BERÄTTA OM DIN POST-GRAVID-KROPP!

Alltså, vilken jädra respons på det förra inlägget! Tack snälla ni för all värme och hejarop!

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

ptfia-bebis0-2

Som jag skrev så var det inte självklart att jag skulle skriva det där inlägget. Det blir ju väldigt intimt och naket. Blev först förvånad över att så många påpekade att de aldrig läst något liknande – varför pratar vi inte mer om det här?

Men det är ju sant. Det är så mycket prat om graviditeten och förlossningen, men tiden efteråt glöms liksom bort. Vet ni vad som vore coolt?

Att ni berättar om era upplevelser!

Hur kände ni er efter er förlossning? Hur mår era kroppar idag som fött kanske ett, två, fyra barn? Vilka tankar och känslor tampas ni med? Var det något som förvånade er med kroppen efter förlossningen? 

Det vore så ballt om ni vill bjuda på er post-preggo-kropp-berättelse, med några ord eller längre om ni vill. Är övertygad om att vi är många som skulle älska att läsa om fler kvinnokroppar!

För de som vill finns också min förlossningsberättelse att läsa här!

Puss!

 

 

33 reaktioner på “BERÄTTA OM DIN POST-GRAVID-KROPP!”

  • LINA JOHANNA skriver:

    Fött 2 barn och väntar tredje i vår:)
    Första kom med snitt och jag hade gått upp 27 kg varav 18 vätska som försvann på 2 v. Mådde piss och hade jättelågt järnvärde efteråt, fick förlossningsdepression och åt antidepp några månader. Det värsta var över efter den första månaden (jag märkte snabbt att jag inte mådde ok och sökte hjälp fort, tack och lov!). Gick inte ner mina 10 sista kilon innan jag blev gravid med nr 2. Hade foglossning kvar i 8 mån efter ettan så svårt att komma igång med träning och ordentlig kost. Gick upp 11 kg med andra så slutade i nästan samma vikt vid förlossningen men knappt någon vätska om man jämförde med första graviditeten. Skönt att slippa! Foglossning hade jag, men försvann direkt efter den vaginala förlossningen som gick jättebra. Hade ett tryck nedåt i månader efteråt men det gick tillbaka successivt. Dock en lättare nedsänkning av främre slidväggen som inte lyfts upp trots massa knip och drygt 1 år innan jag blev gravid igen. Så nu utsätter jag kroppen för ytterligare en foglossning, men jag ville ha 3 barn tätt om det gick och jag kommer att fokusera på att gå ner i vikt för min hälsas skull efter denna bebis är ute. Knän och hälar tar stryk av den extra vikten jag bär på. I övrigt, bristningar på magen och överhäng över ärret från snittet, jag hoppas det ska bli bättre efter viktnedgång men är beredd på att behöva operera det.. ej pga utseende egentligen men byxor sitter inte skönt alls! Blir svettig i väcket som blir av att magen hänger ner över ärret, det är inte mkt men det räcker för att störa mig varje dag.
    Brösten är också fulla av bristningar och lite hängiga efter avslutad amning, men glad att de fungerar så fint och de har jag inga problem med alls! ❤ Kroppen kommer aldrig se ut som förr, eller kännas som förr, men så länge den får vara frisk och smärtfri är jag glad och tacksam!

  • MW skriver:

    Känner så igen mig i orkeslösheten efter blodförlusten. Jag tappade 3,5 liter blod när moderkakan skulle ut. Men den lossnade inte och man opererade ut den (Hade 61 i hb när jag vaknade upp efter op och då hade jag redan fått blod. Fick blod och plasma några gånger till innan jag åkte hem). I 2,5 veckor efter var jag så trött så trött att det var ett skämt men kämpade på (vad vet man som förstföderska, såklart att man skulle vara trött men inte så trött kanske..). Efter 2,5 veckor fick jag en störtblödning hemma och fick åka in och opereras igen då de fanns moderkaksrester kvar. Någon natt senare på sjukhuset får jag en till störtblödning och får opereras en tredje(!) gång för att det fortfarande fanns rester kvar. Tappade 1,2liter blod i samband med den operationen. Fick blod några gånger innan jag åkte hem. Jag var heeelt slut kroppsligt i två månader och efter sex månader kunde jag släppa händelserna något sånär mentalt. Detta upprepade sig tack och lov inte vid nästa förlossning och jag har återhämtat mig snabbt denna gång. Nåja har fått navelbråck efter två täta graviditeter som skall opereras bort. Men annars gick återhämtningen bra!

    • Lollo skriver:

      Nästan exakt samma sak gick jag igenom. Såå skönt att höra att det inte blev samma sak andra gången för dig!
      Då kanske mak vågar sig på en gång till 🙂

  • Josse skriver:

    Var helt förstört trött efter förlossningen & sen kom förlossningsdepressionen som ett brev på posten.. åt antidepressiva fram tills dagen jag plussade med lillasyskonet, som är beräknad om 5 dagar.
    Jag gick upp 33 kilo med första (havandeskapsförgiftning) och nu börjar barnmorskan misstänka det med denna bebis också.. 🙁 Orkar inte! Så svullen av all vätska & huvudvärk som inte ger med sig.
    Vill bara att förlossningen ska kicka igång så vi får träffa lillebror/lillasyster! 🙂

    Så skönt att du delar med dig av ALLA delar, inte bara det rosenskimrande upplevelserna som många andra målar upp. Tack <3

  • Maria skriver:

    Min son kom för tre månader sedan, och nu börjar jag känna mig som mig själv igen. Gick upp 17 kg, varav 7 försvann veckan efter förlossningen, har 2 kvar nu. Jag sprack också grad två lindrigt enligt bm, men kände av det mer än dig efteråt. Öppenhetskänslan var obehaglig och kände av luft jag med när jag hade lite småbreda ben, det pratar ingen om så jag är så glad att du skrev det! Det börjar ge sig nu för mg. De sydde även fel, så har ett konstigt veck i mellangården. Jag var så orolig att felstygnen (de sydde för lite på utsidan) skulle påverka sexlivet och att jag inte skulle känna nåt alls, men vi har haft sex en gång nu, och maken tyckte jag kändes typ som vanligt.. men AJ vad ont det gjorde. Amningsslemhinnor är som i klimakteriet, och allt glidmedel i världen kunde inte rädda dem, så jag har köpt östrogenkräm på apoteket nu eftersom att jag vill fortsätta amma. Tips och varning 🙂

    Magen är degig, jag har eksem överallt pga stress och nattuppvak. Jag har lite svårare att fisa ”tyst” också, men har inga problem med någon form av inkontinens! Foglossningen försvann på en vecka. Tyngdhetskänslan i underlivet var markant i början och den första månaden kunde jag inte gå längre än några hundra meter innan det blev obehagligt. Nu känns det bara när jag springer (småspringer bara än så länge när jag har bråttom, tänkte vänta 4 mån)

    Som sagt, kroppen är otrolig!

  • E skriver:

    Bra initiativ! Det är så olika för alla: alla är olika från början, alla graviditeter är olika och alla förlossningar är olika. Så även återhämtningen.

    Jag vågar knappt berätta om min kropp, ibland känns det som jag haft det ”för lätt” i det avseende. I vilket fall… tänker att det kan vara skönt att läsa att det faktiskt kan gå relativt smärtfritt till.

    Jag gick upp 10-11 kg. Avslutade graviditeten med en (långsam)promenad på ca 5 km. De sista veckorna kunde jag ibland ha lite stickningar/känningar i bäckenet när jag promenerade så blev en del pauser. Inbillade mig att det var barnets huvud som slog emot något haha.

    I vilket fall, efter den promenaden + 2 timmar tupplur satte förlossningen igång (BF+8).

    Förlossningen tog runt 12 timmar allt som allt med smärtlindring i form av Tens (så bra!). Hade ett bra teamarbete med bm och min man. Förlossningen resulterade i totalt 4 stygn till följd av skrapmärken. Blödning på ca 500 ml. Jag mådde alltså väldigt bra efter förlossningen. Bebis hade dock bajsat i fostervattnet så vi var tvungna att stanna på BB över natten. Jag trivdes inte alls. Delade rum, såg inte ut genom något fönster och min man fick ingen möjlighet att sova någonstans (kl 9 på förmiddagen kom vi till BB från förlossningen och då hade vi varit vakna i ett dygn eftersom sonen kom strax innan kl. 05). Han åkte hem på förmiddagen, kom tillbaka på eftermiddagen, åkte hem för natten. Dagen efter sonen kom åkte vi hem så fort vi bara kunde… och gick ut med hunden. För jag ville ut! Samma promenad som 48 timmar tidigare.

    Det drog lite i stygnen i underlivet när svullnaden minskade. Avslaget varade ca 5 veckor. Vikten var som innan graviditeten efter ca en vecka och i samma veva kunde jag börja ha de flesta av mina gamla byxor. Tyckte den snabba viktminskningen var lite jobbig minns jag. Körde på med knipövningar och lite lättare rörelser för kroppen rätt så direkt men var ändå försiktig med magmuskulaturen långt efter eftersom jag kunde känna mig ostabil i bålen. Sträcket på magen var synligt drygt 9 månader skulle jag tippa på.

    Brösten som var små innan, blev större i och med amning och är nu i princip obefintliga men inte speciellt hängiga. Det kommer väl efter nästa barn haha…
    Annars skulle jag säga att kroppen är som innan graviditeten.

    • E skriver:

      Tillägg: tyckte det var obehagligt att bajsa första veckorna efter förlossningen och kunde ibland blöda lite i samband med det också. Blod vid bajs har återkommit några gånger om jag varit trög i magen men finns medicin som underlättar. Nu 1,5 år efter förlossning händer det mer sällan att jag behöver hjälpa magen med medicin, senast var nog två månader sedan och då var det typ 2-3 dagar som det var lite jobbigt.

  • M skriver:

    Jag födde mitt första barn den 8e oktober i år och känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning. Nu 6,5 veckor efter förlossningen tycker jag min kropp känns någorlunda som vanligt igen, bortsett från att den är väldigt mycket svagare och stelare än den var innan graviditeten. Det är som om all muskelmassa har försvunnit och samma sak gäller med smidigheten, jag kommer knappt in de mer basala yoga positionerna mer. Magen är väldigt degig och putar ut, massa lös hud kvar, nog lite fett också. Men framförallt känns bålen helt ostabil, det är som om coremuskulaturen har försvunnit! Samma sak med rumpan den som brukade vara rund och spänstig är helt platt och slapp. Tror det beror på att jag sitter så mycket på soffan och ammar 😅 nog också att jag under graviditeten inte styrketränade på samma sätt som innan jag blev gravid. Tuttarna är ju matlådor till babyn nu, och det märks. De är svullna, ömma och ändrar form hela tiden beroende på mängden mjölk. Ser så mycket fram emot att kunna börja styrketräna lite igen och få tillbaks känslan av att ha en stark och smidig kropp, men är i övrigt väldigt tacksam över att den klarade graviditeten och förlossningen såhär pass bra ändå!

  • Mikaela skriver:

    Så bra inlägg du skrev om kroppen efter förlossning! Helt galet egentligen att det inte pratas mycket om tiden efter.

    För mig har det gått tre månader sen förlossningen. Första dagarna var jag sjukt öm mellan benen och det var jobbigt att sitta på en stol. Ville helst gå eller ligga ner. Kissade i duschen de första veckorna då det sved lite i stygnen och jag vågade inte torka ordentligt. Var precis som du stel i nacken efter konstiga amningspositioner, egentligen först nu jag börjat hitta en position jag kan slappna av i.
    Avslaget försvann fort. På 10 dagar kanske vilket var skönt. Magen är helt borta nu men lite degig och huden är lös. Men för första gången i livet bryr jag mig inte om hur den ser ut. Jag har burit ett barn och jag skulle inte byta ut det mot den snyggaste magen i hela världen!

  • Linnéa skriver:

    Födde för 5 månade och mår bra, kroppen känns nästan som vanligt. Viktmässigt är jag tillbaka helt, gick upp 12 kg, dock är kroppen mjukare, framförallt magen.

    I underlivet känns nästan allt bra förutom lite problem med ärrvävnad som ska klippas bort och tyvärr kommit tillbaka efter tidigare borttagning. Ingen direkt tyngdkänsla men försöker också knipa och inte bära tungt eller träna på fel sätt. Kan fortfarande känna av en stramande känsla efter stygnen antar jag, undviker att bli för hård i magen eftersom det inte känns så skönt. Fick en grad två bristning inuti dvs genom muskler. Men det känns som det sytts och läkt bra utöver lite besvärlig ärrvävnad.

  • Michaela skriver:

    12kg upp med första barnet. Efter ett halvår hde jag väl tappat/ammat bort allt och fick bara höra: ”åh vad smal och fin du är” fast det enda jag kände mig som var svagast i världen. Nattamningskroppen och bära på det käraste man har 24h nästan. Nu väntar jag lillebryster och är spänd på kroppen och vad den klarar av en andra gång. Har inte samma ork att ta hand om min gravidkropp när jag har en galen 2 åring också.. heja dig och din berättelse om din resa!

  • Sanna skriver:

    Du har verkligen gjort en stark comeback med tanke på din blodförlust!

    Min mage såg ungefär ut som din – enbart en stor mage. En stooor son fick jag ut på 4185g med sina 55cm. Fick endast ett litet skrapsår som sved några dagar och det kändes som att sitta på en badring i två dagar. Kunde klampa mina första 2km 4 eller 5 dagar efter förlossning. Inte i någon högre takt men absolut inte snigel heller. Kände mig liksom stark redan då.
    Magen och kilona var borta inom några veckor fast huden såklart mycket lösare än innan. Då hade också magmusklerna återgått så att inte ens lillfingret kommer emellan.

    Nu har det gått 4 månader och har precis börjat träna igen. Har tyvärr slarvat med både magträning och knipövningar men på något konstigt sätt så känns kroppen fruktansvärt stark och inte så långt ifrån innan graviditeten. Tappade tyvärr all lust för träning när första 5 veckorna gick åt att sitta i soffan och amma/sova vartannat.

    Har mina bristningar på magen och lös hud men jag är så otroligt tacksam för min starka kropp och för min friska son

  • Emelia skriver:

    Så bra och viktigt ämne – mer post förlossningsberättelser! Jag födde min son för tio dagar sedan. Är positivt överraskad att min kropp återhämtat sig bra redan. Livmodern har dragit ihop sig och magen är nästan som innan förlossningen, lite mjukare och slappare bara. Hade väldigt ont i ryggen ett par dagar efter förlossningen. Det har blivit bättre nu men det märks att magmusklerna/core är borta. Har börjat med aktiveringsövningar, vill ju kunna bära på min son utan att få ont! Gjorde knipövningar dagligen innan förlossningen och det är jag tacksam över, har varit lätt att hitta knipet igen och öka tiden för varje dag. Ibland känner jag ett tryck nedåt, särskilt om jag sitter på huk eller på toa för länge. Annars känner jag mig nästan återställd. Tack kroppen för att du är så bra!

  • E skriver:

    Jag fick efter mycket om och men föda med akut kejsarsnitt, något jag inte alls hade förberett mig på som ett alternativ. Var chockad över hur ont det gjorde efteråt och hur begränsad jag blev, kunde knappt bära mitt barn eftersom det gjorde så ont i snittet och I hela kroppen. Var också besviken över att kroppen inte jobbade med mig och att jag kunde föda naturligt, kejsarsnittet kändes som ett misslyckande. Nu ett par månader senare så har jag cirka 4 kg kvar till min ursprungsvikt (gick upp 20 kg) men min kroppsform kommer nog aldrig bli densamma känns det som. Har fått överhäng över snittet och naveln har fått en konstig form. Även mkt bristningar men försöker tänka att det faktiskt inte spelar någon roll. Skulle önska att man pratade
    Mer om kejsarsnitt och hur det kan påverka kroppen så att man som förstföderska är beredd på hur det kan bli och att man på så sätt kanske inte känner sig så ensam om det.

  • Lovisa skriver:

    Så kul att läsa ditt förra inlägg och tack för du delade med dig 🙏🏻 😀

    Jag fick en dotter den 16 Augusti i år och föda barn är det häftigare jag varit med om, skulle lätt göra om det imon 😉
    Det som förvårande mig var att det inte alls gjorde så ont att föda barn som alla har berättat. Många är bra på berätta hur ont det gör att föda barn men inget om tiden efteråt. Visst gör det ont, det är ändå en bebis som ska ut mellan benen. Men för mig kändes det mer som man var förstoppad och smärtan kändes hanterbar. Adrenalinet man även får av att föda gav mig sådan kick. Gick in totalt i mig själv och hade bara ett fokus, få ut henne. Tror det hjälpte mig väldigt mycket med att aldrig bli rädd för smärtan, utan lyssna på kroppen och möta den.

    Däremot tycker jag smärtan efteråt varit tusen gånger värre och var inte alls förberedd på den. Första månaden var fruktansvärd milt sagt. Jag kunde inte resa mig upp ur sängen, kroppen var så totalt slut, värst var ryggen och fiffin. Jag sprack en ryggkota i samband med krystvärkarna så fick sitta i rullstol första tiden hemma. Bara att sitta i den gjorde så sjukt ont, vissa dagar svimmade jag av smärtan. Fick starka morfintabbletter men inget hjälpte. Fy fasen, den smärtan önskar jag inte någon. Att gå på toa ska vi inte tala om, fasade över varje toabesök. Gjorde så fruktansvärt ont att kissa och göra nummer två funkade inte på naturlig väg. Jag visste inte så mycket om förlossningskador innan men för mig har dem varit värst.

    Nu har det gått tre månader och jag kan äntligen gå idag. Idag slog jag rekord med en 5 km promenad 👍🏻😀 Återhämtningen på kroppen går framåt men det går väldigt långsamt för mig. Jag gick upp 30 kilo, mycket var vätska och dem kilon är borta. Den stora magen är även borta, den putar pyttelite men annars ser den ut som förut 🙏🏻 Även alla cellutier har försvunnit. Jag kommer även i mina gamla jenas men det är på håret pga höfterna. Ska jag vara ärlig så gillar jag dem, gillar kroppens utseende mer nu än vad jag gjorde innan. Är så stolt över att den gav mig en frisk liten tjej 😀

    Annars känner mig långt ifrån som mig själv. Jag blev väldigt sjuk under gravidtiteten som har satt sina spår. Målet är att bli så återställd som jag bara kan bli 💪🏻 Utseendet börjar jag se ut som förut men jag kan fortfarande inte bajsa på ett normalt sätt och har lite svårt att hålla tätt om jag hostar eller nyser. Mina njurar tog även rejält med stryk för jag fick en gravitidtetshypoterni som läkarna hade svårt att få stopp på. Tack vare det höga blodtrycket har mina njurar, hjärta fått ta rejält med stryk. Jag brottas fortfarande med högt blodtryck och äter medicinen mot det. Målet är att få fas på det så jag blir stabil igen 🙂

    Min mage är borta, den putar jätte pyttelite men annars börjar den se som ut innan. Förutom navlen som mörkär borta, två veckor efter förlossningen försvann den helt. Helt otroligt igentligen att den återhämtade sog så snabbt när jag var galetJagMina höfter blev väldigt beredda något som gör att mina gamla jeans är lite svåra att stänga. Det stör mig inget för gillar mina nya kropp, den har ända skapat och fött ut en frisk

    Däremot är min fiffi totalförstörd fortfarande, är väldigt öm där trots det har gått över tre månader. Jag kan fortfarande inte sitta helt normalt, sitta i vår mjuka soffa är bara att glömma. Men det går framåt även om det går väldigt långsamt för mig. Jag kissar inte längre i duschen utan kan kissa på toan utan att svimma av smärtan. Utseendet på min fiffi är en annan femma, den ser inte klokt ut. Det ser ut som en babbianröv eller en korv med bröd. Jag kniper som en tok och hoppas återhämtning kommer där. Jag har fått jobba I mitt fall är det färlossbingskadorna som var värst och målet är bli så återställd som jag bara kan bli. Vill kunna bajsa normalt igen, det är min stora fokus och att mina njurar blir

  • Maria skriver:

    Helt fantastiskt att läsa alla förlossningsberättelser för en som är gravid och ska föda i April. Tack för att ni delade med er! Roligaste kommentaren var att Fiffi ser ut som en babianröv, skrattade rakt ut länge åt den kommentaren!

  • Nette skriver:

    Jag fick barn nr2 för fem månader sedan. De första 4-5 veckorna hade jag mycket besvär med smärta pga grad 3-bristning och det tog tid innan jag ens kunde gå mer än några hundra meter. Det blev gradvis bättre och nu har jag inte alls ont längre, däremot känns det stramt ibland och jag känner även igen det där med luftinsläpp. Jag känner också att jag har många knipövningar kvar att göra innan bäckenbotten är stark igen.
    I övrigt har jag gått ner 25 av de 28 kg jag gick upp och jag kan inte påstå att jag har ansträngt mig. Kan inte heller säga att kroppen känns som innan. Det är uppenbart att jag har tappat mycket muskler och magen är fortfarande pösig och hänger. Jag har precis börjat använda mina vanliga byxor igen men dom sitter inte bra alls vid magen.
    Jag gick upp ungefär lika mycket i vikt vid första graviditeten och gick ner till under det jag vägde innan på ganska kort tid. Skillnaden var väl att jag promenerade väldigt mycket då och kände mig snabbt starkare i kroppen. Nu hinner jag inte. Första barnet förlöstes med snitt och jag återhämtade mig mycket snabbare efter det än vad jag gjorde nu. Det blir spännande att se hur statusen är när det har gått ett år.

  • Johanna skriver:

    Haha alltså känslan när jag kom på mig själv liggandes över mina ben på toa för inget höll upp kroppen…

    Min förlossning gick bra och utåt såg Fiffi fin ut, så läkare tog mig inte på allvar. Jag hade sååååå ont. Stygnen läkte inte och jag fick bränna bort dem efter en lång tid. Vidrigt. Kom också igång med knipövningar sent på grund av det. Sen påverkades jag av östrogenbristen, men först ett halvår senare tipsades jag om att börja med det… Fiffi som skavde när jag satt osv… och efter bara någon dag med kräm var det som bortblåst. Det gjorde att jag känt stor äckel och rädsla inför Fiffi. Är allt normalt? Är jag konstig? Är jag förstörd? Det tog ett år att kunna ha sex. Stor smärta i början. Det tog ett halvår till på det att börja uppskatta sex. Sen råkade jag bli gravid igen… 🙂 Tacksamt, men läskigt ur ett kroppsperspektiv.

    Svullnade 20kg (10 måste varit vätska, jag såg helt sjuk ut och hade så ont, allt försvann ganska fort). Upplevde dock att kroppen blev sig själv ganska fort igen (alltså: efter ett halvår satt byxorna plötsligt bra igen utan att jag ansträngt mig annat än marathonammat och därför också ätit som en häst).

    Men problemen med Fiffi fick mig att må väldigt dåligt -speciellt eftersom Jag inte togs på allvar. Tråkigt när det ändå finns så kunniga barnmorskor och gynekologer mm därute.

  • Malin skriver:

    Jag var väldigt öm i underlivet de första veckorna efter bristning grad två. Grät på toa för att det gjorde så ont. Lärde mig tycka om katrinplommon 😊 Kände mig svag i bäckenbotten och fick ont i den om jag stod upp länge. Det varade i ett drygt halvår.

    Idag, 14 månader efter förlossning, känns kroppen som innan graviditet. Det enda är att mina byxor sitter lite tightare om höfter och mage. Jag gick upp ca 15 kg under graviditeten och kunde promenera långt i vanligt tempo hela tiden. Följde appen Mammamage de första månaderna efter förlossningen, kan verkligen rekommendera den!

  • Emilie skriver:

    Föddes slutet av maj 1 månad för tidigt än beräknat. Gick upp 20 kg och hade en väldigt bra graviditet förutom någon nerv som klämde ner i benet. Vattnet gick hemma och 12 timmar senare kom värkarna igång. 3 timmar senare var lillen ute. Folk kommer nog tycka illa om mig för att jag skriver detta men jag tyckte inte förlossningen gjorde så ont. Absolut det gjorde ont innan det var dags att krysta men inte så ont som många vill ge skenet av. Jag hade otroligt mycket hjälp av all yoga som utövats innan graviditet och under graviditetn samt PROFYLAX! Wow wow wow! Att ha fokus och stänga ögonen samt en partner som var med på profylaxen var helt underbar! Jag badade som smärtlindring och fick värmekuddar. Inga Bristningar/blodförlust. Låg kvar fyra dagar pga av att lillen var tidig. Hade avslag 14 dagar.
    Det folk inte pratar om är att det verkligen rinner blod efter en förlossning. Man duscha men när man kliver ut är det blod på benen igen. Man kan få hemorojder (jag fick) och man får en degig mage helt utan muskler. Hela mitt underliv känns annorlunda. Tampongerna åker ut väldigt lätt och jag känner mig väldigt slapp vilket känns påtagligt under sex. Jag har gått ner totalt 12 kg men har 8 kvar (plus 5 kg till för att vara normalviktig) och det går trögt. (Ammar inte). Jag har blivit bredare över höfterna samt låren och fått väldigt mycket celluliter. Samt att magen ständigt ”trillar” ur byxorna (särskilt träningsbyxor). Första 5 månaderna hade jag otroligt ont i axlar, nacke, rygg. Försökte röra på mig och gick långa rundor i skogen. Ska nu denna månaden börja träna på gym/gruppklasser igen. Kroppen är verkligen fantastisk men jag hade så gärna eftersökt lite mamma baby träningen som inte kostar så ofantligt mycket! Eller gruppträning dit man kan ta med bebisar på. Att alltid vara hemma är inte riktigt min melodi. Jag vill komma ut och måste även träna utanför hemmet för att det ska bli något.

    • Karin skriver:

      Jag tycker inte illa om dig för att du upplevde din förlossning som mindre smärtsam än du trott. Det är ju toppen för dig! Däremot tycker jag att du kunde valt att inte skriva ”inte så ont som många vill ge SKENET av”. Precis som jag respekterar din upplevelse behöver du respektera andras, som kan vara betydligt mer smärtsamma än din. Ingen kropp är den andra lik – och ingen förlossning är den andra lik. Det är alltså väldigt troligt att det finns förlossningar som upplevs – och ÄR otroligt smärtsamma.

      Mitt barn fastnade med axlarna och behövde ”bendas” ut snabbt eftersom att hon började bli blå. Det var en vettlös, plötslig, okontrollerad, gastkramande nära-döden-upplevelse av smärta. Och det är inget jag vill ge sken av. Jag skulle hemskt gärna ha varit utan den upplevelsen av smärta som golvade och chockade mig så att jag knappt minns när hon väl var ute…

      Prata gärna om förlossningar och eftertider, det är så himla bra men var ödmjuka mot andras upplevelser <3

      • Emilie skriver:

        Hej Karin!
        Jag ber om ursäkt för min formulering och all respekt till att allas förlossningar är olika. Om jag skriver så här: jag tyckte inte det gjorde ont att föda barn förutom de sista 15 miniutrarna när jag tappade kontroll över min andning. (5 minuter där slutskedet med att jag öppnade hände och 10 minuters krystvärkat där barnmorskorna sa till mig att inte krysta utan att bara låta kroppen jobba själv.) jag tycker dock att det pratas för lite om ”bra”/”lätta” förlossningar och istället läggs fokus på de som haft det värst. alla historier är viktiga och jag försöker bara sprida att jag haft väldig tur med min förlossning. <3

  • Maria skriver:

    Bra och viktiga inlägg! Heja dig som lyfter och pratar om det.
    Fick mitt första barn när jag va 23. Gick en vecka över tiden och värkarna började på morgonen. Va ganska rädd för förlossningen att jag bara skulle ge upp när det va som värst. Men det insåg jag ju att värkarna va inget man kunde ignorera direkt 😅. Värkarna va kraftiga men korta, allt gick lugnt men sen rätt va det va så blev det fullt i rummet och bebisen skulle ut. Blev klippt och de hävde sig på magen för att skynda på. Fruktansvärt. Men ut kom han 4620 o 55cm. Va väldigt svag och svimfärdig några dagar så förflyttade mig knappt. Men när man ser något svullet bakifrån när man vänder ryggen till i spegeln börjar man ju fundera.. Hade ont bra länge och avslaget höll i sig i minst en månad. Hade känningar av klippet, blev som en ärrbildning och inte lika elastiskt. Men blev bättre efter andra barnet faktiskt. Det blev en otroligt snabb förlossning och han va ute en timme efter att vi parkerat bilen. Hade otroligt starka värkar så bilresan va lite nervös. Men kan väl känna att det nästan blev lite för intensivt, men ut kom en till kille 30 g lättare än storebror och en cm längre. Tappade mycket blod så va inte direkt stark här efter heller.
    Jag saknade verkligen prat om kroppen efteråt och vad man ska tänka på. Man hör bara knip. Nu har jag delade magmuskler som gör mig väldigt ostabil och en väldigt svag bäckenbotten. Hade ingen koll på att magen inte går ihop efter en viss tid. Jag fick bara höra på återbesöket att knipet får jag hem och träna på lite mer.. Nu är barnen 5 och 1 år och det är full fart.

  • L skriver:

    Väntar mitt första barn, bf 19/1, och jag är så glad att du tog upp detta då viktiga ämne! Och alla ni andra som delat med er. Själva förlossningen är eller har jag aldrig varit orolig för, däremot känns det här med tiden efteråt som Pandoras ask – ingen info och vad som helst kan hända. Förstår ju klart att det liksom själva förlossningen är olika för alla men ändå så skönt att få läsa lite om detta också! TACK!

  • Emilia skriver:

    Födde barn för 3 månader sen. Hade en bra graviditet och tränade lugnt till bf. Fick en stor bristning grad 2 som opererades av kirurger. Det är väldigt stramt. Har fortfarande tyngdkänsla i underlivet, som heller inte ser ut som tidigare. Magen är skör men har börjat träna lätt nu för att kroppen inte ska krascha. Mådde psykiskt dåligt ett tag tills jag insåg att det var avsaknad av träning som ställde till det. Viktmässigt är jag bara ett kg kvar till ursprungsvikt, vilket är en parantes då jag helst av allt bara vill ha tillbaka min starka kropp.. men inser att jag måste ge kroppen tid att återhämta sig.

  • Sara skriver:

    Jag har fött 3 barn och bor i Frankrike. Min upplevelse är att kroppen återhämtar sig fortare efter barn 2 och 3, som om den har lärt sig hur den ska göra. 🙂
    Annan VIKTIG grej: I Frankrike får man gratis 10 besök hos sjukgymnast för att träna upp bäckenbotten och alla muskler som tappat stuns. De mäter elektroniskt och vill att man fortsätter träna tills man är lika stark i underlivet som man var före graviditet. Det här är SUPERBRA rehabilitering, ALlt de tdär som kan kännas lite ”öppet” och för stort post-bebis tränas upp igen tills man blir som ny. Det är franska staten som står för det. Tips till Sverige! 🙂

  • Ann skriver:

    Fantastiskt att alla delar med sig så mycket, heja! Dock känner jag själv (31 år) att jag blir väldigt rädd av alla historier. Jag är inte alls barnsugen trots att man borde (?) vara det ”vid min ålder” (har sambo sedan 10 år, hus, fast jobb osv), och när man läser allas historier blir jag livrädd och vill aldrig någonsin ha barn 🙁

    • Bella skriver:

      Hej Ann! Jag tycker inte alls man ”borde” vara sugen pga ålder, själv har jag alltid vetat att jag velat ha barn någon gång men aldrig känt det där ”suget”.

      Nu har vår dotter kommit och jag hade en jättebra graviditet utan några ”biverkningar”, förlossningen gick bra och kroppen börjar se ut och kännas ungefär som vanligt igen efter drygt tre månader.

      Vi blev rekommenderade av vår barnmorska att sprida vår historia pga att vi som haft ”enkla” förlossningar och återhämtning kanske känner mindre behov att prata om sina upplevelser samt att det är lättare att komma ihåg berättelser som sticker ut.

      Om du får känslan att du någon gång vill ha barn hoppas jag att du inte tvekar pga rädsla, jag känner ingen som ångrat sig 🙂

      Kram

  • Trebarnsmor skriver:

    Med första barnet blev jag klippt. När de sydde igen gjorde det jobbet lite väl bra, så efter ca 6 mån fick jag operera om det hela, och de fick sy om…. De hade sytt ihop lite för mycket första ggn. Andra barnet var mycket enklare, gissar att kroppen lärt sig lite vad den ska göra…att bebbe låg rätt underlättade ju också.:) Tredje barnet vågade jag t.o.m föda på det sättet jag kände att jag ville ha det, ståendes på knä hållandes i sänggaveln. Efter varje barn har fötterna mina blivit liiiite större och eftervärkarna hemskare. Ägglossningen har också blivit smärtsammare. Magens nedre del något mjukare och bröst något rundare. Men jag trivs mer o mer med mig själv överlag…gissar att mammarollen ger mig ett härligt perspektiv på livet. <3

  • Johanna skriver:

    Hej, först och främst en eloge och ett tack till dig för att du tar upp ämnet och skriver om det även fast jag förstår att det måste kännas lite knepigt att dela med sig av väldigt intima/personliga saker. Som många andra skrivit så behöver vi prata mer om det här, det är så mycket fokus på vad som händer under graviditeten och förlossningen och varför, men alldeles för lite om vad som händer SEN. Och i den mån man läser på om vad som händer efter förlossningen är det enligt min erfarenhet mest fokus på barnet, på dess utveckling och välmående. Det är självklart också viktigt, men om man som mamma står där vilsen, knappt får sova, har ont mest överallt och inte känner igen sin kropp eller sitt mående, ja då är det ju väldigt svårt att vara den bästa mamman man kan till sitt lilla barn. Jag upplevde också kroppen som fantastisk i sin återhämtning, både efter första graviditeten som slutade med akutsnitt och andra så jag födde vaginalt. Jag hade turen nog att ha relativt oproblematiska graviditeter båda gångerna och kunde därför träna (anpassat såklart, men dock) och promenera in i det sista. Tror att det gjorde enormt mycket för återhämtningen rent fysiskt och jag var igång ganska snabbt med promenader och lättare styrketräning. Tyckte nog att det mest obehagliga rent fysiskt var att gå på toaletten efter att ha fött vaginalt, gjorde så jäkla ont i stygnen i början också fanns det en (något orimlig men dock) rädska att något skulle gå sönder där nere igen. Den mentala biten upplevde jag som mycket svårare att handskas med, alla hormoner, amningen, tröttheten, oron för om man gör rätt och hur man ska klara allt osv osv… Om man pratat mer om det innan (på föräldragrupper, hos barnmorskan, med vänner/familjemedlemmar eller vad som helst) tror jag att man skulle ha större förståelse och acceptans för gentemot sitt eget mående som nyförlöst och kanske ha lättare att känna att det är okej att man inbland knappt vet vad som är upp och ner och bak och fram. Jag hoppas att alla blivande mammor (och pappor också!) som läser här inne kan dra nytta av alla berättelser även om vi alla är olika med våra egna unika upplevelser!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *