ORDBAJS 193602

Hej hallå!

Nu är jag tillbaka hemma efter tolv dagar borta. Som alltid när jag kommer hem efter att ha vart borta en stund så vill jag genast boa in mig och styra upp hemmet med nya snittblommor, fylla kylen, ha färsk basilika i köket och gärna flytta runt på några pinaler så att hemmet känns levande.

Jag har ett lugn i kroppen, samtidigt som en något stressad känsla ligger nära. Pendlar frisk i tankar om att ”nu jädrar 2018, det kommer bli gött” och ”helvete vad pressad jag känner mig”, ”hur ska jag få ihop allt” och ”det här gör jag så bra” osv. Högt och lågt blandat med positiva och dränerande känslor och tankar.

Insåg nyligen att Edith fyller TRE månader nästa vecka, vilket innebär att jag redan ammat halva tiden av det jag tänkte innan. Och om jag nu håller fast vid att amma ett halvår och slutar då, hur ska jag få ihop allt när hon ska äta mat, ha mer rutiner och jag behöver jobba en del och samtidigt vill ge henne allt fokus och inte stressa henne?

Samtidigt så känner jag mig så avslappnad och lugn eftersom jag känner mig mer ledig än vad jag är mentalt. Och samtidigt så finns en liten röst som säger att jag måste skärpa mig och posta oftare på instagram, skriva fler blogginlägg och jobba mer.

Hallelujah. Ett litet nyårkaos direkt från mitt huvud så att säga. Det var ju inte riktigt meningen att jag skulle sväva iväg såhär, men det behövdes väl. Nu ska jag gå ut på en promenad innan min koordinator Elin kommer hit för att fota ett samarbete.

ptfia

En mörk selfie från en promenad i börja av nyårskvällen. 

Berätta, hur mår du som läser? Dela gärna er nyårstrasseltankar! Kram!

 

9 reaktioner på “ORDBAJS 193602”

  • Sofie skriver:

    Är fylld av förväntan och pirr inför bebis som beräknas komma alldeles snart. Samtidigt famlar jag runt med all ovisshet som det också innebär- vem är den lilla personen, hur ska det nya livet bli, kommer vår ”plan” om amning, föräldraledighet, jobb osv funka, längtar ihjäl mig(!), funderar kring smärtan… Ja allt sånt där i en enda röra 🙂

  • Emelie skriver:

    Känner lite likadant. Har en tenta på måndag som jag måste(!!!) klara. Pendlar mellan ”det kommer gå” och ”kommer aldrig klara den, kommer få hoppa av skolan och allt kommer skita sig”. Jättenervös samtidigt som jag pluggar för lite. Dålig kombo. PLUS blev magsjuk under nyårsnatten, vilket gör allting ännu jobbigare (inte så lätt att plugga när man inte ätit på två dygn och mår illa..). Undrar ibland även om jag valt rätt i att plugga juridik. Det är rätt tråkigt… har ingen pluggmotivation alls, gör bara för att jag måste.

    Är ändå glad för killen jag så länge kämpade för att få är numera min sambo. Galet vad allting kan ändra sig. Längtar efter att bygga ett liv och en familj ihop med honom, men tyvärr kommer det dröja några år då ingen är redo än. Vill njuta av nuet, samtidigt som jag hela tiden längtar till allt som (förhoppningsvis) kommer i framtiden med barn och hus osv.

    Lite kaos i mitt huvud också. Som vanligt. Ändå så löser sig alltid saker och ting, på något sätt.

    • Lina skriver:

      Jag har också en tenta i juridik nästa vecka! Pendlar, likt dig, mellan att känna att ”jag fixar ett AB” till att känna att ”jag kommer aldrig klara tentan, lika bra att hoppa av”. Skickar lite digital pepp till oss båda för vi kommer klara tentan och tack vara juridiken kommer vi båda att få en ekonomiskt trygg och utvecklande framtid. Kram!

  • Martina skriver:

    Jag är också väldigt rörig i mitt liv just nu. Har varit till och från under hela hösten, men nu börjar det märkas rätt rejält. Ena sekunden är jag säker på att 2018 kommer bli bästa året någonsin, jag är helt bestämd att det kommer bli så. I nästa tror jag att en katastrof kommer hända. Försöker att inte ta till mig katastroftankarna, låta de flyta iväg. Har även bestämt att jag ska kontakta min kurator igen. Just för att få ordning på alla tankar och känslor.

  • M skriver:

    Vår dotter på drygt 1 år är sjuk. Så sjuk att hon kommer lämna oss innan hon fyller 10 år. Fick diagnosen i Augusti och har fortfarande inte fattat. Borde avsky 2017 men känner mest bara sån kärlek. Till min dotter som är helt fantastisk. Till min sambo som finns där för mig precis som jag för honom. Till familj och vänner som varit helt otroliga i allt det hemska.. Till bekanta som skickat en tanke till oss. Och till vårdpersonalen som tagit hand om inte bara vår dotter utan också fångat upp oss föräldrar. Människor är bra fina. Så 2018 hoppas jag på är året då hon får må bra och att sjukdomen står still. Att vi får mycket familjemys. Och att vi orkar stå starka ihop för vår dotter. För det förtjänar hon.

  • IA skriver:

    Ett tips/en idé i all välmening 😊
    Jag upplever ofta att många pratar kring amningen som ”allt eller inget”.
    Antingen helamma man och gör man inte det så ska det slussas ut i en kontinuerlig takt.

    När man börjar introducera riktig mat och därmed också börjar att ”separera” bebis lite ifrån en själv så att man inte är så uppbunden, så måste man ju inte sluta helt tvärt, om man inte själv vill såklart.
    Jag började att introducera pure vid ca 5 månaders ålder, tog bort nattamning vid ca 8 månader men ammade ändå fram till min flicka var 14 månader (där jag dessutom tog ”steg tillbaka” i amningen när hon var 9 månader och vi var i Thailand).
    Jag kunde utan problem vara borta en natt om jag behövde eftersom hon trots allt åt vanlig mat, men det var också oerhört skönt att i just stressade situationer kunna ge henne bröstet.
    Jag behöll morgon och kvällsamningen länge.

    Sen behöver man ju inte amma så länge som jag, men när bebis är under året och fortfatande så liten så är min erfarenhet att jag har underlättat väldigt mycket för mej själv i olika situationer 😊

    • E skriver:

      +1 på detta, nästan så gjorde vi också. Nattamma till 10 mån sen försvann dagamningen av sig själv strax innan han blev 1 år. Var så smidigt som mellanmål

    • Lisa skriver:

      Samma här! Det blir bra oavsett hur man gör så länge som man gör det som känns rätt för en själv och sitt barn såklart, men mig har det räddat så många gånger att kunna ge sonen bröstet när vi blev borta längre än väntat och inte hade tillräckligt med mellanmål med, när han behöver mat snabbt, när han varit sjuk osv. Guld värt!

      En sak att tänka på (tips i all välmening): det tar tid att avsluta en amning, mycket mer än man tror upplever jag. Så vill du ha slutat helt vid 6 månader är det klokt att börja trappa ner vid 4 månader.

      Nyfiken också på hur det kommer sig att du vill sluta vid 6 månader? Berätta gärna hur du resonerar kring amning för er 😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *