaka. Rehab. På den vägen skadades mina armbågar svårt vilket betydde att de krävde allt fokus och återigen, rehab. De följande åren så blev fokus på att bygga och stärka både kroppen efter utbrändheten och att få tillbaka funktionsdugliga armbågar. En jädra massa rehab. 

Och nu har jag gått igenom en graviditet och förlossning. Fokus är alltså fortfarande rehab. Men så snart jag känner mig så pass återhämtad och läkt att jag kan börja träna med ett annat fokus än rehab, då vill jag träna för att bli snyggare. Ni som följer mig vet att det inte är där jag brukar lägga fokus, snarare tvärtom, men jag känner så starkt att nu efter nästan 6 års rehabträning så måste jag få testa det där med att träna för att bli snyggare.

traningsblogg-ptfia-2

Det skulle på något sätt få kännas befriande, som att jag är framme i mål. För jag tänker att om man kan träna för att bli snyggare så är kroppen hel och frisk och mår bra, då har man råd att hålla på med det där strösslet som att träna för att bli snyggare.

 

Gravidträna med PT-Fia Gravidträna med PT-Fia

NÄR VAR DET STOLT ÖVER DEN DU ÄR, SOM MÄNNISKA?

När såg du dig själv i ögonen senast? Om du tittar länge, avslöjar de hur du känner dig?
När var du kärleksfull mot dig själv sist?

När är du stolt över den du är, som människa?
Är du det eller är stoltheten förknippad med dina prestationer?

Hur mår du innerst inne?

IMG_2401

Några frågor som kan vara bra att reflektera över ibland.

 

5 ÅR SEDAN JAG BLEV SJUKSKRIVEN

Då är den här. Den femte årsdagen för när jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Eller det är nog egentligen 21a som är rätt datum men jag brukar räkna från midsommar eftersom det var i anslutning till det. Det har alltså gått fem hela år sedan jag gick till läkaren och bröt ihop.

Fem år sedan jag var så trasig, skör och fel ute att det gjorde mig sjuk. Fem år sedan jag tillslut gick till läkaren efter att Kim sagt åt mig på skarpen. Fem år sedan läkaren sjuskrev mig med omedelbar verkan och förbjöd mig från fysisk och psykisk ansträngning. Fem år sedan jag var så inne i min egen misär att jag inte förstod att sjukskrivningen också innebar att jag faktiskt skulle stanna hemma från jobbet direkt efter läkarbesöket, boka av alla kunder och börja den långa resan mot ett friskt liv.

Jag minns att det var först efter ungefär 3 månader som jag började förstå och på riktigt acceptera att jag faktiskt var sjuk. Att det var en sjukdom och att jag inte kunde lura den eller mig själv längre. Och att det var först när jag på riktigt började acceptera mitt tillstånd som jag började gå ner mot botten och blev sjuk på riktigt.

Enda vägen upp är att först gå hela vägen ner. 

Första halvåret var fyllt av panik kring tiden. ”Nu har den här vidrig sjukdomen tagit fyra månader av mitt liv. Och sedan ”nu har det här äckliga tagit åtta månader av mitt liv”. Och sedan blev det 1 år, 2 år och 3 år innan jag på riktigt började känna att jag var på rätt väg.

Nu när det gått 5 år sedan jag blev sjukskriven så märker jag att det känns allt mer avlägset. DET KÄNNS AVLÄGSET. Jag är inte i det på samma sätt längre. Jag tänker inte direkt på utbrändheten när jag mår dåligt, har en stressig period eller är ledsen. Jag har inte samma intresse av att prata om det lika ofta och det händer till och med att jag hoppar över att berätta om det när någon berättar om sitt. För det är inte längre en så stor del av mig att det är ständigt närvarande.

Och kanske det viktigaste av allt – jag är inte längre rädd för att hamna där igen. Tidigare så var jag ständigt livrädd för att en dålig dag eller ovanligt tung trötthet betydde att jag var på väg utför igen. Så känner jag inte längre.

pt-fia

Jag känner mig trygg i att jag på riktigt har byggt om mitt liv efter det här och att jag i och med det som hände tvingades lära känna mig själv.

Jag tror inte att det på något sätt är omöjligt att jag skulle kunna hamna där igen, det är rimligtvis en enormt stor risk – men jag känner att avståndet till den risken ökar litegrann för varje dag som jag fortsätter att utgå från min dagsform, jobba med mig själv och påminna mig om min egen mänsklighet.

5 år. Ärligt talat så trodde jag aldrig att jag skulle komma såhär långt.

 

  • 1
  • 2