LÄSAFRÅGAN

Sara frågar:

Alltså wow vilken känsla att kunna lyfta 100 kg!! Och det ger mig så mycket hopp som är sjuk nu. Det vore kul om du skrev ett inlägg om hur din rehabträning har sett ut under dessa år.

Svar:

Vad glad jag blir! Tack! När jag blev sjukskriven för utmattningsdepression vid midsommar 2012 så var jag i bra fysiskt form, eller fram till den sista nedbrytande fasen innan sjukskrivningen så var jag det.

Tränade militärträning 3 gånger i veckan, hade ett aktivt jobb som personlig tränare och cyklade till och från jobbet dagligen. Ju närmare sjukskrivningen jag kom desto mer nedbruten blev jag. Cykelturerna till och från jobbet tog dubbelt så lång tid, jag orkade inte längre stå när jag tränade mina kunder utan fick stödja mig på en pilatesboll. Jag orkade inte hänga med på militärträningen och tillslut så vände jag hem innan jag kom fram.

Och det där med att jag fick stanna efter ett par trappsteg för att vila då benen var så fyllda med mjölksyra att jag inte tog mig upp. Och så säger man att det är så fantastiskt att träna när man är utmattad. För mig var det fysiskt omöjligt. Men jag tog mig dit, så småningom.

… Jag och Kim hade ett träningsevent planerat strax efter min sjukskrivning. Jag vägrade ställa in (detta var innan min sjukdomsinsikt) och bara körde på. Jag tränade två grupper i ca en och en halv timme vardera. Var sängliggandes i dagar efteråt.

… minns att Kim ville hjälpa mig att skapa träningsrelaterat innehåll eftersom jag ändå skrev en träningsblogg. Vi lånade en sal på gymmet och skulle ta en drös med bilder. Detta var nog på hösten 2012 och jag hade inte tränat sedan jag blev sjuk ett halvår tidigare.

Jag fick panikångest innan vi gick till gymmet, ville boka av, grät på gymmet, grät mellan övningarna och blev tillslut förbannad och arg eftersom jag kände mig så värdelös och fejk. Orkade inte träna och orkade inte visa träningsövningar till min träningsblogg. Dubbelfail.

… en bild från när tidningen Metro kom förbi för att fota ”hemmaträning”. Var helt slut och fick hålla mig nerbäddad dagen efter, trots att jag bara visat 4-5 övningar i två olika lägen.

.. en suddig selfie efter min första löprunda på många månader. Har för mig att jag joggade i ca 14 minuter eller så.

Vägen tillbaka till ett fungerande och ”vanligt” träningsliv har varit lång. För att göra det någorlunda tydligt så gör vi detta i listform. Såhär har min rehab för utmattningsdepressionen sett ut:

> Sängliggandes, från midsommar 2012.
Tränade inte på ett hundratal dagar. Var knappt utomhus. Första halvåret gjorde jag noll träning. Andra halvåret gjorde jag något tafatt försök till träningspass typ en gång var åttonde vecka eller så. Det gick aldrig bra och var bara ångestfyllt.

> Promenader.
Det enda som inte kändes helt omöjligt och som inte bara slukade energi.

> Testade akupunktur.
Minns att jag gick till någon akupunktör som fått bra recensioner på internet. Det blev nog inte mer än två gånger pga blev mer stressad och ångestfylld av att ligga still.

> Började med kroppsterapi.
Hösten 2013, ca 16 månader efter min sjukskrivning så fick jag prova kroppsterapi för första gången. Det var det absolut första som faktiskt gav mig något. De här behandlingarna hjälpte mig enormt mycket. Har skrivit om det HÄR. Läs mer om det HÄR.

> Anlitade en PT för att få hjälp med rehaben (även detta hösten 2013).

> Skadade armbågarna i maj 2014.
Har skrivit om det HÄR.

> Rehab armbågar (laser, idrottsmassage, kroppsterapi, övningar, vila)

> Kosttillskott.
Fick ett ultimatum av Anna som behandlade mina armbågar – antingen så fick jag ge kosttillskott en chans eller så fick jag ta kortisonspruta. Då hade vi rehabat armbågarna i nästan ett år utan att det gav några större resultat. Det kändes som ett enkelt val att först ge tillskotten en chans och ta sprutan som sista utväg. Så jag anlitade en tränare och kinesiolog, vilket leder oss vidare till nästa punkt.

> Anlitade en annan PT/Kinesiolog våren 2015.
I kombination med rehabträning för att bygga upp muskelaturen runt armbågar och grundstyrkan fick jag börja äta några kosttillskott och fortsätta på den vanliga rehaben med laser och idrottsmassage. Och det blev en förändring. Jag som är i grunden skeptisk till tillskott lärde mig att det verkligen kan göra skillnad (om det finns ett tydligt syfte och behov). Läkningen i mina armbågar fick bättre fart och jag märkte skillnad i min utbrända kropp. Och det viktigaste av allt: det blev en tydlig skillnad när jag pausade tillskotten under en period för att se vad som hände.

> Yoga, hösten 2015.
Började gå på yoga en gång i veckan med syrran. Började sedan yoga hemma och hittade mitt vardagsplåster.

> Anlitade en tredje PT, hösten 2015.

> Anlitade en fjärde PT, våren 2016.
Fick min nuvarande tränare Robert då den andra flyttade utomlands. Är så förbaskat tacksam över att få träna med Robert. Det är inte klokt vilka framsteg som jag och kroppen gör nästan varje vecka. Och det tack vare att han lyssnar in min dagsform och inte är rädd för att ändra det planerade upplägget utifrån här och nu. Bara det att jag nu kan göra en pull up (om jag får kliva in i det utan att stanna) och tar över 100 kg i höftlyft. Och min kropp börjar känns stark igen för första gången på flera år. Stark!!

> Idrottsmassage/dry needling, årsskiftet 2016-2017 och framåt.
Jag går regelbundet på behandling hos syrran för att lösa upp spänningar, behandla cementen i mina axlar och få hjälp med få igång cirkulationen – speciellt i händer och armar då det fortfarande är för klen efter armbågsskadorna.

rehabtraning-efter-utmattningsdepression

… tomma och utmattade ögon efter mitt första träningspass hos min första tränare.

Det är inte klokt hur mycket det är när jag ser på det såhär som en helhet. Har inte tänkt på det innan utan bara fortsatt kämpa för att ta mig framåt. Nu förstår jag inte hur jag orkat fortsätta. Men det gjorde jag ju inte heller. Det är viktigt att påpeka att detta är utspritt över nästan fem års tid.

Och ingenting fungerade egentligen de första tre åren. Det var mest tafatta försök att hitta något att luta sig mot. Vet inte hur många gånger jag haft bokade tider men inte klarat av att ta mig dit. Och det är på riktigt först förra året som jag började hitta någon form av motivation till träningen igen. Först då märkte jag att kroppen började svara på träningen igen. Allt innan det var en kamp då det tog lång tid innan det gav något tillbaka.

Jag minns mina pass med min första tränare. Det kan knappt kallas för träningspass eftersom jag var så stapplande, utmattad och hade noll koll på min egen kropp. Det var myrsteg och typ aktiv vila för en frisk person. Ändå låg jag däckad flera dagar efter ett sådant tillfälle och var helt slutkörd.

Och jag kände mig som skit. Grät på gymmet, grät innan träningen och grät efter. För jag var så jävla värdelös. Mitt självförtroende var obefintligt. Och det var så fruktansvärt pinsamt och skamfyllt att komma till ett gym som ”träningsprofil” och PT och vara så fruktansvärt dålig.

För det var ju exakt det jag var. Dålig. Urlakad. Svag. Obalanserad. Yr. Jag kunde inte längre träna. Och det gav sådan ångest.

Men det blev sakta bättre, även om det gick fruktansvärt långsamt. Det är lätt att glömma hur det faktiskt var där i början. Utöver den mentala ångesten så var min kropp och hjärna helt åtskilda.

När min tränare bad mig att ta ett längre steg bakåt och sätta ner händerna i golvet så kunde jag inte. Jag kopplade inte. Hur gör man? Det var två saker för mycket – att tänka och samtidigt försöka få ihop kroppen efter instruktionen. Och när jag lyckades kliva bakåt och böjde lite på benet så gjorde det så fruktansvärt ont, det kändes som att musklerna på låret sprack på ovansidan.

Idag har jag ett gymkort igen. Jag tränar med min fjärde personliga tränare, ibland är inte den första eller ens tredje rätt. Min träning nu för tiden ser ut som följer:

1 timme styrketräning med min PT Robert.
Promenad eller cykel till och/eller från jobbet.
Yoga, ca 1-3 ggr i veckan för att landa efter jobbet eller vakna på morgonen.

Jag vill lägga till ett pass med styrketräning, sedan är jag nöjd. Gillar att det inte är så uppstyrt och att yogan är spontan och lustfylld. Vardagsmotionen till och från jobbet är oerhört viktig för mitt välmående och har hög prio.

Det här blev verkligen världens längsta inlägg. Har ni några frågor eller funderingar så ställ dem i kommentarsfältet så svarar jag på dem i ett kommande inlägg. ♥

21 reaktioner på “LÄSAFRÅGAN”

  • K skriver:

    Tack för detta inlägg!
    Jag är sjukskriven för utmattning. Min läkare har sagt att det är viktigt med träning/promenader och det vet jag, har alltid tränat och älskat det! Men nu är jag så slut och yrslig att jag inte ens orkat gå 5 min. Känt mig så svag att jag inte trott jag ska ta mig hem och då nästan fått panikångest ….svårt att veta hur mycket man ska press sig.

    • Sara skriver:

      Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver.. det är så svårt att hantera det rent känslomässigt, man blir så besviken på sig själv och på livet att man inte har samma energi som man brukar.

  • Jessica skriver:

    Stort tack för detta! Har varit på ”kanten” sen i oktober, klarat mig utan längre sjukskrivning och fått i uppdrag av läkare och terapeut att röra mig. Har orkat till gymmet några gånger (men känner mjölksyra typ direkt) orkat ut och gått (men Max 20 min och är då Svettig) och yogat till Adrienne. Men nu haft en svacka 1,5 vecka där jag förutom jobbat bara sovit och ätit. Såååå svårt när även detta mående får hjärnspöken att hitta fram och man vet att man bär på en del extrakilon. Men var sak har sin tid. Var sak har sin tid. Vill ju leva länge och orka med allt som
    Livet erbjuder!

  • C skriver:

    Inspirerande inlägg! Jag vill också satsa mer på styrketräning, bygga upp min kropp och känna mig starkare. Jag har därför två frågor om din styrketräning. Vilka övningar brukar du göra under dina styrketräningspass? Tränar du hela kroppen varje pass? Tack på förhand och stor kram!

    • ptfia skriver:

      Tack för att du läser! Kommer att skriva lite mer om min träning snart i ett par inlägg! 🙂 Kram så länge!

  • Sofia skriver:

    Vilken resa du har gjort, otroligt stark berättelse! <3

  • Sara skriver:

    Tack för ditt inlägg Fia!! Jag har varit sjuk i 1,5 års tid och det känns som en evighet.. men jag får lite perspektiv på det när du kämpade dig tillbaka i fem år. Men jag längtar så otroligt mycket till att kunna träna igen. Vissa dagar kan jag vara mer aktiv än andra, dvs ta lite längre promenader än 1 km, cykla till stan eller yoga en halvtimma, men sen kan det vända lika fort och då känns det som en aldrig kommer upp igen. Det svåraste är att hitta någon form av balans mellan att successivt utmana kroppen men utan att det kostar på för mycket. Och det är så svårt att veta NÄR ska man ta det där lilla steget fram.. jag litar inte på mitt egna omdömme eftersom jag är van att puscha mig så hårt även när varningslampan lyser.. men antar att det handlar om att lära känna sin kropp bara och det kan man ju inte förvänta sig att någon lär sig på en dag :/ hoppas det kommer fler såna här inlägg, tror det är nyttigt att läsa även för den friska 🙂

  • Anna skriver:

    Så härligt att läsa om din väg tillbaka! Att du är så pigg o stark nu, men att det tagit tid, inte varit självklart att träna under tillfrisknandet och att det med tiden blivit bättre. Som du skriver så får man som sjuk i utmattning hela tiden höra att man inte kan vila sig frisk och att man ska röra på sig och träna. Jag upplever dock fortfarande att min kropp blir sämre vid träning, efter 2 år sedan jag blev sjuk. Jag har så gärna velat bli frisk o velat påskynda tillfrisknandet, så har då o då försökt göra som läkarna säger; att röra på mig mer, vilket bara resulterat i att jag blivit sämre igen en period. Det viktiga är att lära känna sin kropp o känns efter vad den orkar och att förstå att olika stadier i sjukdomen ter sig olika. Jag hoppas kunskapen kring detta kommer med tiden, så ingen ska behöva känna att man, igen, ska köra över sin kropp. Nu ser jag ditt tillfrisknande och styrka som en motivation till att öka träningen i den takt jag orkar. Jag kommer att bli stark igen jag också!

  • Frida skriver:

    Vilket bra inlägg och vilken hjälte du är! Såhär i efterhand, hade du valt att göra något annorlunda om du fått chansen eller anser du att även det som inte hjälp ändå har gett dig något?

    • ptfia skriver:

      Tack för värmande ord! Några inslag hade jag gjort annorlunda men eftersom det inte går att göra något åt det såhär i efterhand tänker jag att det inte är någon idé att lägg tankar och energi på det. Kram!

  • Tack för ett bra inlägg! Själv har jag varit sjuk i tre år och får inte igång träningen, har till och med svårt att ta dagliga promenader, tycker själv att jag är så stark i dag att jag borde kunna komma igång, men viljan finns inte… även om jag tänker på det flera gånger i veckan… Skulle behöva draghjälp. Kram

  • Sp skriver:

    Tack för att Du delar!
    Vi har ju gjort lite samma resa ungefär samtidigt så jag känner igen mig i det du skriver, speciellt att det handlar om så lång tidsperiod.

    Jag vägrade ju ssr-medicin länge men så inträffade ngt som gjorde att det nästan blev en sista utväg. Idag är jag väldigt tacksam och glad för det då det hjälpt mig oerhört mycket i mitt läkande. Sakta men säkert har min hjärna börjat fungera igen och kroppen återhämtat sig. Inte där jag var innan men det kanske inte heller är målet!

    Jag hade ett par frågor;
    – vad gjorde att dina armbågar blev skadade?
    -du nämner att kosttillskott hjälpte dig mycket. Kah förstår att du inte nämner vad för att
    Det kan anses individuellt men det hade varit väldigt intressant att veta vad som hjälpt dig?

    Tycker att detta är temat för en kommande bok! 😃👍🏻

    • ptfia skriver:

      Tack för dina ord och att du läser! Jag spar dina frågor och tar upp i ett eget inlägg senare! 🙂 Kram så länge!

  • LA skriver:

    Hej!
    Tack för bra blogg!

    Om du skulle göra om din resa med facit i hand, hade du då kämpat lika hårt? Eller vilat mer i att tiden läker? Vad hade du gjort mer/mindre av?

    Efter hur lång tid började du jobba?

    Hade du svårt med många intryck, tex att va i en mataffär? Hur ”övade” du isf på att klara det?

    Kram!

  • Veronica skriver:

    Blir så glad av att läsa att det går framåt. Jag fick diagnosen psykisk utmattning för knappt en vecka sedan, trots att jag nog vetat om det i någon månad. Sen innan jul iallafall. Mycket tack vare din blogg faktiskt, för det gör en uppmärksam på symptom och sådär.

    Det som drabbat mig värst är koncentrationssvårigheterna och att jag inte kan kommer ihåg saker. Förutom att jag får vila i trapporna som jag tidigare sprungit intervaller i då, och att jag sover oroligt. Samt den totala frånvaron av energi. Orkar inte träffa vänner, orkar inte laga mat, orkar inte städa, orkar inte tvätta, orkar inte plugga. Jag måste dock säga att jag är glad, känner inte att det satt sig så mycket i huvudet, utan mer fysiskt (på gott och ont). Det som ”oroar mig” är att jag inte känner igen mig i det här som många pratar om att man inte kan träna, för det är det enda jag orkar med om dagarna. Jag får en sån endorfinkick av den stunden jag är på gymmet att jag kan leva på det länge länge. Dagen blir lättare, vare sig det är yoga, spinning eller ett benpass. Det får en ju att undra om man faktiskt är sjuk. Så konstigt att jag inte klarar av dom där vardagsgrejerna, som att gå alla trappor ner till tvättstugan eller upp för alla trappor från ica, cykla från skolan. Det är det tyngsta jag vet just nu. Men däremot på gymmet, då känner jag mig oövervinnerlig.

    Tack för en fantastisk blogg, och ni som kämpar- kämpa på! <3

  • Jennie skriver:

    Har också varit utbränd. Har väldigt svårt att hitta rätt balans så att träningen ger energi istället för att bara ta. Vet fortfarande inte hur jag ska få till det. Har funderat på PT men vet inte hur jag ska hitta någon bra. Du har hjälpt mig i så himla mycket när det gäller utmattning/utbrändhet. Känner mig inte heller fullt så ensam längre. Tack!
    Kram

  • Susanne skriver:

    Hej! Tack för en bra och jordnära blogg. Du är stark och fantastisk som delar med dig.
    Jag undrar hur du hanterade ångesten på gymmet? Hur jobbade du bort den?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *