Visar inlägg från "om-angest"

JAG ÄR I TYSTNADEN IGEN!

Ni som hängt med ett tag känner till min problematiska relation till det här med tystnad. Jag mår så fantastiskt bra av tystnad – och har så svårt att vara i den när jag mår dåligt. Så fort jag är ångestriden, har en svacka i livet eller när jag var sjuk så blir den skrämmande och för påfrestande.

Jag har skrivit mer om det HÄR och HÄR.

Innan sommaren så tappade jag tystnaden igen. Pluggade in hörlurarna med ljud och distraktion så snart jag klev utanför dörren oavsett om det var för en promenad eller färdvägen till jobbet. Det var helt enkelt för obekvämt att vara i tystnaden så jag undvek den så gott jag kunde, orkade inte riktigt.

Men efter semestern så har jag hittat tillbaka! Nu har jag aldrig hörlurarna i och är trygg i tystnaden igen. Det är så intressant hur en sådan liten grej direkt avslöjar något om mitt mående. Nu vilar jag i tystnaden igen, den är läkande.

pt-fia-tystnad_-3 pt-fia-tystnad-a

Jag vet att vi har pratat om det här många gånger tidigare, men hur ser er relation till tystnaden ut just nu? Kan ni lära något om ert mående genom ert beteende kring tystnad?

 

BIKTEN OM ÅNGEST

Jag vill prata om ångest. Den där äckliga ångesten som ibland kan dränera en hel varelse på energi. Ångesten som gör att man känner sig minst i hela världen och som man i stunden aldrig kan se ett slut på. Den där ångesten som är så tryckande att det pulserar innanför huden.

Jag upplever ångest i perioder.

Ibland stark prestationsångest – den kommer oftast i samband med inaktivitet som när jag ligger hemma sjuk eller de första dagarna efter en längre semester eller ledighet. Det är något med känslan av att det alltid finns någon som gör mer, är bättre, gör större saker osv som får mig att känna mig blasé och så oerhört liten.

Andra dagar kan jag kliva upp pigg som en sol för att en timme senare falla ner som en sladdrig tunnpannkaka – rakt ner i ett svart ångesthål. Ofta hinner jag inte fatta vad som hände innan hela jag är uppslukad av trögflytande ångestsmörjan och kippar efter luft.

De dagarna är det inte mycket som hjälper. Och då har vi inte ens pratat om den värsta sortens ångest som jag upplevt – panikångesten.

Release_Ptfia-36

.

Jag vill att vi diskuterar ångest i det här inlägget. Berätta om er ångest. När upplever ni den?  Vad gör ni när den tar er? Vad triggar den? Har ni lyckats vända på den?

Passa på att skriva av er om ni vill och har ni tips får ni gärna dela med er. Det här inlägget är tillägnad den förbaskade ångesten helt enkelt.

 

TILL DIG SOM ÄR UTMATTAD ELLER KÄNNER NÅGON SOM ÄR DET

Tyvärr är det allt fler av er läsare som beskriver att ni är utmattade, blir sjukrivna och kämpar mot ångest, utmattning och utbrändhet. Många mailar med frågor, ber om tips och söker tröst. För att försöka göra något vill jag publicera detta inlägg igen.

Sprid det vidare till den som behöver det. Utbrändhet är svårt. Och ni som är utomstående behöver inte förstå, bara försöka finnas där – och visa respekt. 

”Att vara sjukskriven är enormt skrämmande i början. Det är ensamt, ångestladdat och vidrigt på alla sätt, speciellt när det handlar om psykisk ohälsa. Det första steget mot att bli bättre är nog alltid att inse att du är sjuk. På riktigt.

Jag vet inte hur många gånger de första 3 månaderna jag berättade för folk att jag är sjuk, utbränd, utan att ha en aning om att jag faktiskt var det. Det var mest som ett försvar till varför jag inte var lika pigg som tidigare.

Det var först i min 4e månad som sjukskrivning som jag började förstå, ta in och slutligen acceptera att jag var sjuk, på riktigt. Först då kunde jag slappna av i det och börja bli snäll mot mig själv.

Jag kan skriva en hel bok om det där första året, om min upplevelse av att vara sjuk i utmattningsdepression och hur jag egentligen har hanterat det men för att sålla så listar jag några punkter som betytt mycket för mig.

fia4

Hoppas dessa punkter kan hjälpa någon under någon period i sin sjukdom:

– Gå ut. Det är bra att vara inne, ensam och möta allt det jobbiga men tillslut sätter sig ångesten i väggarna. Försök att få ut dig i vart fall en gång om dagen för att hämta ny luft i lungorna och få andas. Det hjälper på så många sätt och jag kan inte nog säga det. Gå ut. Sätt dig i skogen, vila på en bänk, gå runt huset, ställ dig på balkongen eller bara ligg i gräset. Huvudsaken är att du kommer utomhus en liten stund varje dag.

– Skriv av dig. Att prata med nära och kära är självskrivet och väldigt väldigt bra, men glöm inte att skriva av dig. Öppna ett block, datorn eller skaffa dagbok. Att tömma huvudet på tankar och känslor kan hjälpa dig att reda ut paniken som trasslar till tankarna. Fundera inte på formuleringar och att stava rätt – Bara töm huvudet och skriv utan att läsa det du skrivit förens efteråt.

– Lyssna på din magkänsla. Har du bokat in något och kroppen skriker nej? Försök att lyssna på din inre röst. Tvinga dig inte iväg på saker, våga säga nej, ångra dig och låta dagsformen bestämma. Du kommer ha helt olika energinivåer från dag till dag, lyssna på dem.

fiausa

– Ät/drick regelbundet. Att tappa matlust, energi, smak och matglädje hör ofta till en utbrändhet och depression, men det är så viktigt att du får i dig näring och mat. Dela upp det i mindre mål och det är alltid bättre att äta något (vad som helst) än att inte äta alls. Jag har haft perioder då lukten och tanken på lagad mat gett mig illamående vilket resulterat i återkommande filmiddagar. Hellre det än inget alls. Drick vatten, smoothies, juice eller mjölk. Det viktigaste är att du inte slutar äta och dricka.

– Våga vara öppen. Försök att våga visa när du är arg. Gråt högt när du är ledsen, ring en vän när livet känns piss, berätta för dina föräldrar och låt din omgivning ta hand om dig. Våga vara precis som du är, i alla olika känslor och stadier. Säg att du inte orkar diska och tvätta. Be dem massera dina axlar när de är trasiga. Be dem ta ut dig på en promenad, läsa för dig, bädda ner dig på kvällen eller det du behöver. Det är helt okej (och viktigt!) att bli omhändertagen och det är så viktigt att släppa fram dem som vill ta hand om och hjälpa dig, även om det ibland känns läskigt.

– Minimera stress och måsten. Min man fick rodda nästan allt för mig under mina dåliga perioder. Han tvättade, städade, handlade, svarade på mail, lyfte mig ur sängen, masserade, ringde hem, bokade av grejer, kastade sig hem, lyssnade, tröstade, matade och diskade. Det är jobbigt för alla iblandade men det viktigaste är att du får hjälp och minimerar allt som anstränger. Du hade gjort samma sak för den som gör det för dig.

pt-fia-11

– Låt det ta tid.
 En depression och en utbrändhet tar tid – och måste få ta tid. Har du fallit dit på riktigt så krävs det omstrukturering av vardagen, enorma mängder vila och sömn, terapi-timmar och djupa svackor. Det kommer vara ett steg fram och fyra bak i början och det är en del av processen. Det behövs för att du ska ta dig ur detta och lära dig dig inför framtiden. Låt det ta tid.

Jag var sjukskriven i ett år på 75-25% och gick fram och tillbaka i mående, energi och tillfrisknande under de första tre-fyra åren. När det hade gått 1 1/2 år skrev jag såhär: Jag är fortfarande inte frisk trots att det nu är 1 1/2 år sedan jag blev sjuk. Jag mår bättre, betydligt bättre än på länge och klarar av att jobba på en rätt bra nivå men det betyder inte att jag är frisk. Jag har fortfarande djupa svackor ibland tvivel. Ha inte bråttom med att bli frisk, lär känna dig själv och ditt nya jag istället.

Läs mer om det här i kategorin ”utbrändheten” som finns i fliken här ovan till vänster. Var rädd om dig! ♥