TÄNK VAD LIVET ÄR COOLT

Letade efter inlägg till julens läsning (ett inlägg publiceras varje dag klockan 17.00) i bloggens arkiv och hittade det nedan. Om min rädsla för att inte kunna bli gravid. Och rädslan för hur jag skulle klara av en eventuell graviditet och tiden efteråt i och med att jag var så sjuk i utmattningsdepression.

Och nu sitter jag här, men min dotter som är två månader. Och jag mår bra! Jag mår bra. Jag är inte längre rädd. Min kropp har återhämtat sig väl efter graviditet och förlossning. Jag känner att jag hanterar det nya livet och allt vad det innebär med de förutsättningar som finns. Och bara det att min kropp har läkt så pass att den klarade av att bli gravid är fantastiskt.

Tacksamheten jag känner för detta är enorm.

Här är inlägget som jag skrev 6 oktober 2015, ganska exakt två år innan Edith föddes!

”Nu vill jag dela med mig av något som jag upptar mina tankar allt oftare. Det är en stor rädsla som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera ..

Det handlar om det faktum att jag har vart sjuk i utmattningsdepression, eller som jag brukar säga ”lever med utbrändheten i bakfickan” och det faktum att vi inom något år eller så vill börja försöka skaffa barn.

Kommer jag att kunna bli gravid? Hur kommer jag klara av den första tiden med brist på sömn? Hur kommer min före detta utmattade kropp hantera det faktum att småbarnsåren ofta innebär en hel del stress, fullt ös och brist på egen tid, återhämtning och kvalitativ sömn?

Kommer jag ligga mer i riskzonen för en förlossningsdepression för att jag har haft en depression tidigare?

Gaah …

Visst att jag idag mår bra och lever ett ”vanligt” liv, men det betyder ju fortfarande att jag dagligen jobbar aktivt för att skapa balans, att jag vet mina begränsningar och måste pussla mer med min energi och återhämtning än en frisk person.

Det här är frågor som allt oftare gnager i bakhuvudet och såklart inte går att svara på innan det faktiskt inträffar, men jag kan inte låta bli att tänka på det här. Min största mardröm är att bli sjuk igen för att jag inte klarar av att ta hand om mitt eget barn. Blir helt darrig bara jag tänker på det.

Har ni några tankar om detta? Finns det någon som känner igen sig? Har erfarenheter eller ord att dela med er av?

Känner att jag behöver lufta detta och ni brukar vara så bra att bolla med. Kram!”

ptfia-gravid-2

Livet är bra coolt ändå.

 

16 reaktioner på “TÄNK VAD LIVET ÄR COOLT”

  • Life at core skriver:

    Jag minns det inlägget! Så skönt att allt gick bra va? Man ska inte oroa sig för saker som inte har hänt, men jag vet att det är lättare sagt än gjort… 🙂 Hoppas ni får en mysig första jul med er ögonsten!

  • Ellen skriver:

    Åh vad jag behövde det här inlägget! Jag är där du var 2015. Lever på många sätt ett normalt liv efter utmattningen, men pusslar och måste ständigt vara beredd på att omboka för att spara energi. Och jag vill så gärna ha barn, men är samtidigt livrädd för det! Tack för att du gav mig hopp!

  • Anna skriver:

    Tack Fia! Precis där är jag just nu. På andra sidan utbrändheten och ständigt balanserandes på den där sköra tråden. Lägg på åldersnoja på det, rädd för att det faktum att jag närmar mig 35 ska utgöra ännu ett potentiellt hinder för att jag ska kunna bli gravid. Försöker ta det som det kommer och tänka att jag inte ska oroa mig för det som ännu inte hänt, men det är svårt.

  • M skriver:

    Så coolt att din kropp ställde upp när det behövdes! Jag upplevde motsatt resa, att jag innan barnförsöken varit så duktig på att faktiskt ta hand om min själ och kropp. Åt väldigt sunt, tränade flera gånger i veckan, gick till yoga, mediterade, undvek kaffe och alkohol, sa nej till saker som kunde leda till stress. Och sen när vi skulle skaffa barn så gick det inte! Min kropp ville oförklarligt inte bli gravid. Detta ledde till ett enormt självhat, jag kände mig såå sviken! Här hade jag gått och haft hälsa och välmående som mitt största intresse, gett kroppen alla förutsättningar, men så vägrade den att samarbeta när det väl gällde det som faktiskt betyder mest i livet. Så mitt i fertilitetsbehandlingen var jag så arg på mig själv att jag lade ner sund kost, började festa med alkohol, slutade med yoga (tyckte inte jag förtjänade det), gick över till att bara träna ”aggressivt” för att få utlopp för min ilska (långdistanslöpning, hårda crossfit pass etc.). Det blev ett barn tillslut, men jag känner faktiskt fortfarande av sveket och att jag inte vill ta hand om mig själv längre, och har heller inte återupptagit min tidigare hälsofokuserade livsstil, så det satte nog sina spår i mig.

    • ptfia skriver:

      Tusen tack för att du delar med dig av din historia! <3 Blir väldigt berörd. Hoppas att du får det stöd du behöver i att bearbeta. All styrka till dig! Kram! <3

  • Sara skriver:

    Gud vad fint, jag är så glad för din skull!! Jag är sjukskriven i utmattningssyndrom och är väldigt rädd för framtiden, men det här ger mig lite lugn i att allt ordnar sig, bara att det får ta sin tid.

  • Karinna skriver:

    Hade också många sånna tankar men de kom under graviditeten. Blev utbränd 2015/2016 och har nu en dotter på 4,5 månad. Jag går runt och tänker att jag gör det jag orkar (min dotter snor mycket sömn). Planerar in saker men tillåter mig själv att avboka om det inte finns ork. Prio klara av bebis. Men suget efter träning och löpning börjar komma tillbaka. Hoppas hitta en bra balans mellan allt så småningom.

  • Malin Cederlöf skriver:

    Sådan känsla att läsa ditt inlägg! 2015 var jag också där och kämpar fortfarande med pusslande med att jobba deltid för att få livet att gå ihop. Jag väntar mitt första barn i maj nästa år. Jag har också rädslan för allt med sömnbrist, förlossningsdepression etc som snurrar. Ser att någon fler ovan haft åldersfunderingarna som även jag haft. Jag fyller 37 samma månad som bebisen är beräknad. Jag är så glad att höra att du klarar dig bra! Härligt att följa dig och din Edith.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *