OM ATT BÖRJA TRÄNA EFTER UTBRÄNDHET

Jag har länge tänkt skriva det här inlägget men inte riktigt vågat. Inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag blev diagnosticerad med utmattningsdepression sommaren 2012. Första året handlade mest om att ta sig igenom dagarna, mer överleva än faktiskt leva.

Träningen gav ångest, såklart eftersom träningen är en stor del av mitt jobb. Jag ville bara försvinna från allt som hade med träning att göra. En del dagar lyckades jag ta mig ut på någon promenad och det var liksom det som blev.

Hösten 2013 tog jag hjälp för att komma igång med träningen igen. Det gick så fantastiskt bra! Kände att jag blev starkare och började så smått hitta tillbaka. I maj 2014 gick jag till ett träningspass som sedan visade sig vara helt fel. Fel för min kropp och fel för någon med utbrändhet i bakfickan.

Det är detta jag vill prata om.

Det här passet var inspirerat av crossfit och det var helt enkelt för mycket för min utbrända kropp. Mina armbågar skadades så svårt att jag snart firar 1 år av rehab. Det finns så mycket mer jag skulle kunna skriva men väljer att inte göra då det det inte hör hemma här.

Det jag vill prata om är det här med att komma tillbaka.

Jag vill påminna om att starka trender som crossfit och liknande är bra för många men inte för oss med kroppar som nyligen gått igenom stora svårigheter eller påfrestningar som t.ex. utmattning, depression och kanske även en förlossning eller skador.

Hade det här passet getts till någon med en frisk kropp hade det säkert gått hur bra som helst, men min kropp hade inte förutsättningarna. Musklerna kring armbågarna gick nästan av.

Jag vet att ni är många som läser den här bloggen som går igenom samma eller liknande sjukdom som jag så jag känner ett ansvar att berätta och igen påminna om hur viktigt det är att skynda långsamt.

Det är så lätt att dras med och känna att man vill mer än vad kroppen faktiskt klarar av.

Jag gjorde det och straffet blev ett år av dyra rehabkostnader, frustration, besvikelser, en ännu högre tröskel för träningen, påverkan på jobb, nedsatt förmåga och tillfälliga funktionshinder i det att jag vissa månader inte fått bära ens en karaff.

Första två veckorna efter passet gick armarna inte ens att räta ut från 90 grader, min sambo fick hjälpa mig att borsta håret, klä av och på och bära allt.

Jag har stundtals nästan vart bitter .. först utbrändhet och depression sen skadade armbågar. Känslan av ”hur länge ska jag kämpa” har stundtals vart dränerande.

Detta har såklart inte bidragit till särskilt mycket inspiration till min egen träning men jag har återigen fått lära mig hur viktigt det är att lyssna på kroppens signaler, att lyssna på sin egen intuition och att skynda långsamt.

Även om vi börjar må bättre mentalt så tar det ofta tid för kroppen att tillfriskna och hänga med. Nu börjar jag äntligen se ett ljus i den här förbannade tunneln. Det går åt rätt håll och jag hoppas kunna lägga det här bakom mig snart.

För att summera det hela:

– Låt det ta tid. Lyssna på din kropp och skynda långsamt

– Att tänka att man ska komma i sin livs form eller börja med hårda träningsformer direkt efter en utmattning, depression, förlossning osv är nog inte en bra idé.

Var rädd om er!

 

 

 

 

 

 

19 reaktioner på “OM ATT BÖRJA TRÄNA EFTER UTBRÄNDHET”

  • Vicky skriver:

    Tack för påminnelsen!

  • Linda skriver:

    Nemen, vad konstigt att du skriver detta just idag. Igår fick jag så onda eftervärkar att jag knappt kunde röra mig, detta efter en lite för avancerad promenadsträcka. 3 veckor efter förlossning, trodde tjatet om att vila var för mesar… Smart.

  • viktiga ord. ibland känner jag skälet till varför jag flyttade till åre är en konsekvens av en form av social medieutmattning.

    tisdagskram!

  • sp skriver:

    Alltid så klok! Tack för ditt stöd när du skriver om din utmattning! Jag är i den fasen du beskriver, jag har klart året av överlevnad och kallar denna den för återvända till livet och hitta min väg fasen! Jag har kört lågintesiv träning tidigare med yoga och simning men har precis börjat gå på cirkelfyspass. Jag tar alltid låga viktiger och jag kan tänka mig att en del tycker att jag fegar men för mig handlar det om det du säger att det blir en positiv upplevelse där jag vänjer kropp och hjärna vid lite mer fysisk träning. Min sambo och jag gör detta tillsammans med den skillnaden att han går två gånger i veckan medan jag endast orkar gå en gång i veckan. Min kropp behöver längre tid för återhämtning efter ett litet tuffare pass och jag vill inte heller pressa framåt och därmed pressa för hårt. Och jag är jättestolt och glad för detta enda pass i veckan. Kroppen svarar positivt på träningen och det ger mig självförtroende inte bara i träningen utan i andra vardagliga saker, då jag vågar använda kroppen mer och ta i. Kroppen börjar komma igen! =)

  • Lisa skriver:

    Väldigt kloka ord! Det är bra att du tar upp dessa ämnen, och att du pratar om sådant som ingen annan gör. Många andra bloggare skriver bara om hur träningen går spikrakt framåt och personbästa i marklyft. Det du skriver är viktigt.
    Kram.

  • Lotta skriver:

    tack för att du är ärlig och att du tar ansvar för att hjälpa oss som inte vet, kan eller orkar. Jag har varit sjukskriven sedan snart två år tillbaka. Jag känner att jag så gärna vill träna, äta rätt o ladda om ordentligt samtidigt är det så att jag inte orkar. Min hjärna skriker nej hela tiden o jag vet ibte hur jag ska klara mitt liv framöver faktiskt. Försöker börja inse att det är så att jag måste ta ett steg i taget men det är så svårt. Tack hur som helst för dina ord för de stärker och ju fler gånger de hörs desto bättre blir det!

  • Mikaela Nordin skriver:

    Snyggt och bra att du lyfter de här viktiga frågorna!

  • mari skriver:

    Otroligt viktiga ord och så starkt att du skriver. fina du <3

  • Karin skriver:

    Åh Fia!
    Jag vill så gärna bli starkare. Jag var länge sjuk i utmattningssyndrom (VAR -jag tror att jag nästan är frisk. Frisk. Shit..), hade även en depressiv period, en helvetisk medicinperiod som gjorde mig supersjuk och därpå en graviditet. Nu, 2.5 år efter kraschen vill jag börja igen, jag vill komma igång och bli stark. Frågade min läkare idag om råd -hur börjar jag? Vad gör en med en kropp som varit sängliggandes i ett par år? Jag har ovanpå allt detta fått sköldkörtelsjukdom också. Jag undrar, kan du hjälpa mig tillbaka? Eller har du några konkreta tips?
    Mvh
    Karin

  • Anna skriver:

    Tack för att du finns!

  • Charlotte skriver:

    Jag har också varit enormt sjuk i utmattning och haft lite påhälsning av den senaste veckorna och tog därför paus från träningen. Nu känner jag mer ork men lyssnar oerhört på kroppen. Skriker den på mig och dem signalerna kommer slutar jag direkt. Har dragit ner på aktiviteter just nu för att orka. Fokuserar bara på mig själv och det som ger energi, få i mig bra mat och mycket sömn.
    Det är en helvetesresa som man får pröva sig fram i sen. Crossfit kommer jag nog aldrig ge mig på men är så tacksam att du ändå delar med dig! JAg har funnit min harmoni i ridningen. Det ger mig mental och fysisk styrka! <3

    Kram och tack för en fantastisk blogg som alltid!

  • anna skriver:

    Tack o återigen tusen tack! Jag vill så gärna börja träna igen, träna explosivt, hårt, svettigt. Tycker att promenader känns så mesigt…. Är sjukskriven pga utmattning sen 1,5 år tillbaka. Har kommit upp till 50% i arbetsträning men vill så gärna träna…. Får tvinga mig att vänta o vänta.. Kroppen har börjat att orka så mycket mer och jag vill inte chocka den mer än vad jag gör. Tack för du delar med dig, nu känner jag mig inte lika ensam och värdelös i att inte orka…efter denna tiden. Tack Fia! Kramar!

  • Emmeli skriver:

    Hej Sofia!
    Först får jag gratulera i efterskott, 27 år! Sedan vill jag säga tack för att du delade med dig av din historia. Jag har just fattat att jag kört på i ett ohållbart tempo och nu arbetar jag dagligen, ja till och med varje timme och minut, med att andas rätt, hantera hjärtklappningen och göra det jag mår bra av när jag vill det. Jag är en väldigt aktiv person men mitt arbete har under lång tid kontrollerat mig (istället för att jag kontrollerar arbetstimmarna) och nu har kropp och själ satt stopp. Tack åter igen för att du delade med dig av din historia. Jag behövde höra den. Din historia ger mig kraft! Jag vet att det inte kommer bli lätt men det kommer gå att ta sig igenom det tuffa! ”It’s not a destination it’s a way of life”, right?! ett hållbart liv!
    Fortsätt kämpa och fokusera på det som ger dig glädje! Alla dagar är det inte roligt att träna men att träna är roligare än att sitta sysslolös. Ibland behöver man dock sitta sysslolös för att komma ihåg att det är roligt att träna.

    Ta hand om dig!
    vänligen, Emmeli

  • sussie skriver:

    Tack, tack, tack Fia!!!!

    Ett inlägg jag verkligen behöver just nu, idag!
    Tack för att du delar med dig. Det är en sån otrolig lättnad att inte vara ensam om saker och ting. Att acceptera och leva med en sjukdom är så mycket svårare än man tror. Har tänkt mycket på träning och lyssna på kroppen. Det är så himla svårt när man är van att köra olika träningspass och sen inte ens kunna ta en promenad.
    Samma med hjärnan, att kunna lagra och tänka på allt. Sen helt plötsligt inte veta vad två plus två blir. Om du någon gång vill så får du gärna skriva ett liknande inlägg om just hjärnan. (Trodde jag var redo att jobba efter ett och ett halvt år sjukskrivning, klarar inte av två h/dag, pga hjärnan).
    Tack igen underbara du! Kram och ta hand om dig!

  • Maja skriver:

    TACK! Jag är inte utbränd men har haft en långdragen skada som gjort att jag gått från väldigt aktiv med min träning som min livsstil till helt inaktiv (inte ens fixat promenader) – i över 1,5 år nu!! Det har varit jättetufft att acceptera mitt ”nya” jag – en stor sorgprocess faktiskt. Förstår vad du går igenom och jag tackar för påminnelsen om att skynda långsamt<3

  • alice skriver:

    Tack tack tack. Så himla bra och viktigt ämne. Trots att det egentligen är så logiskt och självklart är det bra att påminnas; att skynda långsamt. Kram!

  • Molly skriver:

    Tack för att du delar med dig!

  • Kata skriver:

    Stötte på ditt inlägg då jag googlar lite på träning + utbrändhet och jag håller med dig. Jag skulle så väldigt gärna vilja börja träna igen så fort som möjligt, men jag märker ju att kroppen inte pallar ansträngning ännu, får svullen hals och sjukdomskänsla dan efter om jag tar ut mig för mycket 🙁 Kan inte ens jogga. Det är svårt att acceptera detta om man har tränat hela sitt liv. Ska nu försöka passa på och köra mycket yin yoga, som är mest djupstretchning, det märker jag att min utbrända kropp klarar av och så kanske jag åtminstone skulle få lite vigare kropp som bonus (så jag nu får NÅNTING då jag inte kan träna…).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *