Visar inlägg från "om-stress"

TILL DIG SOM ÄR UTMATTAD ELLER KÄNNER NÅGON SOM ÄR DET

Tyvärr är det allt fler av er läsare som beskriver att ni är utmattade, blir sjukrivna och kämpar mot ångest, utmattning och utbrändhet. Många mailar med frågor, ber om tips och söker tröst. För att försöka göra något vill jag publicera detta inlägg igen.

Sprid det vidare till den som behöver det. Utbrändhet är svårt. Och ni som är utomstående behöver inte förstå, bara försöka finnas där – och visa respekt. 

”Att vara sjukskriven är enormt skrämmande i början. Det är ensamt, ångestladdat och vidrigt på alla sätt, speciellt när det handlar om psykisk ohälsa. Det första steget mot att bli bättre är nog alltid att inse att du är sjuk. På riktigt.

Jag vet inte hur många gånger de första 3 månaderna jag berättade för folk att jag är sjuk, utbränd, utan att ha en aning om att jag faktiskt var det. Det var mest som ett försvar till varför jag inte var lika pigg som tidigare.

Det var först i min 4e månad som sjukskrivning som jag började förstå, ta in och slutligen acceptera att jag var sjuk, på riktigt. Först då kunde jag slappna av i det och börja bli snäll mot mig själv.

Jag kan skriva en hel bok om det där första året, om min upplevelse av att vara sjuk i utmattningsdepression och hur jag egentligen har hanterat det men för att sålla så listar jag några punkter som betytt mycket för mig.

fia4

Hoppas dessa punkter kan hjälpa någon under någon period i sin sjukdom:

– Gå ut. Det är bra att vara inne, ensam och möta allt det jobbiga men tillslut sätter sig ångesten i väggarna. Försök att få ut dig i vart fall en gång om dagen för att hämta ny luft i lungorna och få andas. Det hjälper på så många sätt och jag kan inte nog säga det. Gå ut. Sätt dig i skogen, vila på en bänk, gå runt huset, ställ dig på balkongen eller bara ligg i gräset. Huvudsaken är att du kommer utomhus en liten stund varje dag.

– Skriv av dig. Att prata med nära och kära är självskrivet och väldigt väldigt bra, men glöm inte att skriva av dig. Öppna ett block, datorn eller skaffa dagbok. Att tömma huvudet på tankar och känslor kan hjälpa dig att reda ut paniken som trasslar till tankarna. Fundera inte på formuleringar och att stava rätt – Bara töm huvudet och skriv utan att läsa det du skrivit förens efteråt.

– Lyssna på din magkänsla. Har du bokat in något och kroppen skriker nej? Försök att lyssna på din inre röst. Tvinga dig inte iväg på saker, våga säga nej, ångra dig och låta dagsformen bestämma. Du kommer ha helt olika energinivåer från dag till dag, lyssna på dem.

fiausa

– Ät/drick regelbundet. Att tappa matlust, energi, smak och matglädje hör ofta till en utbrändhet och depression, men det är så viktigt att du får i dig näring och mat. Dela upp det i mindre mål och det är alltid bättre att äta något (vad som helst) än att inte äta alls. Jag har haft perioder då lukten och tanken på lagad mat gett mig illamående vilket resulterat i återkommande filmiddagar. Hellre det än inget alls. Drick vatten, smoothies, juice eller mjölk. Det viktigaste är att du inte slutar äta och dricka.

– Våga vara öppen. Försök att våga visa när du är arg. Gråt högt när du är ledsen, ring en vän när livet känns piss, berätta för dina föräldrar och låt din omgivning ta hand om dig. Våga vara precis som du är, i alla olika känslor och stadier. Säg att du inte orkar diska och tvätta. Be dem massera dina axlar när de är trasiga. Be dem ta ut dig på en promenad, läsa för dig, bädda ner dig på kvällen eller det du behöver. Det är helt okej (och viktigt!) att bli omhändertagen och det är så viktigt att släppa fram dem som vill ta hand om och hjälpa dig, även om det ibland känns läskigt.

– Minimera stress och måsten. Min man fick rodda nästan allt för mig under mina dåliga perioder. Han tvättade, städade, handlade, svarade på mail, lyfte mig ur sängen, masserade, ringde hem, bokade av grejer, kastade sig hem, lyssnade, tröstade, matade och diskade. Det är jobbigt för alla iblandade men det viktigaste är att du får hjälp och minimerar allt som anstränger. Du hade gjort samma sak för den som gör det för dig.

pt-fia-11

– Låt det ta tid.
 En depression och en utbrändhet tar tid – och måste få ta tid. Har du fallit dit på riktigt så krävs det omstrukturering av vardagen, enorma mängder vila och sömn, terapi-timmar och djupa svackor. Det kommer vara ett steg fram och fyra bak i början och det är en del av processen. Det behövs för att du ska ta dig ur detta och lära dig dig inför framtiden. Låt det ta tid.

Jag var sjukskriven i ett år på 75-25% och gick fram och tillbaka i mående, energi och tillfrisknande under de första tre-fyra åren. När det hade gått 1 1/2 år skrev jag såhär: Jag är fortfarande inte frisk trots att det nu är 1 1/2 år sedan jag blev sjuk. Jag mår bättre, betydligt bättre än på länge och klarar av att jobba på en rätt bra nivå men det betyder inte att jag är frisk. Jag har fortfarande djupa svackor ibland tvivel. Ha inte bråttom med att bli frisk, lär känna dig själv och ditt nya jag istället.

Läs mer om det här i kategorin ”utbrändheten” som finns i fliken här ovan till vänster. Var rädd om dig! ♥

 

VILL DU VERKLIGEN DETTA?

Såhär i slutet av sommaren så kommer en del tankar på förändring. Även om livet är snällt så tenderar vi att hitta saker som vi vill förbättra. Vår hälsa och vårt mående är en sådan sak som ofta ligger högt i prioritetsordningen efter lediga veckor. Och är det en sak som kan verka som en bagatell men som gör underverk för vårt välmående så är det det här med att planera smart.

Planera smart? Ja!

Jag vet inte vad det är som gör att vi så ofta tackar ja till saker utan att först känna efter och stämma av med både oss själva och vår planering. För visst gör vi det – tackar ja per automatik? Har vi inget annat bokat så ”måste” vi ju tacka ja, för vad kan man annars skylla på? Och hur många gånger har vi inte ångrat oss i efterhand. Bitit ihop och önskat att vi planerat annorlunda (läs: vågat tacka nej).

Ge dig själv en liten utmaning framöver:

Ta för vana att ta emot en förfrågan med lite is i magen. Låt den landa. Se efter hur det fungerar rent praktiskt och känn in hur du känner för det. Sedan lämnar du besked. Utgå från dig och dina förutsättningar. Säg inte ”ja” per automatik när du får en inbjudan, vare sig det är på jobbet eller privat – hur jädra roligt/bra/nyttigt/snällt/etc det än verkar. Öva på att ta emot inbjudan, låta den landa och sedan återkomma. Då ger du dig själv möjligheten att kunna planera smart och inte ta på dig för mycket.

pt-fia

Och en grej till! Din planering som var super för tre veckor sedan kanske inte är så bra just precis den dagen det ska ske. Våga boka om eller boka av när det krävs. Öva.

 

INTENSIV PERIOD = STRESS?

Jag vill prata om det här med stress. Detta förbannade ord som betyder så mycket och används så lättvindigt. Idag är ”alla” stressade. Det är nästan som att man ska svara att man är stressad när någon frågar hur det är, för att om du är stressad så är du upptagen och om du är upptagen så är du åtråvärd.

Jag tänker på det här med att ha mycket att göra eller att ha en intensiv period, är detsamma som att vara stressad?

Jag fick det kastat på mig häromdagen när jag skrev i ett mail att jag var uppe i en intensiv period på jobbet. Direkt så antog personen att jag var sönderstressad och ”stackars dig” som stressar så mycket. Av någon anledning så blev jag oerhört provocerad av detta. Främst för att jag inte på något sätt upplever att jag är stressad trots den intensiva perioden.

Varför måste en intensiv period betyda att man är stressad?

Jag upplever att jag sällan blir stressad efter min utbrändhet. Missförstå mig rätt, det finns givetvis många tillfällen då jag kan bli stressad, har lite för mycket att göra och inte riktigt får ihop det. Saker skiter sig och dagarna är ibland extra intensiva. Men jag känner mig inte stressad som jag gjorde innan jag blev sjuk.

Idag tar jag det på ett annat sätt än innan. Jag uttrycker inte att jag är stressad och försöker att välja vart jag lägger fokus. Istället för att börja säga eller berätta hur stressad jag är, hur mycket det är att göra och hur jobbigt det är så blir jag fokuserad på att beta av det som ska göras, prioritera om, välja bort det som inte är viktigast och påminna mig själv om att det bästa jag kan göra är just detta.

Om jag istället börjar fokusera på att ”mycket att göra” automatiskt innebär att vara stressad så kommer jag också att känna mig stressad, må sämre och till slut att tappa kontrollen. Att tala om för sig själv och alla andra hur stressad man är gör ju att man till slut känner sig precis så.

stress

Tankar om detta?