Visar inlägg från "personlig-utveckling-2"

FORTSÄTTNING – OM KONFLIKTRÄDSLA

Jädrar så spännande det är att läsa era kommentarer på inlägget on konflikträdsla (läs här!). Det var så många intressanta tankar så vi fortsätter tråden lite till.

Ni var flera som påpekade att det inte behöver vara dåligt att bemöta en otrevlig person på ett trevligt sätt och att man kan ha i åtanke att personen som är otrevlig/beter sig illa kanske har ett bagage som gör att hen är otrevlig och att man inte vet vad hen har varit med om.

Absolut! Så är det ju verkligen. Och ibland kan man verkligen ha det i åtanke och visa hänsyn och låta det vara. Samtidigt så tänker jag att den som är otrevlig också måste ta ansvar för sitt eget beteende – även om den har haft det jobbigt, mår dåligt, har en tung dag etc. Är det verkligen okej att frånsäga sig allt ansvar för sitt dåliga beteende pga. det ovan nämnda?

Isåfall så kan ju alla börja bete sig illa, vara otrevliga etc och sluta anstränga sig, med hänvisningen att jag mår dåligt så jag får bete mig såhär?

En annan grej som jag vill förtydliga är jag inte är otrevlig tillbaka när någon är otrevlig (skulle ha använt ett annat ord där), utan att jag speglar personen och helt enkelt är mer rak, tydlig, tar bort det fluffiga och glada som annars hade varit där. Överlag så upplever jag att det är en bra grej att ha med sig – att spegla en persons beteende.

Fick också den här kommentaren:

”Om du verkligen har bestämt dig för att du vill säga ifrån mer, så kanske det hjälper att fundera över dina värderingar. Tycker du verkligen att det är bra att bita ifrån om någon kör över dig? Eller tycker du nånstans att det är lite fint att bli illa behandlad, att du är en mer god person då? Jag tänker att om man verkligen tycker man gör rätt, så är det inte så svårt att agera.”

Jag är inte säker på att jag tolkar det rätt, så utveckla gärna om jag har missförstått något, men som svar på funderingarna i kommentaren. Ja, jag tycker verkligen att det är bra och viktigt att bita ifrån och sätta gränser när någon kör över en. Det är något av det viktigaste vi kan göra, samtidigt som det är enormt svårt för många.

Jag har lärt mig att sätta gränser först i vuxen ålder och bristen på att kunna göra det tidigare har gett mycket ohälsa och dåligt mående.

Jag tycker inte att det på något sätt är fint att bli illa behandlad, eller att det skulle göra en till en bättre person? Förstår inte riktigt den kopplingen. Tänker snarare att bli illa behandlad, utsatt, kränkt osv anses vara svagt vårt samhälle. Att man ser ner på människor som ”inte klarar mer” eller som ”är lätta att köra över” (obs, generaliserar) – vilket såklart är fruktansvärt.

Hur resonerar ni kring detta? 

 

DET HÄR MED ATT VARA KONFLIKTRÄDD

Jag har alltid varit konflikträdd, vilket inneburit att jag lagt mycket energi på att undvika potentiella konflikter, låtit bli att ifrågasätta saker och inte alltid sagt vad jag tycker. Säkert ett ganska klassiskt beteende.

Det här har jag jobbat mycket på de senaste åren och jag upplever att det har blivit betydligt bättre.

Inte så att det är helt borta, det finns fortfarande några personer som jag helst undviker att ifrågasätta eller ge kritik till, men det har blivit så pass mycket bättre att jag i regel inte är konflikträdd, men att det finns några få undantag kvar.

Men något som stör mig enormt är att jag fortfarande kan låta en del komma undan med dåligt beteende. Jag tar fortfarande mycket ansvar för hur andra beter sig. Är någon otrevlig så blir jag extra trevlig tillbaka, som för att kompensera eller försöka få den otrevliga personen att bli trevligare?

Och jag vet inte hur många gånger jag genom åren bara acceptera och blivit ledsen när någon vart elak, nedlåtande, nedvärderande, otrevlig etc – istället för att säga ifrån, markera, fråga vad fan hen håller på med eller ens funderat på om det personen sagt är okej/relevant/fakta/något att ta till sig.

pt-fia

Det här stör mig något enormt och jag försöker verkligen att ändra beteendet här. Nu speglar jag personen istället. Har någon en otrevlig ton i ett sms/telefon/mail, så svarar jag med samma ton istället för att vara så jädra trevlig och glad tillbaka. När någon säger något otrevligt, beter sig illa så övar jag på att fråga ”hur menar du nu?”.

Och är det något som gör mig arg så är det just när folk beter sig illa och kommer undan med det – och det är ju precis det jag gör när jag inte markerar, ifrågasätter eller säger ifrån.

Är ni konflikträdda? Hur hanterar ni dåligt beteende? Sitter ni inne på några tips eller har någon strategi som hjälpt er – dela gärna med er!

 

ATT PRATA OM KÄNSLOR – DET SVÅRASTE SOM FINNS?

Jag var på en ljuvligt bröllop i helgen. Förutom alla intryck, all kärlek och allt annat fint som bröllop innebär så var det en sak som fastnade hos mig. I en av pauserna mellan alla tal så kom en moster/faster fram och utbrast ”det är så fint, det här med att de vågar prata om känslor, och att de berättar om när de mått dåligt och tar med det i talet. Det är så modigt! Det gjorde inte vi i vår generation när vi gifte oss, vi pratar ju aldrig om känslor”.

Och det är ju precis så. Vi pratar helst inte om känslor. Oavsett vilken generation man tillhör så är ju känslor och känsliga saker sådant som lätt sopas under mattan. Vi lär oss tidigt att gaska upp oss när vi gråter, att borsta av knäna när vi ramlar och att inte ställa obekväma frågor. Vi pratar gärna – så gärna – om trevliga, glada, lättsamma och vardagliga saker – men sällan det som blir jobbigt eller känsligt.

Jag vet inte hur många gånger mina närmaste har sagt ”nu pratar vi om något roligare” när jag envisats med att fråga om det där jobbiga som pågår i livet.

Som jag och Anna har pratat om i vår podcast Omänskligt så många gånger – nästan alla av oss behöver bli bättre på att våga ställa den där extra frågan, våga prata om det där som är obekvämt och att lyssna på svaren vi får.

Release_Ptfia-44

Min upplevelse är att många tycker det är jobbigt att prata om känslor innan man faktiskt gör det, men att det blir en enorm lättnad (som nästan känns fysiskt) när man väl får beröra det där som tynger en. Det är ju befriande att få lätta sitt hjärta. Det är ljuvligt att ha pratat ut, hittat en lösning på en konflikt eller fått berätta hur man egentligen känner innerst inne.

Vi måste bara våga göra det lite oftare. Öva helt enkelt.