Visar inlägg från "graviditet"

TANKAR OM KROPPEN

Kroppen alltså. Är så fascinerad. Sedan jag blev gravid så har jag skänkt många tacksamma tankar till min kropp. Jag har inte alltid behandlat den jätteväl de senaste tio åren och ändå så fortsätter den att visa hur fantastisk och stark den är.

Jag gick från min uppväxt med längdskidor och mycket aktivitet till många fester och mindre träning. Efter det började det som skulle resultera i min utbrändhet. Många år av stress, press, ångest, nedstämdhet och mörker. Till slut blev jag sjuk och kroppen lade av. Vägen tillbaka var intensiv och skitsvår, kanske särskilt svår för kroppen eftersom den gick så sönder. Under min väg tillbaka så skadade jag armbågarna allvarligt. Och rehabade mig tillbaka.

Och fyra och ett halvt år efter att jag blev utmattad så blir jag gravid på första identifierade ägglossningen.

Och jag hade en bra graviditet – och även om det stundtals var oerhört krävande mentalt så var kroppen stark här med. Och i förlossningen. Och nu återhämtningen efter förlossningen. Kroppen är helt magisk. Min och din.

pt-fia-forlossning

Jag tänker ofta på hur tacksamma vi ska vara över den kropp vi har. Den kanske inte alltid ser ut prick som vi önskat eller är så stark, smidig, hel osv som vi försöker få den till. Men vi ska vara tacksamma för den kropp vi har. Och ta hand om den så fruktansvärt noggrant. Är vi snälla mot kroppen så är kroppen snälla mot oss.

 

MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

Min förlossning. Hur börjar man ens försöka beskriva det mäktigaste och märkligaste man upplevt? Jag får gå rakt på sak helt enkelt.

Min förlossning smygstartade vid ett på natten, torsdag 12 oktober. Jag vaknade av hunger (som vanligt på slutet av graviditeten) så gick upp för att krafsa i kylskåpet. Väl där kom det en liten blödning (på golvet eftersom jag var naken). Hade läst att man ska ringa till förlossningen vid blödningar i slutet så ringde in till SöS.

Pratade med en gullig barnmorska som frågade om värkar, vattenavgång osv. Nada. Allt jag hade var en blödning. Hon rekommenderade att jag skulle försöka sova och avvakta. Så jag käkade och tänkte att det var falskt alarm.

Men så vaknade Kim vid halv två och undrade vart jag tagit vägen och då hade värkarna dragit igång där ute i köket, mitt i maten. I början så kom de nog var tionde minut ungefär, sedan drog de snabbt igång så vi kom ner till två värkar på tio minuter och strax efter så ökade det till tre värkar på tio minuter – men precis när vi tänkte att det började likna något så klingade det av och dröjde 5-7 minuter mellan värkarna igen.

Vi jobbade på här hemma med värkarna från halv två till sjutiden på morgonen. Jag hängde över köksön, Kim värmde vetepåsen hundra gånger (ljuvligt att ha den i svanken), jag satt på en stol, tog en dusch sittandes på en pall, provade att ligga på yogamattan eftersom soffan och sängen var vidrigt mjuka vilket inte alls var gött osv.

Kim masserade, tryckte och stöttade. Jag andades och försökte vara tung. De där timmarna gick undan och till slut så ville jag in till förlossningen, trött på att vara hemma. Så vi ringde in igen när det var tre värkar på tio minuter sedan strax över en timme tillbaka och fick okej – vi var välkomna in!

Jag minns inte så mycket mer än att jag var så oerhört fokuserad på uppgiften att andas mig igenom värkarna. Har sällan vart så närvarande i livet som under värkarbetet och förlossningen. Allt som fanns var värken, pausen, Kims stöd och rummet vi var i.

Väl inne på förlossningen så blev jag uppkopplad på CTG för att se bebisens hjärtljud och mina värkar. Såklart så stannade värkarna av lite när vi kom in och gick ner till två värkar på tio minuter igen. Och eftersom vattnet inte hade gått så var det inte säkert att vi skulle få stanna. Ville verkligen inte åka hem igen så bad nästan en liten bön om att vi skulle få stanna.

Då bebisens hjärtljud var lite för regelbundna (tydligen så vill de att de går lite upp och ner för att se att hen är aktiv och mår bra) så fick ligga kvar lite längre med CTG för att se att hen började röra sig i magen. Blev undersökt och konstaterades att jag var öppen 3 cm och att livmoderhalsen var helt utplånad och mjuk. Ändå bra tänkte jag!

Efter att vår barnmorska överlagt med sina kollegor så bestämde hon att vi visst skulle få stanna så klockan 09 skrev hon in oss och gav oss ett större rum med badkar eftersom jag svarade så bra på värme som smärtlindring. Det var en sådan lättnad att få bli inskriven. Blev rörd när de satte plastbandet runt handleden och tänkte att snart kommer vårt barn vara här med oss och ha ett sådant här fast pyttelitet runt sin handled.

När vi installerat oss på det nya rummet så fick jag kliva direkt ner i badet. Och så gött det var! Värme som smärtlindring var verkligen en bra grej för mig. Använde vetepåsen från start till mål och det där badet var så skönt att ligga i. Jag som annars inte gillar att bada pga blir för varm låg plötsligt där tills jag fick russinfingrar.

Barnmorskan kom in med jämna mellanrum och kollade bebisens hjärtljud som nu var som de skulle igen. Och nu såg timmarna likadana ut. Jag jobbade på med värkarna med hjälp av Kim. Han var helt fantastisk som stöd. Masserade, tryckte stenhårt mot mina höfter, påminde om att vara tung i kroppen och smekte pannan. Jag vet inte hur jag hade klarat det utan honom. Bara han försvann ut från rummet för att värma min vetepåse eller hämta saft så blev värkarna på riktigt tjugo gånger svårare att hantera. Hans närvaro blev min trygga punkt.

Jag lutade mig mot honom, hängde på honom så han fick nästan all min kroppstyngd och jag hängde över ståbordet (eller vad det heter) och han masserade svanken och låren. Han fick mig att dricka saft och vatten. Pussade mig i pannan, sa snälla ord och fanns där prick hela tiden.

Och jag upplevde att jag hanterade värkarna bra. Jag andades, var totalt insluten i min egen kropp och kände att smärtan var hanterbar. Jag kunde stå ut och rida igenom de värkar som kom. Efter några timmar och jag började närma mig ca 6 cm så bad jag få testa tens-maskinen – och det var som att jag fått guds alla änglar och allt godis i världen. Att få på tens och trycka upp styrkan när värken kom var som att få ett nytt liv. Plötsligt kunde jag slappna av ännu lite till mellan värkarna, nu hade jag något att svara med när värken kom.

När jag började närma mig 7-8 cm så bad jag att få lära mig lustgasen om jag skulle vilja ha den sen. Var skeptisk till den innan eftersom jag var rädd för att bli för påverkad av den, men ville ändå testa. Och det gick bra! Började på allra lägsta nivån och även om jag kände mig lite småfull bara av den så hjälpte den och var inte obehagligt till en början.

Strax efter att jag börjat med lustgasen så kände jag mig så fruktansvärt trött. Tänkte att jag kanske kunde passa på att sova en stund innan det värsta skulle dra igång så lade mig på sängen. Och precis när jag håller på att somna mellan två värkar så vaknar jag med ett ryck av att vattnet går med en smäll (i mitt huvud låter det som en explosion) och jag blir livrädd! Fy i helvete så rädd jag blev. Och spände mig såklart. Och plötsligt gjorde allt så in i helvetes ont. Jag tappade kontrollen och kände nog inte riktigt att jag kom tillbaka till lugnet jag haft efter det. Smärtorna tilltog. Jag började bli utmattad och tom på kraft eftersom jag inte heller ätit något mer än saft, några mackor och några bitar korvstrognanoff sedan kvällen innan.

Samtidigt så gick vi in i en intensivare fas då jag började närma mig tio centimeter. Och det började trycka på nedåt. Trycket. Oh lord. Så jävla vidrigt. Det där förbannade jävla trycket. Den smärtan går inte att beskriva. Men mer om den sen. Strax innan jag var öppen tio centimeter så avslutade vår första barnmorska sitt skift och vi fick inte bara en ny utan tre personer. En undersköterska, en barnmorska med 30 års erfarenhet och en barnmorskestudent. Så lyxigt!

De kom in med ny energi, var varma, kompetenta och alldeles underbara. Och det kan hända att jag vridit upp lustgasen litegrann så kanske var lite lullig vid det här laget. Men blev så förtjust i det här gänget. De kunde sina grejer. Och det behövdes eftersom jag hade börjat tappa greppet och mest försökte härda ut. Någonstans på vägen hade jag frågat om epidural och vad den gjorde för nytta nu men fått svaret att den kunde hjälpa att ta bort värkarna men inte trycket nedåt och då var det ingen vits. Värkarna kunde jag fortfarande hantera, det var trycket nedåt som var vidrigt – och det är ju tyvärr bara att härda ut.

Så jag fortsatte att krampaktigt trycka på min tensmaskin, få varm vetepåse på diverse ställen och andas lustgas.

Tillslut sa barnmorskan att jag var öppen tio centimeter. Och jag minns fortfarande lättnaden som spreds sig i kroppen. Tänkte att nu är det ju typ klart! Så fel jag hade. Det var nu det vidrigaste började. Trycket nedåt eskalerade. Avgrundsvrålet kom någonstans från djupet och letade sig ut i gasmasken. Vid varje värk så vrålade jag och tänkte att jag kommer inte klara detta. Varför i helvete gick jag med på det här. Varför i helvete tog jag inte all smärtlindring man kan få. Varför i helvete, varför i helvete. Fast samtidigt så tänkte jag ingenting, försökte bara överleva.

Det kändes som att jag krystade i en hel evighet. EVIGHET. Det tog aldrig slut. Och jag fattade inte riktigt hur jag skulle göra. Ett tag kändes det som att barnmorskorna bara tittade på utan att göra något. Som att jag var själv. Insåg efteråt att det såklart inte var så, det var bara det att jag inte fick började krysta än därav att de inte gav några instruktioner om hur jag skulle göra.

Här minns jag inte så många fler detaljer. Det är några få minnesbilder. Och sedan är det bara smärtan. Den tog över fullkomligt. Och jag överlevde bara. Kändes knappt som att jag var aktiv. Åkte bara med kroppen. Försökte ta mig igenom det. Överleva.

Tillslut så instruerade barnmorskan hur jag skulle jobba med krystvärken. Hämta andan tre gånger under en värk och pressa på genom hela värken och trycka på i det sista. Och vilken skillnad det blev! Plötsligt hände det något när jag tryckte på. Jag kände hur bebisen trycktes nedåt och att mitt krystande hade effekt. Det här gav någon ny kraft för tillslut så började jag känna hur hon faktiskt flyttade sig när jag tryckte. Trots det så började jag bli så utmattad att jag inte alls fick någon känsla av att bli någon urkvinna som skulle klara detta. Fick ur mig olika versioner av ”det går inte!” ”jag kommer inte klara detta” och ”INGA SYSKON!!!!!” – och varken Kim eller barnmorskorna gav något gehör. De fortsatte uppmuntra och stötta, tur var väl det.

Här någonstans tror jag också att jag bajsade litegrann. Och jag hängde mig fast i lustgasen som besatt. En livboj. Juste, jag hade en önskan om att föda på något ”aktivt sätt” – typ förlossningspall, stående på alla fyra mot huvudändan eller liknande eftersom det känns mest logiskt att jobba med tyngdkraften, men strax innan jag var öppen tio cm så fick de ner mig på pilatesbollen och strax efter upp i sängen ståendes mot huvudändan och benen bara vek sig. Det var omöjligt att stå så jag födde liggandes på sidan med ett ben i gynställning och en undersköterska som pressade mitt ben mot mig när jag krystade.

Men ja, efter alla värkar, allt krystande, hopplösheten, desperationen, svordomarna i tankarna, det krampaktiga greppet om lustgasen och Kims hand i pannan och barnmorskorna som bad mig sluta krysta, gå igenom ”the ring of fire” för att vara snäll mot mina vävnader och några ögonblick där jag på riktigt trodde att det aldrig någonsin skulle gå, så kände jag att huvudet – eller en bit av det – kom ut, och det gav mig kraft att på något sätt pressa ut resten av kroppen. Och innan jag fattade vad som hänt så var hon ute. Och jag var ärligt talat väldigt påverkad av lustgasen nu så var enormt seg i min reaktion. Plötsligt såg jag bara något stort och tyst ligga på sängen och det kändes som en evighet innan de började massera henne och hon tillslut började skrika. Och Kim frågade vad det blev och de sa att han får se efter själv. Och när han sa att det blev en dotter så kändes det så självklart. Det är självklart. Hon var äntligen, äntligen här!

Här är hon, vår dotter. Edith Linnéa Ståhl. 4420 gram och 53 cm lång. En rejäl bebis!

Jag fick upp henne på bröstet och här är jag rätt borta och minns inte saker så klart. Vi fick ut moderkakan, hon låg på mitt bröst helt kladdig och med massor av hår (!), Kim tog bilder och allt var bra. Vi mådde bra. Hon var ute.

De visade upp moderkakan och konstaterade att den var enorm. Som en tvillingkaka sa någon. Kim frågade om det var okej att han gick ut på toaletten, jag sa självklart allt är lugnt, vi går ingenstans. Så han gick på toaletten och sedan ändrades allt så drastiskt.

Jag blödde. Jag märkte att stämningen i rummet ändrades men hade inte förmågan att försöka förstå varför. Allt var dimmigt och jag höll henne krampaktigt. Plötsligt kom flera personer in i rummet och det blev en febril aktivitet. De tog henne från mig. Någon började sy. Någon annan klappade mig i pannan och frågade hur jag kände mig. En tredje och fjärde kopplade upp mig till olika slangar och dropp. Någon annan assisterade den som tog reda på blodet osv. osv.

Kim lämnade ett rum där allt var frid och fröjd och kom tillbaka till ett med full aktivitet och många fokuserade människor. De gav honom bebisen och fortsatte försöka stoppa blödningen. Jag förstod inte vad som hände men märkte att jag höll på att förlora medvetandet, men lyckades hålla mig vaken med blicken fokuserat fäst på Kim och mitt barn.

Efter vad som kändes som en evighet så lugnade det ner sig och människor började lämna rummet. Jag fick veta att jag snabbt hade förlorat 2 liter blod, att de verkade ha lyckats stoppa blödningen, men att vi behövde vänta och se om jag behövde operation. Och jag fick tillbaka henne på bröstet.

Efter ytterligare någon timme så fick jag äntligen veta att läget var under kontroll, jag behövde inte opereras och vi fick in den berömda brickan med de goda mackorna. Jag hade fått två mindre bristningar av andra graden, vilket de var förvånade över att det var så lindrigt med tanke på att hon var så stor, att jag var förstföderska och inte hade smärtlindring. Så tacksam för att underlivet höll ihop så bra.

Och jag hade en kateter, vi skulle flyttas upp till en annan avdelning och jag skulle få åka rullstol eller säng dit eftersom de inte ville att jag skulle resa mig (kunde inte heller).

En bild från några timmar efter förlossningen ↑. Totalt försvagad av blodförlusten, med kateter i urinröret, tensmaskinen kvar för att lindra eftervärkarna och ingångarna till eventuell dropp kvar i händer och armveck. Och de berömde nättrosorna och en nyförlöst mage. Och vårt älskade lilla barn bredvid.

Här var jag så svag att bara jag försökte flytta ett ben i sängen så började hela kroppen chockskaka i panik och jag blev svimfärdig. Att ens försöka resa mig till sittande eller lyfta armen för att dricka vatten var omöjligt. Kim matade mig, gav dricka med sugrör, gav mig Edith för att amma och roddade med prick allt. Jag låg i sängen och försökte återhämta mig så gott det gick, fortfarande kletig med allt efter förlossningen.

Fick resa mig första gången på förmiddagen dagen efter för att ta en dusch (höll på att svimma när jag lyfte armarna) och oj, livets dusch!

Det finns såklart mycket mer jag skulle kunna skriva men det här är redan så väldigt långt. Vårt barn kom till oss tillslut. Jag är så imponerad över min kropp och min egen insats. Är så förbannat stolt över mig och Kim och vårt samarbete. Jag är så stolt över hur jag hanterade värkarna och tacksam för att vi fick kom in direkt, inte behövde byta sjukhus och att allt gick bra trots den något turbulenta avslutningen.

Livet är så coolt. Och vi är en familj! ♥

 

SÅ TAR JAG HAND OM MIN NYFÖRLÖSTA KROPP

» Påminner mig om att spänner magmusklerna så gott det går, neutralisera svanken och sträcka på mig när jag går och står.

» Dricker energi i form av juice, saft och smoothies för att förhindra blodsockerfall. Blodförlusten gjorde mig ofta svinfärdig och yr första 10 dagarna. Att ha saft och juice med mig i en vattenflaska på de få promenaderna jag gick hjälpte verkligen.

» Rullar axlarna bakåt och framåt ofta för att hjälpa blodcirkulationen. Gapar, sträcker nacken bakåt och vrider huvudet i olika vinklar. Blir så stel i axlar och nacke av amningen.

» Tar stöd med vaderna mot soffan och spänner magen när jag reser mig från soffan med Edith i famnen.

» Rullar lite på foam rollern när det finns en lucka.

» Har tights och trosor med hög midja som ger en känsla av stöd för min nyförlösta mage.

» Lyssnar in min energi – eller bristen på den – och sover eller vilar när Edith sover och tar till vara på när jag är pigg genom att få lite nytta (läs: lite jobb, plocka undan etc) gjort.

» Luftar brösten en stund efter varje amning. Och använder kylande kompresser från Mam när bröstvårtorna känns ömma.  

» Försöker att äta oftare än vad som känns rimligt eftersom amningen suger musten ur mig. Fyller på med frukt, smörgåsar, yoghurt, mat, smoothies, fika osv.

» Värmer vetepåsen orimligt många gånger per dag och låter den lindra ömma axlar.

» Gör knipövningar varje dag.

» Den första veckan blötte jag toapappret med iskallt vatten och baddade rent efter toalettbesök och sedan baddade torrt med papper efter. Det kylde skönt på svullnaden.

» Vi hjälps åt så jag får äta frukost och duscha så snart som möjligt när vi går upp. Blir jag sittande i morgonrock och ammar hela förmiddagen så känner jag mig tröttare, surare och allmänt klen. Det är coolt hur mycket en varm dusch, rena kläder och frukost kan göra för ens välmående.

» Tar mig ut och andas frisk luft med Edith dagligen. Ibland är det en kort runda och sitta på en bänk om dagsformen kräver. Och som igår så kunde jag gå en längre promenad med lite tryck i steget för första gången sedan innan jag räknades som höggravid. Det var en sådan befriande känsla!