Visar inlägg från "lasarfragor"

LÄSARFRÅGAN OM MINNET

Hej Sofia!

Har läst din blogg till och från i flera år nu. Tack för allt du delar med dig av! Jag har precis lämnat min tjänst efter fem år. Det har varit otroligt stressiga år, mycket ansvar, mycket arbetsuppgifter, mycket personal och allt det innebär, mycket arbete utanför egentlig arbetstid.

Nu har jag bytt bana. Börjat studera. Vilket jag älskar! Det är så roligt och givande. Och till ett yrke jag verkligen tror att jag kommer må bra i själen av. Fick barn för två år sen och hon är den givna anledningen till att jag insåg att det var tid för förändring. Hon är mitt allt, såklart, och för att ge henne allt det bästa så måste jag må bra.

Känner dock att mitt minne verkligen tagit stryk av dessa år av stress. Särskilt det senaste året som mer än heltidsarbetande förstagångsmamma har varit intensivt. Och minnet är så luddigt. Tiden bara springer på och jag har svårt att landa i stort som smått.

Hur ska jag börja hitta tillbaka till minnet och den äkta sinnesnärvaron? Dagbok? Meditera? Hur reparerar jag det suddiga minnet? Något med kosten? Jag tror ju att mycket blir bättre med fasta rutiner, typ plugga 8-16 mån-fre. Att kunna stänga av mobilen för första gången på fem år?! Men jag är tacksam för alla tips som hjälper ytterligare på traven!

Grattis till graviditeten, det är verkligen det mest fantastiska livet har att erbjuda, att få dela det med sitt eget barn! 

Vad roligt att du följt med i så många år! Tusen tack för att du läser! Jag känner igen mig i det här med försämrat minne och skrev ett inlägg om det HÄR.

Det är så fruktansvärt frustrerande och jag har egentligen inte så många svar som jag kan garantera hjälper, men ska ändå försöka ge några förslag på sådant som jag upplever har hjälpt så hoppas jag att det kan hjälpa även dig!

»  Skriv ner så mycket som möjligt för att avlasta hjärnan. Jag får för mig att det blir svårare att komma ihåg saker när vi försöker bära allt i skallen. Skriv ner i kalendern, gör något system för ”att göra”-listan och planera. På så sätt så upplever jag att det blir lite lättare att faktiskt komma ihåg sådant som är viktigt i vardagen, som det där som ska handlas på vägen hem eller att ringa det där samtalet – men skriv ner även det för säkerhetsskull.

» Öva på att memorera små saker. Jag över t.ex. med alla olika koder och försöker att få in dem i huvud och kroppsminne. Koden till garaget, till porten, till telefonen, till kortet, till kontoret, till den andra garagedörren osv. Och när det kommer en ny kod så tränar jag på att lära mig den och upprepar den för mig själv under en dag eller två, tills den sitter helt enkelt. Och ofta när jag rabblar den så trycker jag siffrorna i luften för att lära in det i händerna med.

» Jag utmanar mig själv genom att t.ex. skriva ner tre-sju saker som ska handlas på en lapp, försöker att memorera dem innan jag går hemifrån och låter lappen ligga i fickan tills jag känner mig klar. Då dubbelkollar jag att jag verkligen kommit ihåg allt. Ibland så glömmer jag dock att lappen ligger i fickan och går ändå hem med hälften …

» Något som känns trist men som faktiskt hjälpt är att ruta in sig i rutiner ett tag. Som att gå samma runda på morgonpromenaden, äta samma frukost till vardags, ha samma rutin vid läggdags osv. Just för att minimera antalet beslut och vila lite från intryck.

» En annan grej på samma tema: Vara i tystnad! Jag upplever verkligen att det verkar läkande och har gjort mycket för mitt välbefinnande och återhämtning. Det är såklart svårt när man har barn och fullt schema, men tystnad kan vara att låta bli att lyssna på något när man tar sig till jobbet eller att träna utan musik och liknande. Eller att inte alltid ha tv:n på i bakgrunden.

pt-fia minne

Det finns som sagt en mängd med saker att göra – det här är några saker som hjälpt mig. Har ni som läser några fler tips? Vad har hjälpt er? Fyll gärna på med tankar och tips i kommentarsfältet.

 

Foto: Erik Dilexit

LÄSARFRÅGAN OM ATT STICKA UT

Hej Fia och tack för underbara tips!

Jag har en släkt där prestige är lika med framgångsrik och bäst, att man har en lång utbildning och jobbar stup i kvarten och tjänar mycket pengar och som går till jobbet trots förkylning och huvudvärk, mycket jämförelser vill säga.
Jag har ett helt ok yrke med en lön jag klarar mig på, valt att utbilda mig till ett yrke inom vården och när jag tog det beslutet så möttes jag inte med värme och leenden utan mest blickar som undrade hur jag kunde utbilda mig till något så lågt…? och hur kan inte välja att jobba 100% ?

Min undran är hur gör du för att sluta jämföra dig och vara nöjd över vad du åstadkommer? Hur gör du för att tackla negativa kommentarer om ditt privatliv? Tycker du också att det är jobbigt att gå din egna väg även om det är det som gör dig lyckligast?

Tack för en så intressant fråga! Det här så både intressant och svårt och jag är övertygad om att många känner igen sig. Det är alltid svårt att gå en väg som skiljer sig från andras och det är oerhört svårt att göra något som inte förväntas eller som sticker ut. Jag är uppvuxen i Hedemora som är en liten ort i södra Dalarna där ”alla känner alla”, men egentligen så känner man knappt någon. Det snackas mycket skit och man behöver inte göra mycket för att bli dömd.

Jag var inte medveten om att jag stack ut eller gick en egen väg när jag var yngre, utan fick lära mig det i takt med att folk kom fram och sade ”men gud, du är ju jättetrevlig och gullig, det har inte jag hört” eller när vänner berättade att andra hade sagt både det ena och andra (”hon tror verkligen att hon är så jävla snygg”) om hur jag var, trots att vi aldrig pratat.

En bästis under högstadiet ville inte längre vara bästis för att jag var ”så lång och smal”. En annan ville inte längre vara vän för att ”jag hade så lätt att prata med killar på fester” och hon var blyg och tillbakadragen.

Ett år efter studenten kom en annan vän och bad om ursäkt för allt skit hon snackat om mig under gymnasietiden (jag var ovetandes) och sa att hon tagit ut sitt eget mående på mig och gjort sitt bästa för att folk skulle ogilla mig. När jag kom hem till min lillebrors student 2012 – och hela PT-Fia-grejen började synas – så var det flera gamla klasskamrater som vek undan blicken när jag hälsade, en fnös mig rakt i ansiktet och en annan tittade bort när jag sökte kontakt.

Ett par år senare fikade jag med en som jag hängde mest med under skoltiden och hon berättade om hur illa de andra tjejerna i vårt gäng pratat om mig till andra sedan jag blev ”PT-Fia”. Och att hon hade dåligt samvete för det.

Som svar på din fråga, det är inte så lätt att gå sin egen väg eller att hantera omgivningen – speciellt inte om när man möts av skitsnack, ifrågasättanden, fördomar osv. För min del har jag ägnat flera timmar av terapin till min uppväxt och en del av det som nämns ovan. Jag har även fått lära mig att man inte kan komma överens med alla, vara vän med alla eller att alla gillar det man gör eller den man är – det är en del av livet.

Jag tror även att det krävs att man vågar välja bort det där som suger energi, annars kommer man bli nertryckt och inte ha kraft till att varken fullfölja sin egen väg eller att njuta av det man faktiskt har gjort. Jag försöker att vara snäll mot mig själv när andra inte är det. Rannsaka mig och mitt beteende när det kommer fram att någon sagt något och se om det ligger något i det.

Och ibland vara både skitledsen och irriterad på att en del människor beter sig illa trots att man inte gjort något för att förtjäna det.

Det finns ett klyschigt citat om att ”den enda som vi har hela livet är oss själva” och kanske kan du hitta kraft i det. Du är den enda som vet vad du mår bra av och det starkaste vi kan göra är att försöka skapa ett liv som vi trivs med. Jag förstår att det är skitjobbigt när ens släkt och familj motarbetar dina val – säkert jobbigare än något annat – men försök att hitta styrkan i att göra det som DU behöver.

Och man får avsluta relationer som inte stöttar eller är nedvärderande, även om det är barnsdomsvänner, familjemedlemmar osv. Och öva på att säga ifrån när någon går över en gräns. Fråga vad de menar när de kommer med kommentarer.

Har ingen passande bild så tog den senaste från nyss ↑

Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om det här men vi pausar här för nu. Har ni liknande erfarenheter eller råd att dela med er av? Kram!

 

SVAR PÅ TVÅ LÄSARFRÅGOR

Patsy:

Jag skulle absolut också vilja bli bättre på att prata om känslor. Och att fråga, men då gäller det att jag kan lyssna och svara? Vad säger jag när någon verkligen öppnar upp och berättar att hen verkligen inte mår bra?

Vad fint! Vet du, jag tror inte att vi alltid behöver ha ett svar. Av egna erfarenheter och det jag hör många säga är att det viktigaste är att få någons fulla uppmärksamhet, någon som lyssnar och finns där. Vi behöver inte komma med någon lösning, råd eller något annat än vår omtanke.

Ibland så behöver man bara få lätta sitt hjärta och tömma ur sig det som kväver en inifrån. Det är mer än tillräckligt. Och om du ställer frågor så att personen själv får resonera så kan det hjälpa. Det uppskattade jag när jag var sjukskriven för utmattningsdepression – att någon frågade ”kan du berätta hur du upplever det här”, ”beskriv den känslan” eller ”hur blir det om du utgår från det här perspektivet istället” och liknande.

Då kommer inte du som lyssnar med något färdigt svar men kan ändå bidra till att man får tänka i nya banor eller sätta ord på saker. Och om någon skulle berätta att hen verkligen inte mår bra och behöver söka hjälp så kan du erbjuda dig att stötta, följa med, ringa det där samtalet eller bara uppmuntra så att hen vågar söka hjälpen.

Men som sagt, att du visar omtanke och lyssnar är guld värt och räcker långt.

Tilda: 

Hur ska man hantera sin svällda kropp under mensen? Ska man fortsätta med sina vanliga rutiner trots mensen? Hur undviker man att gå upp i vikt under mensen? Vad ska man äta?

Det är helt naturligt att kroppen upplevs annorlunda under mensen. Kroppen kan samla på sig extra vätska och hormonerna kan vara i obalans vilket kan göra att mycket känns annorlunda. Vi kan känna oss ur form, svällda, fula och vara allmänt ovänner med vår kropp under några dagar.

Det här är ingenting som du ska försöka motverka genom att försöka gå ner i vikt eller äta mindre.

Försök istället att vara extra snäll mot dig själv och din kropp när du känner såhär. Att kroppen känns annorlunda innan och/eller under mensen är helt naturligt. Och det kommer att gå över.

Här är några saker som jag upplever hjälper:

» Skippa de tajtaste byxorna de dagarna då magen känns öm och svullen.

»  Gå promenader. Det är skönt att röra på sig, ger frisk luft och håller magen igång.

» Mata dig själv med snälla ord och lägg inte för mycket energi på att kroppen känns annorlunda.

» Fastna inte framför spegeln – och om du ändå gör det så försök att fokusera på något vänligt så du inte står där och är taskig mot dig själv.