VECKANS BIKT

Hej torsdag! Jag kämpar på med förkylning och kurerar mig långsamt. Känner att huvudet fortfarande inte är helt klartänkt och insåg att det är närmare två månader sedan vi hade en bikt här i bloggen. Det är verkligen dags och passar extra bra eftersom jag själv inte har så mycket att bidra med. Ni får ta ordet!

Upplägget:

Att få skriva av sig och faktiskt försöka formulera det där som känns tungt är för mig en självklar del i att må bra. Det blir lätt ett inre kaos när tankar trasslar omkring i skallen utan sammanhang.

Jag skriver ofta ner mina tankar och känslor här inför er, men det bästa som finns är när ni tar ordet och delar med er av det som pågår hos er. Se det här inlägget som en chans att skriva av er, att dumpa det som känns jobbigt, glatt, svårt eller förvirrande. Detta är helt enkelt ett tillfälle att få tömma sig.

Självklart går det bra att vara anonym. Och självklart får ni dela med er av sådant som glädjer er, lyfter er och inspirerar er precis lika mycket som det motsatta. Detta är erat forum.

Genom att berätta något som ni går igenom eller upplever just nu hjälper ni garanterat någon annan. Läs gärna igenom andras kommentarer och svara om ni känner att ni har något ni kan bidra med eller tipsa om.

pt-fia-7

Ser fram emot att läsa era ord ikväll. Tack för att ni delar med er ♥

 

33 reaktioner på “VECKANS BIKT”

  • Nathalie skriver:

    Jag mår fruktansvärt när jag tänker på att jag är 30 år och ALDRIG har haft en kärleksrelation. Jag ser alla runt mig som har barn/väntar barn, flyttar till hus, gifter sig osv medan jag står kvar på samma fläck och stampar. Jag blev som liten utsatt för övergrepp vilket även hänt flertalet gånger även i vuxen ålder. Det här har gjort mig LIVRÄDD. Jag klarar inte av att träffa någon, jag vågar inte ens skriva med någon pga PTSD. Jag har inte lärt mig att sätta gränser för mig själv utan går med på saker i ren panik, allt för att slippa undan. Det sägs ju att man antingen flyr, slåss eller fryser vid otäcka situationer. Jag lider av det sistnämnda och därför hamnar jag i samma träsk gång på gång.
    Jag känner att tiden håller på att rinna ut för mig. Jag vill också vara en av de som kan ha relationer, jag vill också vara gravid och planera en framtid tillsammans med ens kärlek, men jag vet att det aldrig kommer hända och det gör mig så sorgsen. De flesta säger att det kommer ordna sig och det gör också ont att höra för nej, det kommer det inte så länge jag är såhär panikrädd. Jag har känt såhär sen jag var runt tretton år och jag har nog själv försökt att intala mig att det snart reder sig, men nu är jag alltså 30 och ensammare än någonsin. Fruktansvärt!! :((

    • Nathalie2 skriver:

      Jag kan inte föreställa mig vad du gått igenom och jag hoppas att du går hos någon som kan hjälpa dig med ptsd, om du inte gör det så skulle jag verkligen rekommendera det.
      Jag vet hur frustrerande det kan vara när alla säger att du kommer hitta nån när du minst anar det, för mig har det ännu inte hänt och jag börjar också tröttna… Men nåt jag tror är viktigt är att försöka bygga upp ett liv som man gillar oberoende av en ev. kärlek. Ha vänner som stärker en och som man mår bra av, hitta nåt att göra som man gillar (för mig har det blivit yoga), överlag bara fundera över vad man mår bra av och se till att få in mycket av det i sitt liv. Och inte sätta allt hopp till att man ska träffa nån för om man tyvärr inte skulle göra det så har man ändå ett fint, roligt och värdefullt liv.
      Kram från en annan Nathalie

    • Madde skriver:

      Åh vad känner att jag skulle vilja hjälpa dig! Det finns så mycket hemskheter i världen, beklagar att du råkat ut för några av dem. Jag tänkte jag skulle tipsa om, dels självförsvarskurs eller självförsvarsläger – väldigt stärkande och utmanande och många som sökt sig dit har gjort det av en anledning, kanske kan du hitta någon likasinnad, eller bara få stöd från de som jobbar med sånt i vardagen. Sen så ville jag också berätta om min egen historia, att jag haft vestibulit (smärta vid samlag) i typ 6 år, dvs hela mitt vuxna liv, som efter 20 olika gynekologer till sist (äntligen) blivit diagnostiserat bero på HPV-virus, dvs cellförändringar, i kombination med bakterien ureaplasma och återkommande svampinfektioner (skriver utförligt ifall någon med samma bekymmer råkar läsa). Jag har även IBS, dvs stressmage, och i snart två år har jag verkligen hård-kört att jag ska få bukt med de här två problemen (plus några till) – och därmed jobbat på flera fronter: mindfulness, psykolog, alla möjliga läkare och specialister, självhjälpsböcker, ändrat om mitt liv, omgett mig av inspirerande människor, tagit stöd från såna som PT-fia, försökt vara snäll mot mig själv etc. Så vad jag menar är – gör många åtgärder samtidigt och verkligen satsa, bestäm dig för att du ska fixa PTSDn. Sätt små mål, kanske skaffa en kill-kompis till att börja med och inte direkt dejta, och låt det ta tid. Jag tror på dig! Kram från Madde

  • K skriver:

    Något som tar ner mig och som sätts sig i huvudet är att min mens/ägglossning inte fungerar som den ska efter att jag ätit ppiller i 13år och tränat alldelese för mycket..
    Jag och min man gifte oss förra sommaren och flyttade till vårt dröm hus på landet där jag är uppväxt.. Vi vill skaffa barn och vi båda känner att det är det som fattas oss nu..
    Jag går hos en terapeut där jag får både zonterapi och akupunktur, även fått hypnos och råd till bra kosttillskott som jag ska ta.. Först nu börjar min mens komma, men det är tyvärr utan ägglossning..
    Jag ska denna menscykel börja med progesteronkräm för att se om det kan stimulera min ägglossning.
    Jag är ”bara” 24 år men är så redo att bilda familj & jag längtar sååå.

    Jag har följt din blogg lääänge och jag blir alltid glad av att läsa den!
    När du berättade att ni väntade barn blev jag otroligt glad, precis som att jag kände dig!
    Vi gifte oss samma sommar och jag hoppas såå att jag också snart kan känna de känslor som du känner som gravid!

    JAG ÖNSKAR DIG SÅ LYCKA TILL! & fortsätt skriva din fantastiska blogg – kollar varje dag om du skrivit något om din graviditet! 🙂

    KRAAAM

    • S skriver:

      Å, jag relaterar delvis! Jag har ätit p-piller sedan 7 år tilllbaka och har skjutit upp den rätt mycket senaste åren. I år har jag försökt släppa fram mensen en gång per månad men det händer inget… jag är orolig då det inte har krånglat innan. Tränar också en heeel del men har gjort det hela mitt liv, dock har jag väldigt låg fettprocent på min kropp nu och är rädd att det är kopplat till mensproblematiken. Måste ta tag i att kolla upp min kropp men skjuter det framför mig. Hoppas det kommer igång som det ska för dig snart! Vi måste vara rädda om oss och lita på kroppen. Stor lyckatill-kram:-)

      • K skriver:

        Finns en stor ”risk” att det kan vara för mycket träning som ställer till det.. jag tränade förut 5-6 gånger i veckan, nu tränar jag 2-4 gånger, ibland inte ens det. Går hellre härliga promenader.
        Jag har släppt helt på prestationen inom träningen & tränar nu mer för att MÅ BRA, vilket har gett otroliga resultat, så vila & återhämtning är så viktigt!
        Håller helt med dig – vi måste vara rädda om oss & lita på våra kroppar. Lycka till DU med !! 🙂

        • Amalia skriver:

          Hej!

          Alla vackra, fantastiska och fina tjejer där ute – ta detta som en varning <3

          Gå inte i mina fotspår. På grund av hård träning, liten fettprocent, för litet matintag och stress slutade min mens att komma och i juni är det två år sedan jag hade min senaste mens. Insjuknade i en ätstörning (ortodexi, nästan anorexi och sedan bulimi) och ätstörningen och träningen tog över mitt liv. Tog tillslut hjälp och har jobbat otroligt mycket med min syn på mat, kropp och välmående. Har sedan september ätit rejäla måltider, gått upp i vikt, endast tränat i form av promenader samt överlag levt ett mindre stressigt liv. Eftersom den fortfarande inte har kommit tillbaka var jag i veckan och kollade upp detta. Jag ska äta ett piller (Provera) i 10 dagar för att försöka framkalla en blödning och om det inte går tyder dettapå östrogenbrist. I framtiden kan östrogenbrist även leda till benskörhet. Eventuellt kan jag behöva börja äta p-piller vilket jag helst inte gör pga hormonerna.

          Jag vill bara varna alla som tränar hårt, stressar och kämpar för en annan kropp (så kallade bikinikroppen) än vad man egentligen är byggd för. Kvinnokroppen ska inte ha en så låg fettprocent och konsekvenserna som kan komma med alldeles för hård träning och litet matintag är många.

          Önskar att alla här förstår sitt värde och att det absolut inte sitter i sin kropp. Att den är fantastisk som den är och att det finns en vikt som är rätt för just dig. Kroppen är smart, den vill varken väga för mycket eller lite. Det finns så mycket annat härligt och fantastiskt här i livet man kan lägga sin tid och energi på. Jag har slösat såååå många timmar, dagar, veckor och månader på att planera, räkna, ha ångest och känna ilska kring vikt och figur och tillslut fick jag nog. Det är inte värt att lägga 95 % på att väga 5 % mindre. Alla har vi underhudsfett, lite veck i magen, fantastiska kärlekshantag och celluiter men visst tusan överlever man ändå 🙂 Vill bara säga till alla som känner stress och press inför sommaren: SLUTA SLUTA SLUTA <3 Gå inte i mina dumma fotspår utan sluta innan det är försent och misshandla inte er kropp på det viset som jag gjorde.

  • Sofia skriver:

    Så vacker och fridfull bild!

  • Amanda skriver:

    För mig har den här våren varit fin. Jag gifter mig i augusti och är just nu upprymd av allt som ska hända månaderna fram till bröllopet o det fantastiska i att få säga ja till att dela livet tillsammans med en annan människa. Jag har tidigare varit stressad över att jag inte ser ut som jag vill, jag tränar inte så mycket som jag vill och orkar inte allt jag vill, men just idag känns det som att jag har landat i att jag är jag och jag måste och vill acceptera mig själv för den jag är varje dag.
    Just idag är jag lätt och det är jag tacksa för! 🌸

  • S skriver:

    Hej! Jag skriver i detta forum av en annorlunda anledning denna gång. Hösten och vintern har varit tung- även våren delvis då jag lätt får prestationsångest av det fina vädret. Men för tillfället är jag så lugn och tillfredsställd i min vardag. Jag känner mig trygg med mina vänner och universitetsterminen börjar lida mot sitt slut- utan att jag känner att all energi är tömd. Dock så väntar en jobbig månad då jag ska opereras. Är rädd för smärtan och även att känna mig ”utanför” då alla vänner hittar på så mycket kul under sommaren. Utöver det är jag lycklig, livet är fint just nu<3 Stor kram till alla där ute. Och till er som upplever ångest, med eller utan anledning: alla har ups and downs och ingenting varar för evigt, även om känslan är så ibland. Du är långt ifrån ensam.

  • Anonym skriver:

    Åh, så många saker just nu. Jag har blivit sjuk av stress men är på väg att bli frisk. Min värsta vän är helt oförstående. Jag har nyligen dumpat min kille som jag inte såg någon framtid med. Jag går i terapi och gör framsteg hela tiden, men grubblar över hur jag ska ha råd med den. Ska man skratta eller gråta åt allt elände?

  • En snart 25-åring skriver:

    Hej. När jag läste varför man kunde bikta sig började tårarna falla. Jag är avundsjuk. På alla underbara, fantastiska, fina, verkliga, coola – par. Alla som är kära – i varandra, och får uppleva den otroliga glädjen att vara upp över öronen förälskad i någon. Att få känna sig trygg med känslan att vara kär, att bygga upp en framtid med varandra, säga ”vi tycker” osv.

    Jag älskar mitt liv. Jag trivs otroligt bra med min vardag. Har en massa planer för framtiden, är snart klar med studier, har en fantastisk familj och underbara vänner. Jag älskar att vara aktiv. Jag gör en massa och tar vara på alla dagar. Om det så är att resa iväg till en vän på andra sidan jorden, köra ett sjukt bra träningspass på gymmet, går på en dejt med en mysig person, laga god mat eller tittar på två avsnitt av en serie på en dag. Jag njuter. Men jag saknar kärlek. Jag gör det. Jag vill också vara en del av ett supergulligt par som älskar varandra hur mycket som helst. Det har varit nära flera ggr, ”är vi ett par?” – snacket kommer, men de jag dejtar verkar inte bli kär i mig..eller så är inte jag det i dem.

    Jag sitter och är en fin vän till mina vänner när de berättar om sina nya partners och hur lyckliga de är, när de ska flytta ihop, träffa varandras föräldrar, etc. Men inom mig är jag en gnutta avundsjuk.

    • Anna skriver:

      Det där skulle på pricken kunna vara jag som skrev.
      Jag älskar mitt liv, men just den där lilla viktiga pusselbiten. Kanske inte avundsjuk, men jag längtar. Efter att bli kär. Lyckligt kär. Det där ”vi”.

    • H skriver:

      Exakt det där hade jag kunnat skriva för ett halvår sedan. Sedan jag blev singel som 21-åring efter ett förhållande på 3,5 år har jag nog haft det mesta i mitt liv -en massa äventyr, roliga och coola jobb, träning och en drös härliga fritidsaktiviteter och framförallt underbara vänner som alltid funnits där genom ALLT, även om jag flyttat flera breddgrader bort. Det var otroligt häftigt att släppa loss alla drömmar (många som jag inte ens visst att jag hade!) efter att ha känt mig ”fast” och återhållen sista tiden i relationen. Under den här tiden hade jag inte minsta önskan om att dejta seriöst eller efter ett förhållande. Tills för ett par år sedan då det började krypa fram längtan efter barn, den här ”vi”-känslan och en trygg stöttepelare att komma hem till, för säga vad man vill.. Att leva som jag gjorde må vara underbart, men tär också på både kropp och hälsa ibland och av någon anledning så kände jag till slut att det inte fanns någon djupare mening i livet. Och när den känslan började göra sig hemmastadd så kände jag precis som du. Avundsjuka. Absolut inte missunnsamhet, men jag ville ju också ha det där löjligt lyckliga!

      Det visade sig dock vara mycket svårt för precis som du skriver så kom aldrig ”den där” känslan, även om jag träffade många härliga personer. Jag testade krogen, vänners vänner, Tinder.. Tills jag en dag för exakt 6 månader sedan av en ren slump skrev till grannen som bodde under mig och alltid spelade min favoritmusik (80-tals rock, inte jättevanligt). Varför jag skrev just då har jag ingen aning om men det hade visat sig under sommaren att han följde mig på Instagram(!) så det var lättillgängligt att dra iväg ett skämtsamt mess. Vi skrev varje dag i en vecka. Jag dejtade då en alldeles ny Tinder-matchning men den enda jag kunde tänka på var min granne, trots att jag knappt visste hur han såg ut, och när min dejt plötsligt blev inställd på fredagkvällen kilade jag istället ner och hade spontant fredagsmys med min granne och hans kompis. Vi har varit tillsammans varje dag sedan dess, undantaget en (sjukt jobbig!) Indien-resa på en månad jag gjorde i januari. Det var kärlek vid första ögonkastet bokstavligt talat men första tiden var jag rädd varje dag. Rädd att det bara var ”nyhetens behag”, att känslan skulle försvinna, att Indien-resan skulle får mig att glömma honom och han trivas med ungkarlsvardagen hemma igen. Samtidigt som jag visste att det inte var så, inte den här gången. Och magkänslan har haft rätt hela tiden, jag är minst lika kär idag och i skrivande stund sitter jag i lägenheten en trappa ner. Lägenheten ovanför mig säljs inom några veckor och husletandet har börjat då vi båda är lantisar och trivs bäst i naturen.

      Han är allt jag någonsin kunnat önska mig men bäst av allt: vi är lika löjligt kära i varandra båda två. Något jag aldrig trodde skulle kunna hända, för historiskt sett så har det alltid varit obalanser i potentiella relationer, det har aldrig känts helt rätt och jag har varit rädd att jag till slut ska behöva ”nöja mig”..

      Jag VET att detta låter klyschigt men det kommer när man minst anar det! Believe me 😂 Men kanske måste du ta första steget oavsett vad det må innebära. Även om något känns lite läskigt men samtidigt SÅ rätt – bara gör det! Du kommer inte ångra dig! Det visade sig ganska nyligen att att min sambo haft span på mig redan när jag flyttade in för ett år sedan 😉 han har dock erkänt att han förmodligen aldrig hade vågat ta kontakt först (och då är han inte ens blyg!).

      Nu blev mitt svar på denna kommentar kanske lite av en egen bikt – men det känns fantastiskt skönt att få skriva av sig även när allting i livet klaffar, inte bara när man saknar någonting.

      Önskar dig/er all lycka i kärleken 🤗 Kanske följer den dig redan på Instagram eller så bor den rent av bara en trappa ner.. 😉

      • Anna skriver:

        Tack H för fantastisk läsning! Tålamod tålamod.. Så kommer det där förhoppningsvis inträffa för oss också en dag.

        Jag tänker tro på det! Vi ska aldrig nöja oss. Vi förtjänar det bästa.

  • Moa skriver:

    Mår så bra! Det var soligt och varmt idag och för första gången på fyra vårar/somrar kunde jag klä mig i shorts utan att hata min spegelbild. Det kändes så skönt och blev ytterligare en bekräftelse på att jag är på rätt väg, att ett friskt liv är så mycket bättre än ett ätstört. Inlägget du skrev häromdagen, om att man inte måste ÄLSKA sin kropp, tycker jag var väldigt fint och viktigt, tar med mig de tankarna. Tack!

  • Issa skriver:

    För några dagar sen insåg jag att jag nog befinner mig i någon sorts livskris. Jag har i många år kämpat med sviter efter depression, ätstörning, våldtäkt, dåliga relationer och annat självskadebeteende. Jag har gått i behandling efter behandling, pratat, gråtit, skrikit, varit apatisk. Jag har haft frikort efter frikort inom vården, utan att riktigt se något slut på psykologbesöken. Jag har analyserat, skrivit dagbok, KBT:at och mindfulness-andats. Så för några månader sen kände jag att ”Nä, nu tar jag en paus”, jag ville ta bort fokus från hur jag mår och bara, för en gångs skull, få vara. Och det har gått bra. Jättebra. Jag är inte alltid glad och jag tänker ibland ”dumma” tankar, men de går över, jag tar mig ur det. Jag känner mig stabil.

    Varför det är så himla förvirrande? För jag börjar inse att jag inte har någonting knutet till mig som person, mer än mina problem. Jag har inga direkta intressen och har aldrig haft, har ingenting särskilt som gör mig glad eller inspirerad och har därför ABSOLUT INGEN ANING om vad jag ska göra med mitt liv framöver. Jag vill ta nästa steg och göra något för min skull, för att jag ska tycka om (eller till och med älska?) mitt liv, men jag har inte den blekaste om hur eller vad jag ska göra. Och det känns lite jävligt att jag har kämpat och tagit mig så här långt och mår så här bra för att bara yrvaket titta mig omkring och förvirrat undra var jag ska ta vägen. Så, jag är frustrerad…

  • Anonym skriver:

    Jag funderar så himla mycket på att jag vill byta jobb men inte vågar. Trivs inte där jag är nu, vissa dagar kommer jag iväg utan problem men andra bara gråter jag, det bara känns i hela kroppen att det här är något jag inte klarar av även om jag ville detta förut. Känner till och med att jag kanske valt fel utbildning och yrke men vet inte riktigt vad jag vill göra istället. Hellre fattig och lycklig än rik och olycklig, visserligen, men en måste ju ha råd med hyra och mat iallafall. Känner mig så vilsen i detta och önskar egentligen bara att jag vågade säga upp mig så jag kan söka ett mindre stressigt och påfrestande jobb medan jag funderar ut vad jag vill..men så har jag en sådan enorm pliktkänsla för arbetsplatsen, kollegor osv så jag kan inte riktigt få mig själv att sätta mig själv och mitt mående först.

    • Annan anonym skriver:

      Du skrev precis det jag hade tänkt skriva. Inser att jag i längden inte kan stanna på ett ställe som jag får en klump i magen inför att gå till, och som jag kommer hem från som ett åskmoln varenda dag, men vet liksom inte hur jag ska ta mig ur det…

  • Anonym skriver:

    Hej! Tack för möjligheten att skriva av sig.

    Jag är fast på ett jobb där man sk ”satsar på mig”, med utbildningar osv. Problemet är att jag hatar jobbet, branschen och människorna. Jag passar inte in här. Blev headhuntad och vågade inte tacka nej eftersom jag ju behövde ett jobb för att få in pengar. I helt fel branch. Jag har bestämt mig för att säga upp mig, men gruvar mig och kan inte somna. Tänk om dom blir arga?

    Jag har dessutom lagt 3år och massor av studieskulder på en utbildning det inte finns några jobb inom, och ska påbörja en annan utbildning till hösten, till ett bristyrke. Ytterligare 3 år. Kommer jag orka det? Samtidigt håller vi på flyttar, jag och min sambo. Det är lite mycket nu.

    Och när det är mycket som händer, så startar mina ätstörningar. Vilket gör att jag äter mindre mat, blir trött, och livet suger ännu mer och jag är på dåligt humör.

    Det var det. Tack för att jag fick bikta mig.

    • anonym2 skriver:

      Herregud, det var som att jag skrivit precis varenda ord själv. Känner igen mig i EXAKT allt du skriver och går igenom EXAKT samma sak nu.
      Har också tänkt tankar i banorna ”tänk om de blir arga?” men – ärligt talat, skit samma. Låt dom bli arga då! Bli arg tillbaka! Och det går ju inte vara kvar på en arbetsplats som långsamt bryter ner en (vilket de gör om man hatar jobbet, branschen och människorna) – tänk på hur arg du kommer vara på dig själv om du stannar. Dina chefer/kollegors arghet kan inte mäta sig med den! Och, du kan ju inte jobba någonstans för att andra inte ska bli arga på dig, eller hur?
      Ta en dag i taget. Kanske en halvdag i taget. En timme i taget? På samma sätt – en måltid i taget. En sak i sänder, det är så lätt att hjärnan rusar iväg ”på fredag ska jag ha det där mötet men honom som jag hatar och hur ska jag hinna packa ner alla tavlor och fan också jag åt tre bullar igår då måste jag kompensera idag”. En sak i taget. Din tid (och min tid) kommer. <3

    • Sofie skriver:

      Hej Anonym! Som arbetsgivare så skulle jag säga att det värsta du kan göra är att stanna kvar och låta företaget fortsätta satsa på dig när det varken är något du vill eller något du ser en framtid inom. MYCKET bättre då att du säger upp dig så att dom kan satsa på någon annan som brinner för jobbet. En vettig arbetsgivare skulle aldrig bli arg för att dom har satsat på dig i ”onödan”, dom pengarna är redan tagna och nu gäller det att sluta kasta pengar i sjön. Dom kommer bli glada för din ärlighet och för att du väljer att byta jobb istället för att bli en bitter bromskloss som bara kostar pengar och resurser men inte levererar.

      Sen för dig personligen – våga ta steget! Ändra ditt liv! Livet är för kort för att vara olycklig, gör det du vill göra. Är det inte att plugga, känner du att det blir för mycket just nu, avvakta med det. Känner du att det är det – kör hårt! Försök att vara ärlig mot dig själv och göra det du vill göra. Det är då livet blir som bäst och det praktiska tenderar till att lösa sig bara man vill. Och gällande kosten – försök att börja smått om det är svårt. Bestäm dig för en sak varje dag som du vet att du kan hålla, t.ex. att varje dag ska jag äta en näringsrik frukost. Sen får hela dagen bli som den blir. Eller mellanmål. Eller att du får äta hur mycket mat som helst men inte snask osv. Börja inte med ”allt”, det blir övermäktigt då och så misslyckas man och mår dåligt. Bättre att börja med något man faktiskt klarar av och sänka kraven i och med att livet i övrigt just nu är lite mycket att hantera. 🙂

  • S skriver:

    Skönt att få skriva av sig lite, för även om jag kan ventilera det här med folk runt omkring mig också så är det inte alltid man känner att man kan vara så ärlig och rak som man kan vara här. Ska dock försöka att inte skriva en hel roman..

    Jag har träffat mannen i mitt liv. Jag är så otroligt kär i honom och han och vårt förhållande är verkligen allt jag någonsin velat ha. Jag är så glad att jag vågade tro och hoppas att den typen av kärlek existerade (bröt upp ett 8 år långt förhållande och en förlovning för att ge mig ut på jakten efter ”den stora kärleken”). Men (såklart kommer det ett men.. ;)). Han har två barn sedan tidigare och även om jag verkligen älskar barnen, dom är fantastiska, och allt har gått över ALL förväntan med att bygga vår nya familj så kan jag inte hjälpa att känna att jag får ge upp väldigt mycket för att vara en del av deras familj. Livet förändrades som över en natt och blev helt annorlunda mot hur jag har levt innan/vill leva. Sen kanske det automatiskt är så det är när man har barn, och jag vet inte om det bara blev en sån plötslig förändring i mitt liv som gör att jag har svårt att balansera det, att det inte är MINA barn som gör att jag känner ett motstånd till förändringen, att han sätter en större press på mig att vara närvarande för att på något plan bevisa att jag känner starkt för dom och skulle agera annorlunda om jag var deras biologiska mamma eller om jag bara är för egoistisk för att ha barn.. Gud, det bara stormar hundra tankar i mitt huvud känner jag. Vi planerar för att börja försöka bli med barn i höst/vinter, men just nu känner jag mig mindre sugen på barn än jag har varit på flera år och det skrämmer mig. Jag känner att vi har svårt nog att hitta tid till vår relation som det är nu med karriärer, hus, intressen (jag har häst) och hans barn varannan vecka. Hur ska det då bli med en knodd varje vecka? Det skrämmer mig också för att jag har aldrig varit i så stort behov av partid i tidigare relationer, men nu finns det ingenting bättre i hela världen än när vi bara kan vara med varandra. Ha tid för varandra, se varandra, prata med varandra. Jag vill liksom verkligen inte tappa mer av den tiden…

  • Charlie skriver:

    Hej! Jag har varit sjukledig över största delen av mitt andra år på universitetet och känt en hög nivå av ångest störta delen av året. Har sedan flera år tillbaka lidit av ångestattacker och andra hälsoproblem, och nu fått diagnosen GAD. Problemet är att min energi på att försöka slåss med byråkrati (sjukdagpenning, rehabilitering mm) och med att hålla huvudet flytande börjar rinna ut i sanden. Har gått på KBT, övat på olika mindfulness/andnings/avslappningsövningar, skriver om mitt illamående för att försöka förstå, börjat kommunicera med min omgivning mera öppet osv… Men fortfarande sju år senare så mår jag dåligt i långa perioder. Klart jag också har fina stunder och ibland lättare perioder, men nu känns det så frustrerande. MIN tur att må bra (fri från hög ångest) en stund, kännns att jag gjort vad jag kan för att uppnå det men att det inte vill lyckas.

  • Anonym. skriver:

    Har nyligen börjat läsa denna blogg och har just hittat detta ”bikt” forum.
    Jag känner igen mig i mycket av det som skrivs här. Att exempelvis vara 30 + och inte ha något fast förhållande. Det är jobbigt. Men jag får tro på att det kommer genom att försöka vara aktiv själv. Gå på dejt, hitta forum att träffa folk osv.
    Jag känner också igen mig i att inte trivas på jobbet men jag ska byt jobb om några månader. Jag kan fortfarande också få ångest attacker över att livet inte blev som jag trodde och stressen det medför. Men jag försöker intala mig själv att inte stressa upp mig över sådant jag inte kan påverka. Och att lyssna på min kropp. Men det är skönt att veta att man inte är ensam..för nästan alla har liknade problem. 🙂 tack för en mycket bra blogg!

  • Johanna skriver:

    Jag oroar mig alltid, ser alltid alla hinder före möjligheterna, har ofta ångest, skrattar sällan på riktigt.

    Jag är mammaledig och njuter av mitt barn – men jag oroar Mig för när denna tid är slut, oroar mig för mitt jobb och att inte vara bra nog på jobbet.

    Jag saknar att vara kär i min sambo, oftast är jag bara arg. Som att kärleken bara räcker till mitt ljuvliga lilla barn.

    Jag har ont i mitt underliv. Fortfarande.

    Tips: känn efter hur ditt underliv känns när du mår bra. Titta hur ditt underliv ser ut. Be din sambo göra samma sak.

    Jag oroar mig för ekonomin. Känner mig ofta så otillräcklig och nervös. Små saker blir så stora. Det kryper i mitt bröst.

    Allt är bra, allt är bra. Och ändå är liksom ingenting bra – förutom detta ljuvliga ettåriga barn som sover intill mig. Jag är så tacksam för henne, så tacksam. Och för hennes skull vill jag vara en lycklig mamma. Ångestfri. Hon ska inte behöva suga in min ångest och tro att hon behöver läka den.

  • Hanna skriver:

    Jag befinner mig i en mycket märklig situation just nu, jag mår bättre än jag kanske någonsin gjort. Min ekonomi återhämtar sig stadigt efter flera års arbetslöshet, jag stortrivs på jobb, jag känner mig trygg i mig själv och möter vardagens utmaningar lugnt och balanserat.
    Men (detta eländiga men) min bästa väns son, en liten solstråle på 2,5 år, dog för drygt två veckor sen. Nu börjar det väl så smått att sjunka in, att ett barn jag har älskat, lekt med, burit, haft i min famn, har dött. Det är en tragedi utan gräns och då och då stannar jag upp, tanken kommer: herregud, han finns inte längre! Jag kommer aldrig mer att träffa honom… tårarna kommer, tysta ur en avgrund som öppnade sig när beskedet kom, han är värd varenda en liksom hans underbara föräldrar. Det var inte så här det skulle gå, han var sjuk sen han föddes men det hade gått så bra på sistone, han blev bättre, vi som älskade honom började andas ut lite, kunde se att jodå, nog skulle väl detta gå vägen. Och så ett hjärtstopp, hjärnskador och till sist, slut. Det gick så fort.
    Jag gråter inte varje dag längre men sorgen ”överfaller” mig fortfarande, att se andra barn i den åldern, friska och lyckliga, hållandes sina föräldrars händer gör ont, han borde vara här.
    Livet delas in i ett före och ett efter, människor delas in i grupper, de som var med under hans korta liv och de som inte var det. Minnesbilderna studsar runt i hjärnan och på telefonen finns bilder och sms som får min själ att vrida sig av smärta.
    Tacksamheten finns där också, glädjen över att jag fick vara med, tänk om jag inte fått känna honom?! Hans midnattsblå ögon, den blonda kalufsen, det där sneda leendet och det stumma skrattet. Älskade barn. När jag höll honom första gången förstod jag att det var fifty-fifty, jag visste att risken fanns. Jag lovade där och då att jag skulle bli kvar, att min vän inte skulle stå själv, att vad som än hände skulle jag finnas där så mycket det bara gick. Jag är glad och tacksam för att jag höll det löftet.
    Tack för ordet.

  • anonymast skriver:

    Hej!
    Jag har kämpat mot olika sorters ätstörningar sedan jag var 14/15 år. Idag är jag 23 och allting har förvärrats senaste tiden.
    Just nu är jag inne i en ond cirkel med hetsätning, kräkning, kompensationsträning, ångest och strikta kostscheman/träningsscheman. Dessutom ska jag åka på olika resor med familj/vänner vilket ger mig mer ångest/oro eftersom jag inte kommer kunna träna eller äta som ”jag borde”, vilket i sin tur ger mig mer ångest och oroskänslor.
    Den här jävla ätstörningen gör att jag sällan umgås med mina fina vänner, skjuter familjen och pojkvännen från mig och blir allt mer ensam. Fan.

    Den sista maj har jag fått en tid hos en terapeut jag gick hos tidigare. Förhoppningsvis kommer det hjälpa och sommaren kommer bli betydligt ljusare än vad det senaste halvåret har varit.

  • Jessica skriver:

    Jag oroar mig nästan konstant över framtiden. Under hela hösten sökte jag jobb och när jag äntligen fick ett jobb som jag trodde att jag ville ha, trodde jag också att alla mina problem automatiskt skulle försvinna. Det gjorde de inte (surprise). Det är inte det att jag vantrivs på jobbet, men jag känner en enorm stress över att jag inte älskar det. Att jag studerat i 3 år och detta är resultatet. Att jag inte vågade satsa på några av de utbildningarna som kanske verkade intressantare men som alla sa ”inte gav några jobb.” Om jag valde en utbildning där jag visserligen fick jobb, och sen inte gillade jobbet… Vad var det då värt?
    Jag är aldrig avundsjuk på personer som är mer ”framgångsrika” än jag, men jag ÄR avundsjuk på de som verkligen brinner för sina jobb. Jag vaknar de flesta morgnar och oroar mig för att jag aldrig ska bli lycklig. Det är det som skrämmer mig mest.

  • Jenny skriver:

    Är inne i en ond spiral av socker/godis/mat-missbruk. Trivs inte på jobbet, har gått upp i vikt, är stressad, känsla av att inte räcka till, försöker bli gravid och blir oerhört nedslagen av (hittills två) misslyckade försök (trots jag vet att det är helt normalt att det tar tid). Håller på att göra mig en ny plan, försöker få ett nytt jobb där jag har en mer ledande position och kan styra mer själv.

  • Johanna skriver:

    Tack – för att möjligheten att skriva av sig öppnades!

    Det är mycket nu. Väldigt mycket.
    Varit sjuk i förkylning, halsont, bihåleinflammationer etc sedan 30 december, snart ett helt halvår. SÅ trött, ledsen och sorgsen över att ALDRIG få känna mig helt frisk. Okej att det är min sons första vintersäsong på förskolan, men trodde väl ALDRIG att det skulle generera i sjukor av denna karaktär. Eller är det egentligen bara baciller som anfallit mig? Jag har börjat fundera på om jag drabbats av ”livet”. För det ÄR och har VARIT mycket. Kan det kanske vara stress, press och allt det där som i sin tur leder till ohälsa som sjukdomar, virus och en infekterad kropp?

    Vi flyttade till hus i november, 2016, och varken jag eller min sambo trivs hundra. Bara det en stress – vad ska vi göra?
    Vi fick vår son (född 2014) genom IVF och valde i april i år att sätta in vårt sista sparade frysta ägg på samma klinik som sist. Blev gravid – men fick missfall 1 ½ vecka senare. Det var vår sista chans inom landstinget. Som vi dessutom fick bekosta själva, drygt 10 000 kr – för 1½ veckas lycka …
    Nästa steg är privat klinik och en ännu mer hutlös summa – drygt 60 000 kr för tre köpa ivf behandlingar, där vi ju inte på något sätt är garanterade att lyckas.
    Vi är OERHÖRT tacksamma för vår son förstås, som vi hade lyckan att få på första ivf försöket. Men vi är ju inte klara med barn. Vi känner ju det i hela kroppen!
    Som pricken över i:et så trivs jag inte med mitt jobb.

    Så ja .. kan kanske sista halvårets vidriga mående, ivf med allt vad det innebär, missfall, hus-fail och missnöje på jobb har lett till att kroppen inte mår bra? Någon som varit med om liknande? När halsen liksom kärvar, får sjukdomskänsla efter minsta ansträngning och känner ett allmänt missnöje i hela kroppen.

  • Cecilia skriver:

    Jag känner mig så ensam. Pluggar i Sthlm och bor tillsammans med min pojkvän, har två timjobb och en superfinklass med människor jag verkligen tycker om. Men ingen av dem (personerna i klassen alltså) har riktigt fastnat. Ni vet, sådär att man blir vänner på riktigt och inte bara i skolan. Den här helgen är min pojkvän och hälsar på hemma i Dalarna där vi kommer ifrån och jag sitter ensam i vår lilla lägenhet med tårar som inte vill sluta rinna nedför mina kinder. Jag känner mig så ensam. Det är rekordvärme och världens finaste dag, men här sitter jag. Jag har hört av mig till flera i min klass men ingen kan ses. Jag vågar inte ringa min mamma, fina mamma, för att berätta att jag mår skit. För jag vet att det skulle krossa hennes hjärta att få höra att jag känner mig ensam och ledsen. Jag skulle kunna ta mig ut själv och hitta på något men jag klarar inte av att möta alla människor, alla kompisgäng och familjer.

    Jag har aldrig vart jätteduktig på att skaffa vänner, är liksom inte supermega social och extrovert. Jag älskar min utbildning och har snart gått klart mitt första år, men jag är så rädd för att det ska fortsätta såhär. Ensamheten. Och jag hatar sociala medier, ser alla som har det så jävla bra med sina kompisgäng… Och jag vet att jag borde undvika dem, de sociala medierna, när jag mår såhär men det går liksom inte. Jag fastnar totalt. Antar att det blir ännu en hemma dag idag.

    Min blick är död numera, ni vet…sådär matt och utan glimt. Men jag säger att allt är bra för orkar inte vara till besvär. Vill bara bädda ner mig och dra täcket över huvudet. Begrava mig i en serie och låtsas att kompisgängen jag kollar på på TV är mitt. Den nivån är jag på. Patetiskt.

    Man skulle ju kunna tro att jag längtar hem, till Dalarna alltså. Och det gör jag såklart ibland. Men jag mådde inte toppen när jag flyttade därifrån heller, så det är så blandade känslor att åka dit. Istället längtar jag bort, till en framtid där jag mår bra. För den måste komma snart.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *