OM HUR KROPPEN FÖRÄNDRAS

Den senaste tiden har innehållit en hel del träningspass, och med det kom en insikt: Min uthållighet är sämre efter utbrändheten.

Som barn började jag med längdskidor vid fyra års ålder. Jag växte upp med träning flera gånger i veckan och tävling på helgerna. Vi sprang distanslopp, jag åkte Kort Vasan första gången som 11 åring och triathlon, skidläger, orientering, längdskidor, intervallträning i slalombackar och barmarksträning avlöste varandra.

Jag har med andra ord belönats med en oerhört bra grundkondition och alltid varit uthållig. Även med perioder av mindre träning så har jag orkar springa långt och kroppen har alltid svarat snabbt när träningen trappats upp.

Men de senaste åren (efter att jag blev sjuk i utmattningsdepression, och under min väg tillbaka) har något förändrats. Jag är fortfarande helt övertygad om att min grundkondition är en viktig anledning till att jag återhämtat mig så pass bra efter utbrändheten som jag gjort. Men jag är inte längre uthållig.

Jag märker det när jag tränar tillsammans med syrran som delar samma träningsrika uppväxt och har en kropp, och förutsättningar, som påminner om min. Hon springer fortfarande långa sträckor i högt tempo. Hon har den där extra växeln att lägga i när hon är svintrött. Hon har flera lager av orka att fördela över ett träningspass. Sådär som det borde vara. Och sådär som jag var förut.

Nu för tiden kan jag oftast välja mellan att springa längre eller att springa lite snabbare, inte göra båda samtidigt. Min kraft tar ofta slut ganska plötsligt och kroppen kräver en betydligt längre startsträcka för att komma igång. Ibland blir jag fortfarande helt yrslig efter tunga lyft och efter styrketräning som involverat nya muskler så känner jag en ”förlamande och berusande” trötthet i musklerna flera timmar efteråt, på något märkligt och inte helt frisk sätt.

Jag är inte längre uthållig på samma sätt vilket gör att upplägg med intervaller är en förutsättning för många av mina pass. Jag kan inte längre bestämma mig för att ta en löprunda och börja springa direkt jag kommer ut på gatan, utan måste värma upp och promenera en bra bit först.

ptfia

Oj, det här blev alldeles för långt. Vill bara dela med mig av det här och påminna om att våra kroppar ändras, våra förutsättningar blir annorlunda och vår kropp svarar olika på träning beroende på vad vi är i livet och vad vi utsatts för.

Det gäller bara att komma ihåg att anpassa sig efter nuet och våga känna att det som är nu är också bra, bara annorlunda än tidigare.

 

14 reaktioner på “OM HUR KROPPEN FÖRÄNDRAS”

  • Sara i Åre skriver:

    jag tycker det är så otroligt intressant hur åldern påverkar kroppen; framförallt återhämtning – men också hela uppvärmningsbiten. kroppen är liksom inte lika förlåtande när jag slarvar längre. vilket i och för sig gör att jag tränar smartare. den är fascinerande, kroppen!

  • ISA skriver:

    åh detta kan jag också tänka på, men för mig är det såååån jobbig insikt att man inte är den hurtiga ungdom man en gång var. hehe.

  • Erika skriver:

    Jag känner igen mig i detta. Jag är 40 så åldern spelar helt klart in men liksom du har jag upplevt sjuklig utmattning och jag tänker att det sätter sina spår. Jag tror att kroppen lär sig av utmattningen den varit med om och att dess lärdom blir att försvara sig mot att hamna i det tillståndet igen genom att snabbare och kraftigare reagera med trötthet och signaler om att vila.
    Tack för att du delade med dig. Känns viktigt.

  • Linnea skriver:

    Tack för att du delar med dig. Förra september sprang jag mitt första halvmaraton, i våras gick jag in i väggen och idag klarar jag med nöd och näppe att jogga fyra otroligt lugna kilometer. Om det är en bra dag, det vill säga, annars blir det en promenad. Saknar styrkan och orken, men börjar sakta inse att jag inte är den jag en gång var.

  • Som jag känner igen mig i detta! Just uthålligheten är den pusselbit som fortfarande gapar tom efter utbrändheten. Börjar känna mig lite starkare. Jag klarar allt mer fysisk belastning utan att däcka fullständigt men det kräver många, många pauser och jag kan inte hålla ut som jag gjorde förr. Så det är ”bara” att gilla läget och anpassa mig efter kroppens förutsättningar (även om det ibland är frustrerande)och hoppas att jag kommer kunna träna upp det med framöver även om det säkerligen kommer ta ta tid. Ska bli spännande att se om man kan komma tillbaka dit man en gång var eller inte 🙂

  • Sarah skriver:

    Hej Fia,
    Det du skriver påminner väldigt mycket (om inte exakt tom) det jag upplever i träningen. Jag har aldrig fått diagnosen uttmaningdepression, däremot har jag varit väldigt nära och även genomgått överträning vilket är väldigt likt utmattningssyndrom men då fysisk stress för kroppen. Jag är fortfarande inte återställd men jag är betydligt bättre men upplever exakt det du skriver, jag får välja längd eller snabbhet, intensivt eller tungt osv. Jag kan ”tvärdö” mitt i ett träningspass, har ingen extra växel kvar och kroppen svarar ofta med kraftig mjölksyra vid första ansträngning. Jag behöver lång uppvärmning innan kroppen är med på noterna. Självklart är detta förutsättningar man kan lära sig att leva med och anpassa sig, men det svåra är nog acceptansen. Att gå från högpreseterande till att få börja om, lyssna hela tiden, vara flexibel och acceptera att kroppen inte är det den en gång var. Idag kan jag inte träna 1-3 träningspass på en dag, fysiskt omöjligt om jag inte ska må väldigt dåligt efter. Det är synd att man i dagens samhälle inte bromsar i tid, innan vi hamnar här. Lycka till med träning och återhämtning! Kram Sarah

  • Jenny skriver:

    Intressant! Jag håller på mycket med hundträning och där pratas det mycket om att mental och fysisk uthållighet hänger ihop, säkert samma på människor (kanske finns sån forskning på humansidan också men det känner jag inte till).

  • Cecilia skriver:

    Precis vad jag behövde höra idag! Håller som bäst på att hitta tillbaka till träningen efter att ha varit utmattad och ibland är det jobbigt att acceptera att orken inte finns på samma sätt som tidigare. Stort tack!

  • Johanna skriver:

    Jag känner verkligen igen det du skriver Fia. Jag går själv haft depression och utmattningspromblem och det är så himla frustrerande att det fortfarande påverkar mig, även fast jag nu oftast mår väldigt bra igen! Det är dels fysiskt men jag har märkt att tar jag i för mycket med träningen eller är för aktiv och har lite för mycket, visar det sig tydligt psykiskt och jag känner mig väldigt låg. Jag tar som du haft väldigt bra grundkondition och tränade mycket innan jag blev sjuk, och det tror jag går hjälpt mig mycket samtidigt som jag blir ledsen då de märks så tydligt att kroppen inte riktigt är lika stark.. Just den där uttömmande tröttheten som är svår att beskriva känner jag igen så mycket dom du beskriver!
    Tack för att du finns och delar med dig.
    Det gäller att ta hand om sig, acceptera sin kropp och ge den kärlek. Då kommer den nog läka mer och mer och bli fullt ut igen till slut!

  • Marita skriver:

    Hej ! Jag fyller 50 nästa år – gick i väggen 2005. Har under årens lopp kommit fram till att jag inte ”tål” att träna för hårt.
    Då säger kroppen till att ” det här är inte bra för mig”
    Senast , snart ett år sedan – skulle jag testa att köra ett helkroppspass i snabbt tempo.
    Usch! vad konstigt jag blev efter det! Jag skakade och fick hjärtklappning i ca 30 min.
    Sedan lugnade det sig…….
    Så nu förtiden är det yoga ,meditation och pilates som gäller.
    Kan tillägga att jag har ett fysiskt krävande jobb så det påverkar nog en hel del.
    Yin och Yang – balans , det är det som är melodin…….:)
    Kram Marita

  • Kristina skriver:

    Så bra skrivet! Dina sista rader var klockrena. Ett citat att lägga på minnet.

  • Sofia skriver:

    Tack för detta inlägg! <3

  • Sara skriver:

    Vill också tacka för detta inlägg! En bra påminnelse i min egna kamp mot utmattningen. Jag har också varit väldigt aktiv i mitt liv och snittat kanske 10-15 träningstimmar i veckan så länge jag kan komma ihåg. Jag måste sluta jämföra mitt nuvarande jag med mitt 16-åriga, oerhört svårt stundtals och då är det viktigt att bli påmind om att det är okej.

  • T skriver:

    För en tid sedan var jag på en mycket intressant föreläsning. Där talade forskaren som föreläste om att det gamla talesättet ”det som inte dödar, härdar” inte stämmer. Det brukar ju sägas att motgångar och prövningar gör en starkare men så är det faktiskt inte. Man blir skörare. Så man kan inte förvänta sig att människor som gått igenom tuffa saker och klarat sig ska komma ut starkare på andra sidan. Jag var nere på botten måendemässigt för ca 10 år sedan då jag led av utmattningsdepression pg a omänskligt hög stressnivå på jobbet. Numera är jag frisk sedan många år men har lätt för att hamna i svackor och jag reagerar på minsta stress i hela kroppen (yrsel, hjärtklappning, sömnsvårigheter). Så utmattningsdepressionen har definitivt satt spår. Däremot har jag blivit duktigare och duktigare på att känna mina egna gränser och säga ifrån för att inte hamna i samma situation igen. Plus att jag numera håller på med yoga som hjälper mig på många sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *