Visar inlägg från "graviditet"

LÄSARFRÅGAN OM BARN OCH UTMATTNING

Skulle gärna vilja höra mer om hur du känner inför barn med en utmattning i bagaget! Själv börjar jag längta efter barn men är lite rädd. Har kommit långt sen min utmattning men vissa saker sitter kvar. Tex. Lättare till ångest och trötthet med mera. Hur känner du kring det? Att orka ha en bebis? Rädsla för förlossningsdepression osv. Behöver lite pepp och mod från någon som gjort samma resa men ligger lite före!

Tack för din fråga! Jag förstår verkligen dina tankar och rädslor. Jag har tampats med precis samma. Ett par år vi bestämde oss för att försöka få barn så skrev jag om min rädsla för just det du beskriver (läs det inlägget HÄR).

Jag var livrädd för att att inte kunna bli gravid, för att min kropp kanske inte skulle orka med en graviditet, att jag inte skulle klara av den första tiden med en liten bebis och livrädd för att bli sjuk igen i och med påfrestningen som spädbarn och småbarnsår innebär.

När vi sedan bestämde oss för att försöka så hade känslan av att vara livrädd övergått till en stor respekt. Jag känner mig inte livrädd eller rädd längre, men jag är väldigt medveten om att jag med tanke på min bakgrund med utmattningsdepression kan påverkas mer och kanske ligger i riskzonen för t.ex. en förlossningsdepression.

Men jag är också tryggare nu. Jag vet att så länge jag inte tar mitt mående för givet och är medveten om att jag ibland kan behöva planera om utifrån min dagsform, ber om hjälp när det är övermäktigt och är ärlig med framförallt Kim så vågar jag lita på att det kommer att gå bra.

Min barnmorska vet om min historia och har redan berättat om olika sätt att få hjälp om det skulle bli aktuellt, vilket känns tryggt.

Just nu så känner jag mig trygg, samtidigt som jag har en enorm respekt för att det inte går att förutse någonting av det som kommer. Jag kanske faller ner i ett mörkt hål efter förlossningen, vår bebis kanske får kolik eller blir sjuk, jag kanske inte kommer att klara av att kombinera bebis med mitt jobb och allt kan ju skita sig.

Men jag väljer att lägga det i bakhuvudet och inte på något sätt ställa in mig på att det kommer att bli jobbigt. Vi får helt enkelt ta det som det kommer och försöka att göra det bästa av det.

På något sätt så känns det också stärkande att jag och Kim har gått igenom min utmattningsdepression tillsammans. Dels så vet han hur han ska stötta och hjälpa mig om jag skulle börja gå åt fel håll igen och dels så gjorde den tiden och erfarenheten oss så enormt starka tillsammans. Och vi är två personer som ska få ett barn tillsammans och kan hjälpas åt med allt.

Och innerst inne så vet jag också att min sjukdom och allt som kom med den har gjort mig till en starkare, klokare, sundare och vettigare person som har bättre förutsättningar att bli en bra och välmående mamma än den jag var innan.

 

GRAVID VECKA 30

Nytt sedan sist:

» Det blev ingen graviduppdatering förra veckan eftersom jag inte hade något att uppdatera om. Förutom ett par dagar med trötthet och den där ångesten som kommer ibland så har jag lyxen att få må bra och det mesta flyter på. Det är en sådan enorm skillnad mot de första 17 veckorna då jag mådde skit. Nu känner jag mig precis som vanligt och är ofta till och med piggare än normalt i det att jag behöver mindre sömn, vaknar pigg och är pigg längre in på kvällen och natten. Gissar att hormonerna bidrar mycket för jag brukar vara betydligt tröttare efter sena kvällar och är något mer segstartad på morgonen (en effekt som är kvar från utmattningen).

» Upplever att magen kanske sjunkit ner litegrann? Beror det på att kroppen och bebisen börjar förbereda sig för förlossningen?

» Beställde hem en gravidkudde och jädrar så skön den är! Sover med den varje natt (med en del mellan knäna) och slingrar in mig i den i soffan för att få stöd till svanken och under knäna. Väl värd sina kronor.

» Börjar känna igen bebisens mönster mer och mer. På kvällarna är det alltid fullt ös och nu börjar det kännas att hen blir större. Än har inte sparkarna gjort ont men jag gissar att det inte är långt borta. Det är så mysigt att vakna av att någon ”kliver runt” i magen. Ibland när jag ligger på sidan så känns det ungefär som när man går i en hoppborg och sjunker ner med fötterna, alltså att bebisens sparkar känns så ner i madrassen. HE! Lite krånglig beskrivning kanske?

Magen:

Börjar få svårt att uppfatta om magen växer och tycker mest att jag ser likadan ut medan många runt omkring mig uttrycker hur fort den förändras. Mamma tyckte att den växte mycket bara under veckan som jag var i stugan med den. Det är för övrigt lika förvånande varje gång jag ser mig själv på bild och ser den stora magen, men det är väl inte så konstigt egentligen.

Bebisen har också börjat reagera mer och mer på musik och höga ljud. Och när Kim ligger och klappar och smeker magen så blir det ofta ett väldigt sparkande, som att hen känner det ♥.

Än så länge så känner jag mig relativt smidig men det är ett väldigt pustande och suckande när jag försöker möblera om mig själv i sängen på kvällarna och ska hitta en bekväm ställning. Att vända sig blir allt svårare.

Gick en promenad runt sjön i snigeltakt igår, fick sammandragningar så det var nog den långsammaste promenaden hittills. Tänkte på hur nyttigt det är att göra saker i långsam takt ibland som omväxling. Inte skynda, inte gå fort, inte jäkta fram. Bara vagga lite.

Ursäkta rivmärkena, men det här med att det kan klia något fruktansvärt. Smörjer och smörjer men huden verkar förbli torr.

Veckans tankar:

Vi längtar så oerhört mycket efter vår bebis! Vi fantiserar, pratar och gör små planer. Har en bild som jag längtar extra mycket till och som kan motivera mig på förlossningen: Att komma hem från att ta tagit lite luft på egen hand, vara lite kall och se Kim ligga och slumra i soffan med den lilla godingen på bröstet med brasan som sprakar bredvid och krypa ner bredvid dem i värmen. Har använt uttrycket ”längtar ihjäl mig” många gånger i mitt liv, men aldrig förstått den riktiga innebörden förrän nu.

Veckans fråga:

Vad förvånade er mest med förlossningen eller tiden efteråt? Något som ni inte visste eller som man inte pratar om?

Hur mår ni som också är gravida? Berätta gärna!

 

LÄSARFRÅGA OM VIKT – GRAVIDITET

Hanna frågar:

Hur tänker du kring viktuppgång i samband med graviditeten? Att kroppen kanske inte kommer att återgå till sin ”vanliga” form efter graviditeten? Du brukar ha så fina värderingar gällande kroppen, hela grejen på en förändring jag inte kan påverka ger mig ångest! Kram

Tack för din fråga! Det är svårt att veta hur en kommer att hantera en graviditet och den viktuppgång som kommer med den. Än så länge så har det känts bra för det mesta och ibland ovant och till och med lite jobbigt.

Vägde mig en gång i höstas i samband med ett träningspass för att jag fick ett infall och ville lyfta min kroppsvikt i höftlyft – men insåg att jag inte hade någon aning om vad min kroppsvikt var eftersom jag inte vägt mig på ca 10 år. Där och då så kändes det inte jobbigt att se siffran eftersom syftet var att kunna lyfta samma vikt som en rolig grej.

Detta innebar att jag hade en startvikt att ange till barnmorskan vid inskrivning – efter att kollat så låg den kvar på samma när jag blev gravid. Sedan har jag bara vägt mig fyra gånger under graviditeten och aldrig hos barnmorskan utan tagit samma våg på gymmet och uppdaterat henne.

Märkte att det kändes lite jobbigt någonstans där i mitten (med själva grejen att behöva väga sig), så jag avstod från att väga mig i några veckor för att landa lite i det faktum att jag hade börjat gå upp och framförallt att vänja mig vid att ens reflektera kring vikt igen. Tankarna spökade lite och det kändes ovant och onödigt att få in siffror i mitt liv på det sättet. Det bekräftade min skepsis mot hela den här sifferhetsen.

Jag har ju aktivt valt att inte väga mig, inte räkna kalorier, inte väga min mat, inte mäta mina löprundor i kilometer eller pressa tider och lever ett liv som är så fritt som möjligt från siffror – och det är något som jag mår väldigt bra av och vill fortsätta med.

Vad gör siffror för vårt välmående och våra tankar?

Nu är jag inte kvar på samma gym och tänker att nästa vägning får ske hos barnmorskan efter sommaren om hon tycker att det är nödvändigt. Men då kommer jag nog att avstå från att få veta siffran för så länge jag och bebis mår bra så får jag inte ut något (mer än typ stress och press?) av att fokusera på hur mycket eller lite jag går upp eller ner.

Jag försöker aktivt att ta hand om min kropp, bekräfta den, se mig i spegeln naken och tänka snälla tankar om min fina kropp som bär vårt första barn. Jag tror att det hade vart svårare och jobbigare om jag hade slutat se mig själv naken, börjat gömma den, försökt att inte tänka på kroppens förändring och bara ignorerat det. Och än så länge så trivs jag i min gravidkropp. Och magen! ♥

Att kroppen ändras med en graviditet är ju ett faktum och något som ska och behöver hända. Jag tänker att det snällaste jag kan göra är att möta förändringen med vänliga tankar och snällt fokus. Och acceptera att det ibland kan kännas skitjobbigt, för det gör det också.

viktuppgang-gravid1-2

Jag har ingen direkt plan för tiden efter förlossningen men ordet som kommer få störst fokus är ”rehab”. Gissar att jag har en fördel i att ha rehabat min kropp så mycket de senaste åren efter min utmattningsdepression och armbågsskada att det känns naturligt att rehaba även efter förlossningen och trappa upp i lugn takt.

Jag vet att jag vill försöka fortsätta att göra grundläggande övningar som stärker inifrån hemma på yogamattan, röra på mig dagligen med bebispromenader och med tiden hitta nya rutiner för mer renodlade träningspass som fungerar med vårt nya familjeliv.

Och huruvida kroppen kommer tillbaka eller ej – det får ta den tid det tar. Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa den att återhämta sig och bli stark igen och försöka fortsätta vara snäll mot mig själv i det faktum att en graviditet och förlossning säkerligen kan förändra mycket i hur den ser ut och känns.

Hur resonerar ni kring det här? Dela gärna med er av era tankar! 

Foto: Erik