Visar inlägg från "om-angest"

TILL DIG SOM ÄR UTMATTAD ELLER KÄNNER NÅGON SOM ÄR DET

Tyvärr är det allt fler av er läsare som beskriver att ni är utmattade, blir sjukrivna och kämpar mot ångest, utmattning och utbrändhet. Många mailar med frågor, ber om tips och söker tröst. För att försöka göra något vill jag publicera detta inlägg igen.

Sprid det vidare till den som behöver det. Utbrändhet är svårt. Och ni som är utomstående behöver inte förstå, bara försöka finnas där – och visa respekt. 

”Att vara sjukskriven är enormt skrämmande i början. Det är ensamt, ångestladdat och vidrigt på alla sätt, speciellt när det handlar om psykisk ohälsa. Det första steget mot att bli bättre är nog alltid att inse att du är sjuk. På riktigt.

Jag vet inte hur många gånger de första 3 månaderna jag berättade för folk att jag är sjuk, utbränd, utan att ha en aning om att jag faktiskt var det. Det var mest som ett försvar till varför jag inte var lika pigg som tidigare.

Det var först i min 4e månad som sjukskrivning som jag började förstå, ta in och slutligen acceptera att jag var sjuk, på riktigt. Först då kunde jag slappna av i det och börja bli snäll mot mig själv.

Jag kan skriva en hel bok om det där första året, om min upplevelse av att vara sjuk i utmattningsdepression och hur jag egentligen har hanterat det men för att sålla så listar jag några punkter som betytt mycket för mig.

fia4

Hoppas dessa punkter kan hjälpa någon under någon period i sin sjukdom:

– Gå ut. Det är bra att vara inne, ensam och möta allt det jobbiga men tillslut sätter sig ångesten i väggarna. Försök att få ut dig i vart fall en gång om dagen för att hämta ny luft i lungorna och få andas. Det hjälper på så många sätt och jag kan inte nog säga det. Gå ut. Sätt dig i skogen, vila på en bänk, gå runt huset, ställ dig på balkongen eller bara ligg i gräset. Huvudsaken är att du kommer utomhus en liten stund varje dag.

– Skriv av dig. Att prata med nära och kära är självskrivet och väldigt väldigt bra, men glöm inte att skriva av dig. Öppna ett block, datorn eller skaffa dagbok. Att tömma huvudet på tankar och känslor kan hjälpa dig att reda ut paniken som trasslar till tankarna. Fundera inte på formuleringar och att stava rätt – Bara töm huvudet och skriv utan att läsa det du skrivit förens efteråt.

– Lyssna på din magkänsla. Har du bokat in något och kroppen skriker nej? Försök att lyssna på din inre röst. Tvinga dig inte iväg på saker, våga säga nej, ångra dig och låta dagsformen bestämma. Du kommer ha helt olika energinivåer från dag till dag, lyssna på dem.

fiausa

– Ät/drick regelbundet. Att tappa matlust, energi, smak och matglädje hör ofta till en utbrändhet och depression, men det är så viktigt att du får i dig näring och mat. Dela upp det i mindre mål och det är alltid bättre att äta något (vad som helst) än att inte äta alls. Jag har haft perioder då lukten och tanken på lagad mat gett mig illamående vilket resulterat i återkommande filmiddagar. Hellre det än inget alls. Drick vatten, smoothies, juice eller mjölk. Det viktigaste är att du inte slutar äta och dricka.

– Våga vara öppen. Försök att våga visa när du är arg. Gråt högt när du är ledsen, ring en vän när livet känns piss, berätta för dina föräldrar och låt din omgivning ta hand om dig. Våga vara precis som du är, i alla olika känslor och stadier. Säg att du inte orkar diska och tvätta. Be dem massera dina axlar när de är trasiga. Be dem ta ut dig på en promenad, läsa för dig, bädda ner dig på kvällen eller det du behöver. Det är helt okej (och viktigt!) att bli omhändertagen och det är så viktigt att släppa fram dem som vill ta hand om och hjälpa dig, även om det ibland känns läskigt.

– Minimera stress och måsten. Min man fick rodda nästan allt för mig under mina dåliga perioder. Han tvättade, städade, handlade, svarade på mail, lyfte mig ur sängen, masserade, ringde hem, bokade av grejer, kastade sig hem, lyssnade, tröstade, matade och diskade. Det är jobbigt för alla iblandade men det viktigaste är att du får hjälp och minimerar allt som anstränger. Du hade gjort samma sak för den som gör det för dig.

pt-fia-11

– Låt det ta tid.
 En depression och en utbrändhet tar tid – och måste få ta tid. Har du fallit dit på riktigt så krävs det omstrukturering av vardagen, enorma mängder vila och sömn, terapi-timmar och djupa svackor. Det kommer vara ett steg fram och fyra bak i början och det är en del av processen. Det behövs för att du ska ta dig ur detta och lära dig dig inför framtiden. Låt det ta tid.

Jag var sjukskriven i ett år på 75-25% och gick fram och tillbaka i mående, energi och tillfrisknande under de första tre-fyra åren. När det hade gått 1 1/2 år skrev jag såhär: Jag är fortfarande inte frisk trots att det nu är 1 1/2 år sedan jag blev sjuk. Jag mår bättre, betydligt bättre än på länge och klarar av att jobba på en rätt bra nivå men det betyder inte att jag är frisk. Jag har fortfarande djupa svackor ibland tvivel. Ha inte bråttom med att bli frisk, lär känna dig själv och ditt nya jag istället.

Läs mer om det här i kategorin ”utbrändheten” som finns i fliken här ovan till vänster. Var rädd om dig! ♥

 

ORDBAJS FRÅN SOMMARSTUGAN

Såhär några dagar in i semestern så börjar det kännas i kroppen. En trötthet och lunk smyger sig på och utan att det riktigt märks så slutar en att reflektera över tiden och vilken dag det är. Dagarna flyter på och vi gör inte så mycket – eller rättare sagt så gör vi ungefär det som vi alltid gör när vi är här i sommarstugan. Fikar, går morgonpromenaden, vilar i solen, spelar spel igen och igen, tränar, läser, umgås, spejar ut över sjön och ja, äter saker.

Jag vet inte om det är något ovanligt men jag bär på en hel hög med tankar som drabbar mig med jämna mellanrum.

Om livet som förälder. Om hur vi ska få ihop vår nya vardag med mitt jobb som aldrig går att stänga av och logga ut helt från. Om att orka fortsätta ta sig framåt i karriären. Om prestationsångest. Om hur jag vill vara som mamma. Om livet i stort och i smått. De senaste dagarna har jag sneglat mycket på mina duktiga kollegor i bloggbranschen och känt mig liten.

Får påminna mig om att det är semester, sommar och att det är meningen att jag mentalt ska checka ut från bloggbubblan. Och att det jag gör räcker. Men ibland snärjer sig en liten elak tanke fast och suger energi, tanken om att jag inte längre räcker till.

Att det som vart mitt jobb och trygghet så länge inte kommer att räcka längre. Att jag är passé. Jag försöker tala mig själv till rätta och förklara för den där elakingen att det inte är läge.

pt-fia-sofia-stahl-1-34

Nu behöver jag samla kraft och få pausa allt – även prestationsångesten och känslan av otillräcklighet.

 

DEN DÄR FÖRBANNADE ÅNGESTEN

När klockan ringde klockan 6 imorse så var jag pigg och redo att kliva upp. Ändå gjorde jag inte det. Kims varma rygg lockade mer, så jag låg kvar och somnade om. Hade glömt att ställa om ett alarm så det ringde efter en stund igen och jag somnade om, igen. Det blev som någon typ av utdragen snooze – min värsta start på en dag.

När det väl var dags att kliva ur sängen så var den där pigga känslan som bortblåst och jag dröjde mig kvar i sängen en stund till. Hade svårt att vakna. Sedan följde en sådan där morgon som ofta (läs: i princip alltid) är starten på ångest. Det är som att jag fastnar och inte kommer vidare. Fastnar framför spegeln och blir fulare för varje sekund jag står kvar. Och då går det inte att gå vidare för då känns allt fel. Kläderna byts, håret känns fel, är inte ansiktet väldigt svullet? Och hur trött kan man egentligen se ut. Helvete. Kläderna byts igen.

Jag fastnar med frukosten som inte smakar något. Scrollar på telefonen utan att se. Dröjer. Fastnar. Blir kvar. 

Försöker packa väskan, glömmer något, packar om, kommer på något nytt och fastnar. Glömmer cykelhjälmen, går tillbaka. Får med mig de illaluktande soppåsarna som stått innanför dörren i två dagar och blir kladdig om fingrarna. Svär och undviker att möta blicken i hissen. Dumpar soporna och helst mig själv i sopnedkastet och fortsätter ner i garaget där cykeln väntar.

Idag har den sällskap av tre mopeder som parkerats så fint att de blockerar alla cyklar och jag blir förbannad. Svär och irriterar mig på folk som bara tänker på sig själva och ”ME ME ME” hela jävla tiden. ”Det passar mig att parkera mopeden lite slavrigt här så det blir bra för mig”. Om någon behöver sin cykel imorgon? Deras problem.

Blir så frustrerad att jag knappt kan börja agera. Försöker löjligt nog lyfta bort moppen som blockerar min cykel tills jag inser att den är förbaskat tung, låst och jag är gravid och bör inte lyfta så tunga föremål. Dålig kombination.

Så händer det, som en dålig version av en scen ur SKAM. En dörr öppnas och moppekillarna kommer! En har ironiskt nog bar överkropp och hår som sticker fram under kepsen. Det är nästan som att de glider fram i slow motion sådär som SKAM-William alltid gör. Nonchalanta, obrydda och ägare av världen och garaget vi står i. Två 15 åriga pojkar som inte ser faran i den förbannade ångestfyllda gravida kvinnan.

Jag attackerar direkt de närmar sig och säger något om att det ju var oerhört smart att placera sin moppe just där och tänk till nästa gång osv. OSV. och plötsligt är jag gammal. Jag ser ju hur jag uppfattas i deras ögon. De ignorerar mig, är fortsatt tysta, undviker ögonkontakt och den ena glider upp på mopeden och drar iväg medan den andra släntrar tillbaka till dörren de kom ifrån, troligtvis för att äta en svettig ostmacka i sin bara överkropp och njuta av det där sommarlovet.

Min morgon fortsätter och känslan av ångest, trötthet, fulhet och att det mesta i mig är fel består. Och jag tänker inte ens försöka ändra på nuläget, kanske går det över. Eller så gör det inte det och det är okej. 

 

  • 1
  • 2